CAVEFORS / THEATRE DECADENCE / BLACK STANDARDS

william zarate - inspired by "three studies of a crucifixion..."

2011-09-18T10:17:00.004Z

'
'
'

William Zarate...

...inspired by the performance-dvd

"Three Studies of a Crucifixion,
dedicated to Francis Bacon".
+

1. A Dream, 1.

2. A Dream, 2.

3. Lovers.

4. 7 litres of Blood, and Martin.

5. Bo and Tattoo.

Dionysos Andronis : FINIS de Bo Cavefors

2010-10-02T07:12:00.010Z

'
'
'

Dionysos Andronis

FINIS (2009) de Bo Cavefors

Ce grand chef d'oeuvre de Bo Cavefors vient s'ajouter à sa série de performances filmées. C'est lui-même l'auteur de cette performance corporelle qui a un titre français. Les quatre actants vont finir dans une impasse anticipée de passions et d'extase.

Le film est divisé en trois parties numerotées. Les dessins de biches et faons sont sur les trois débuts. Mais pourtant les trois suites ne seront pas du tout innocentes. Les quatres actants ne vont pas finir leurs prestations mais ils seront "finis" eux-mêmes.

Le dessin d'André Masson avec le personnage d'Acéphale sert d'introduction. Le même dessin a été utilisé par Kaganof pour ses livres et pour ses performances aussi. Il vient des années 30 et de la collaboration de Masson avec le magazine "Acéphale", édité par Georges Bataille.

La première partie commence avec les quatre corps masculins nus en tableaux vivants. Un homme masqué est allongé par terre. Nous n'allons pas tarder à comprendre que c'est Cavefors lui-même. Un coeur charnel gît sur le sol entre Cavefors et un jeune homme nu reste assis sur une chaise. Les deux autres restent debout. La musique de Martin Bladh commence à souffler lentement. La caméra se met à observer les parties des quatre corps.

Une voix masculine se livre à une confession de phantasmes homosexuels en anglais. La voix est modifiée et les images sont sautillantes. Cavefors au milieu de la troisième partie du film commence à se caresser. Un homme-gardien nu vient de lui enlever le bonnet noir couvrant sa tête. Ce bonnet noir sera maintenant introduit à la tête de l'homme assis. Les ombres des performers et de leurs jeux érotiques sont projetés sur les murs. Cavefors fouette le jeune assis et se met à se masturber.

Sans point culminant, les actants seront "finis" et "achevés" dans une impasse d'extase. Ils seront consolés avec le dessin de Masson qui revient à la fin des 27 minutes du film.

écrit par Dionysos Andronis

Ervik Cejvan : Ordets kött. Om performancekonst av Cavefors & Bladh

2010-09-22T06:28:00.004Z

Ervik Cejvan

ORDETS KÖTT

om performancekonst av Cavefors & Bladh

Föredrag, den 18 september 2010, Malmö. KONSTATELJé E

I
Ord. Kött. Språk. Kropp. Det går en skiljelinje mellan Ord och språk och mellan Kött och kropp. Skillnaden här är en åt-skillnad, en radikal frånvaro av förbindelse mellan Ord och språk, Kött och kropp. Likaså saknar vi förbindelsen mellan språk och Kött. Språket kan inte uttrycka köttets inslutenhet i kosmos, i inkarnationen – språket är ett språkande, språket språkar, som Heidegger säger – det säger ingenting om någonting.

Det är tanken som rör språket mot mening, eller: det är Ordet, det absoluta, som liksom gudens namn inte kan uttryckas. Ordet är meningens bärare och tankens ande, språket vore nonsens utan det. Vad grundar vi frånvaron av förbindelse mellan Ord och språk, kropp och Kött i? Mer exakt: i frånvaron av den sexuella relationen. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. I sexuationsformeln, en obskyr tillämpning av predikatlogiken och den matematiska mängdläran, finner Lacan att det finns två sidor, en och den Andra, och att det inte finns någon förbindelse mellan ”dessa” två.

Läs fortsättningen HÄR>>>

Martin Bladh & Bo I. Cavefors : Gilles de Rais. Älskaren

2009-12-06T14:32:00.028Z

.
.
Martin Bladh / Bo I. Cavefors
GILLES DE RAIS. ÄLSKAREN
Medeltida action

Personer:
Gilles de Rais favorit : Bo I. Cavefors (Akt 1 och 3)
Alkemisten : Martin Bladh (Akt 1 och 3)
5 unga män, 15-30 år, afrikanen, juden, araben, japanen, svensken (Akt 1 och 3)
Alkemistens medhjälpare: en mycket gammal man (Akt 1 och 3)
Diverse nakna pojkar, unga och äldre män, utan någon egentlig uppgift, tjänare, medhjälpare, stjärtgossar (Akt 1)
6 korgossar i 12-årsåldern (Akt 2)
Fetlagd man i medelåldern (Akt 2)
3 nakna 15-års pojkar (Epilog)

Bo (de Rais favorit): naken.
Martin (Alkemisten): naken, målad på hela kroppen med alkemistiska tecken i rött och svart.
5 unga män: nakna. Endast redan befintliga tatueringar.
Alkemistens medhjälpare: naken, böjd, skrynklig hud, målade alkemistiska tecken nästan utraderade.
6 korgossar, klädda i vita skrudar.
Fetlagd man: naken.
Alla övriga deltagare (fotfolket): nakna. Endast redan befintliga tatueringar, öronringar, kukringar, osv.

AKT 1
Förspel

Scenario Akt 1:

Mitt på scenen, nära scenrampen: En stor medeltida träbänk, tillräckligt rymlig för att rymma 6 personer, med nedfällbara sidostycken och bakstycke. Täckt med en orientalisk matta.

Längre in på scenen, 1 bord på scenens vänstra sida, 1 bord på scenens högra sida. Båda täckta med mörkröda, nästan svarta, heltäckande dukar.

Rummets väggar är täckta med vackra reproduktioner av målningar med motivet Barnamorden i Betlehem, representerade konstnärer: Giotto, Gudio Reni, Rubens, Poussin, Bruegel d.ä, Cornelis von Haarlem, Domenico Ghirlandio, Daniele da Volterra.

Bord 1: Provrör med olikfärgade pulver. Glasflaskor och kolvar innehållandes diverse olikfärgade vätskor. 1 stationär eldriven kokplatta. Mortlar. Metallstycken (små metalltackor): bly, järn, silver och guld. 1 läderinbunden bok med groteska bildkollage (en naiv, primitiv tappning av Max Ernst alkemiska kollage). 1 magnesiumfackla.

Bord 2: 1 tandad, vass kniv. 1 silverhammare. 1 stort metallfat, med exotiska graveringar. 3 toma formalintuber. 6 bägare innehållande diverse kroppssubstanser: urin, sperma, mjölk, blod, skit och tårar. 1 litet fat med benmjöl. Några människoknotor och 1 skalle. 1 burk med torkade insekter (fjärilar). Flera buketter med torkade växter. 1 flertal vaser innehållandes olika sorters färgsprakande blommor. 3 kolvar; svavel, kvicksilver och fotogen. 1 blåslampa. 1 levande svart korp är bunden till bordet med en snara runt foten.

Förutom de alkemistiska föremålen fullkomligt dignar båda borden av diverse mustiga livsmedel och lyses upp av kraftiga svarta vaxljus som ger ifrån sig en frän lukt. Publiken inbjuds att sitta vid borden som också fungerar som läktare under hela dramats uppförande och den har fri tillgång till samtliga livsmedel. Vid flera tillfällen beblandar sig aktörerna med publiken vid borden; slår sig ned vid bänkarna tar för sig av maten och dryckerna. Borden innehåller: vildsvinsstek, grisfötter, oxtunga, kanin, vildhare, rådjurstek, blodpudding, diverse kött- och fiskpastejer, småfåglar i starkt kryddad sås, häger, svan, stork, trana, påfågel, kalkon, tjäder, kyckling, gravad lax, havsaborre, surströmming, karp, starkt kryddade vita- och röda viner, öl och brännvin. På varje bord finns ett antal fat med brinnande exotiska rökelser

Bägge borden lyses upp av stora kandelabrar.

2 vita duvor och 1 färggrann och med stor kam försedd tupp flyger/spatserar fritt omkring i lokalen.

Fotfolket agerar inspirerat och utifrån stundens infall: gör ingenting, knullar, läser, pratar (endast med läpparna, ej med rösten), vankar omkring, ser intresserat på alkemistens förehavanden, eller på vad som sker på den medeltida träbänken mellan Bo och de 5 unga männen.

Över scen och salong dofter från Martins/alkemistens båda bord. Ljuva dofter, irriterande dofter.

Bo halvligger i bänkens ena hörn, med afrikanens huvud i skötet. Afrikanen helt utsträckt. Kraftig erektion. De 4 andra männen står eller sitter runt bänken, ett par håller om varandra, osv. När ridån faller efter Akt 1 skall samtliga 5 unga män ha haft fullbordat samlag med Bo, rump- eller munknull. En glad och erotiskt tät stämning råder mellan de sex. När ett samlag avslutats torkar de övriga (4) upp sperman, kramar om sin kamrat som just knullat, torkar Bo fri från svett, osv. Hjälper till för att ordna bra ställningar inför nästa knull. Osv. En kollektiv anda.

Martin koker dekokter. Ilar mellan de båda borden. Alkemistens medhjälpare muttrar, skakar på huvudet, försöker vara Martin tillags, knatar efter honom, tillrättavisar, osv.

Bo (till afrikanen): ”Alltså, älskling, du frågade mig i natt om en viktig sak, men just när jag av naturliga skäl inte kunde svara dig, eftersom jag just njöt av att ha din där härliga kuk långt inne i min rumpa. Du frågade hur det kom sig att jag blev Gilles de Rais favoritpojke. En märklig historia. En typisk 1400-talsstory. Jag är född 1420. Jag kom till de Rais när jag var tio år, drygt, och min Mästare, ja, jag skulle vilja säga min Lärofader i konsten att älska med män, dog 1440. Det var tio vidunderliga år, inte alltid av sådan art så jag vill återuppleva vad som pågick i de Rais borgar och slott, men… Men… vi som tillhörde aristokratin mördades aldrig. De Rais skar aldrig av oss kuken sedan han knullat oss. Tillhörde vi gosskören i hans slottskapell hade vi en mängd förmåner. Kunde till och med röra oss fritt utanför borgen eftersom förmånerna, inte minst de Rais ömhet mot oss när han knullade oss, var tillräcklikgt för att vi skulle återvända. Vi älskade honom faktiskt, var fascinerade av honom. Dessutom var han vår Överbög som visste allt om hur man använder kuken till vad den är skapt för. Hur hamnade jag hos de Rais? Min far ledde mig rakt in i de Rais pojkharem. Min far var som alla furstar på den tiden – totalt ointresserad av alla andra söner utom den äldste sonen, arvtagaren. Vi andra skickades bort till fattiga släktingar, kloster och skolor. Min far var, som du ju vet, hertig av Berry, det gamla kungariket vid Loire. Bretagne och Havet och de goda relationerna till Hovet i London, var vår värld. Paris låg längre bort och Påven fanns i Avignon. Var livet i Paris och i Påvens Avignon helt inriktat på rikedom och älskarinnor, så var Hovlivet i London, och hemma hos oss, av tradition koncentrerat till skönhet, konst, litteratur och vackra kukar. Det var min farfar, Johan II, Den Gode kallad, som sponsrade den oerhört vackra bönboken Les Très Riches Heures. Vi rörde oss inom en krets av feodalfamiljer som hade gott om pengar och andra rikedomar, som satsade stort på konst, arkitektur, kläder och litteratur. Många av dessa familjer skulle under 1600-talet förlora rikedomar, anseende och smaken för skönhet. Merkantilismen tog bondemarknaderna i besittning. Hantverkarna organiserades i skrån. Furstens makt att såväl knulla pojkar som att styra samhället mot tillstånd av balans mellan tro och häretism, mellan rikedom och fattigdom, mellan vi och dem, inte bara ifrågasattes utan bekämpades intensivt av filosofer som trodde sig vara greker i allt utom att njuta av unga pojkars kroppar. Kyrkans auktoritet var i botten, så vi förde helt enkelt över en del av den heliga mässans riter till våra orgier med könsorgan och kroppar. Goda seder och kultur var vanligare förekommande än idag. Att dyrka kuken såväl estetiskt som funktionellt, tillhörde god uppfostran. En fellatio istället för en kram unga riddare emellan, uppskattades också av dem som såg på. Det var innan Frankrike blivit den förskräckliga nationalstat det är idag. Vi väntar alla på den franska revolutionen, som, även om det lär dröja några hundra år, kommer att ge fritt fram för den verkliga omoralen hos bönder och bourgeoisie, dvs lögner, avundsjuka och förtal. Min far, Johan, hertig och härskare av Berry, hade stridit för Påvens makt och ära mot de ogudaktiga, tillsamman med Jeanne d’Arc och Gilles de Rais. Eftersom han älskade pojkar, helst vita i hyn, det fanns också danskar i hans pojkarmé, blev han förälskad i Jeanne d’Arc och ännu har ingen bevisat motsatsen till ryktet inom familjen och bland våra vänner att när striderna avslutats, nattens mörker lägrat sig över soldaternas tält, så rumpknullade min far den vackra krigerskan. Naturligtvis avrättades hon när hon inte kunde skydda sin sexualitet genom att segra i strider. Det sägs till och med att min farfar föredrog hennes anus framför de pojksoldater han alltid omgav sig med. - - - Jag var yngste son till hans son, Johan av Berry, en känd och aktad bög, krigare och kulturmecenat. Som traditionen bjöd så ärvde min äldste bror allt: titel, pengar, egendomar och makt. En av mina bröder blev kartusianmunk, en annan legosoldat, ett par av mina bröder fick till uppgift att sköta om släktens slott och jordbruk. Pojkarna giftes bort i tidig pubertet. Och jag… Ja, jag hade redan när jag var tio-elva år bjudit ut mig till de manliga tjänare och livvakter som gärna knullade furstesonens rumpa. Jag brukade ställa mig i det spetsbågeformade valvet till ett av slottstornen, dra ner de trånga byxorna, lyfta på skjortan och visa rumpan. Jag brukade ta tag med båda händerna om stjärthalvorna och sära på skinkorna så att det för den som så önskade bara var att knulla mig direkt. Jag tyckte det var ganska häftigt att bjuda ut mig just i spetsbågevalvet eftersom det på något sätt blev en förlängning av mina särade stjärthalvor. (Afrikanen skrattar förälskat.) Du skrattar, men jag har alltid förhöjt njutningen med att bli knullad genom sådana där extrapoänger. Nåväl. Vad skulle min käre bögfar göra med mig. Naturligtvis visste han allt eller i varje fall det mesta om mina njutningar. Så han sände mig som page till Gilles de Rais, mycket väl medveten om att där skulle jag få så mycket jag kunde önska mig av vad den borgen kunde bjuda, alltifrån pojkar i min egen ålder, till gamla riddare och krigsmän… och… naturligtvis, förhoppningsvis, också få smaka på Gilles de Rais egen, mycket stora kuk och härligt svidande piska. Det var ett allmänt samtalsämne bland kultureliten, till vilken såväl min far som de Rais hörde, att min blivande älskare hade en kuk som närmade sig de trettio centimetrarna. Alltså såg jag fram emot att bli väl emottagen. Jag fick ta med mig ett par av mina egna tjänare, den ene en pojke i min egen ålder, den andra en redan erfaren riddare på några och tjugo år. Samtidigt gick det rykten om att de Rais torterade och mördade ett stort antal av de pojkar han raggade upp i byarna som tillhörde någon av hans borgar. Jag kunde snart efter min ankomst konstatera att det var helt korrekt. de Rais lockade fattiga och föräldralösa pojkar på drift, till borgen, låste in dem i ett rum, klädde av dem nakna, lät dem plågas i ovisshet om vad som skulle ske med dem. Plötsligt eller efter flera veckor fördes de in i hans sovrum, en och en eller en fyra-fem-sex stycken, piskades, ja torterades och knullades på alla tänkbara sätt. de Rais skar av deras kukar och lade dem i en låda för att bevara dem. Han styckade pojkarnas kroppar och lät dem flyta med flodvattnet som flöt genom borgens källarvåning. Jag vet detta eftersom jag sett det med egna ögon. Eftersom jag var de Rais favorit och på grund av min börd kunde jag fritt gå ut och in i hans privata rum, jag kunde gömma mig i hans sovrum och se dessa arkebuseringar. Men jag kunde vid andra tillfällen se hans ömhet och kärlek, hur han sakta och oerhört erotiskt förde in sin stora kuk i pojke efter pojke efter pojke och hur detta blev den stora kärlekshändelsen i deras liv. Själv hade jag förmånen att dela hans bädd hela nätter, ja dagar och veckor i sträck, ensam eller tillsammans med andra pojkar och äldre tjänare och livvakter, som visserligen knullade mig och de andra pojkarna brutalt och som det för en utomstående betraktare skulle förfalla ursinnigt, men ett ursinne som i själva verket styrdes av viljan att ge oss maximal njutning. När du och ni andra knullar mig, var och en efter sin kuk, så är det för mig Himmelriket, även om det gör ont när de största och grövsta kukarna förefaller nå ända in till hjärtroten…”.

Ridå.

AKT 2
Ett Heligt Monster

Scenario: Akt 2.

Alkemistens bord står kvar som i Akt 1. Mellan alkemistens båda bord ett väldigt glasfönster, 5 x 5 m. Runt fönstret sitter rader med rampbelysning som tänds. På andra sidan fönstret går en röd ridå upp. Ett rum blir synligt genom fönstret. Rummet mäter 6 x 6 m, dess väggar tycks imitera en sagoslottskällare, stenblock gjorda av papier maché. Väggarna är bokstavligt talat tapetserade av groteska barnteckningar (kritteckningar - konstterapi för sexuellt utnyttjade barn). I den norra väggen, fullt synlig för publiken på andra sidan fönstret finns en dörröppning; illusionen av en svindlande spiraltrappa som leder ned till rummet från sagoslottets övre salar. I rummets mitt står en stor rund roterande säng (sängen är placerad på en roterande skiva i golvet) bäddad med vita lakan kuddar etc, runt sängen löper en rad med rampbelysning (association: peep show). I sängen ligger en mycket realistisk docka föreställande en överviktig, tioårig pojke; kroppen är intakt, inga tecken på yttre våld, ingen tillstymmelse till kroppshår, huden har pudrats vit med talkpuder; munnen och ögonen är vidöppna. På golvet runt sängen ligger en mängs brända benknotor som fortfarande visar spår efter bränt, ruttet kött. En stank av ammoniak och bränt kött sprider sig till rummet och publiken på andra sidan fönstret. En vaggvisa spelas upp på svag volym från dolda högtalare. Efter några minuter, då visan slutar slutar upphör, också sängen att rotera. Ett följe på sex korgossar, alla iförda katolska mässkrudar, kommer in genom dörren i den norra väggen, de ställer sig tre om tre längs den västra respektive östra väggen. Korgossarna stämmer upp i en sakral körövning:

1. Lullay, Thou little tiny Child,
By, by, lully, lullay.
Lullay, Thou little tiny Child.
By, by, lully, lullay.
2. O sisters, too, how may we do,
For to preserve this day;
This poor Youngling for whom we sing,
By, by, lully, lullay.
3. Herod the King, in his raging,
Charged he hath this day;
His men of might, in his own sight,
All children young, to slay.
4. Then woe is me, poor Child, for Thee,
And ever mourn and say;
For Thy parting, nor say nor sing,
By, by, lully, lullay.

När de slutat sjunga lyser en strålkastare i taket upp liket/dockans ansikte i sängen. En mikrofon sänks ner framför likets/dockans öppna mun från ett aggregat i tacket. En falsettröst spelas upp från ett raspigt band:

Som universums medelpunkt kommer mitt kött att förtäras av er hunger: fäder, mödrar, söner, döttrar.
Jag är obegränsad.
Jag finns till för er alla.
Svarta och livlösa ser mina svarta dockögon ner på er från den helgade platsen ovanför altartavlan.

Mitt kall innebörden av mina gärningar och dagliga iscensättningar.

Ett kött av oändliga möjligheter och uttrycksformer.
Hur jag fann mig själv – Länken: Logos.
Hur ni hörde kallet, tog mig i er famn.
Bar mig till altaret och reste mitt podium.
Allt är nu väldokumenterad historia.

Mikrofonen hissas upp i taket.

Pojkarna öppnar munnarna som om de skulle tala eller skrika, men inget ljud hörs.
Efter 1 minut blir deras falsettröster hörbara:

Pojke A: Rädsla, oro ångest.
Pojke B: Panik.
Pojke C: Stark skräck.
Pojke D: Stark rädsla
Pojke E: Ganska mycket rädsla.
Pojke A: Vet ej.
Pojke B: Förvirring.
Pojke C: Starka minnesbilder.
Pojke D: Hjälplöshet och totalt beroende
Pojke E: Regression.
Pojke A: Tillbakadragenhet
Pojke B: Vet ej
Pojke C: Autistiskt beteende.
Pojke D: Aggressivitet.
Pojke E: Depression.
Pojke A: Kontaktstörning.
Pojke B: Matvägran.
Pojke C: Vet ej.
Pojke D: Sömnsvårigheter.
Pojke E: Bakomliggande personlig kris
Pojke A: Uttryck av hopplöshet.
Pojke B: Pre-anala problem.
Pojke C: Övervikt, pojken åt tvångsmässigt.
Pojke D: Vet ej.
Pojke E: Tvångsmässig onani.
Pojke A: Avskärmning.
Pojke B: Koncentrationssvårigheter.
Pojke C: Skolproblem, problem i kontakten med vuxna och med kamrater.
Pojke D: Vredesutbrott.
Pojke E: Vet ej.
Pojke A: Rädsla att sova i egen säng samt fantasier att förövaren gömde sig bakom duschdraperiet eller skulle komma inklättrande genom fönstret.
Pojke B: Sexuella övergrepp på en yngre bror.
Pojke C: Sängvätning.
Pojke D: Osjälvständighet.
Pojke E: Onormal sexualisering; han skrev bland annat snuskbrev till en flicka i klassen.
Pojke A: Vet ej.
Pojke B: Huvudvärk.
Pojke C: Ont i magen.
Pojke D: Diarré; svårt att hålla avföring.
Pojke E: Flash-backs: övergreppet återkommer som tydliga bilder eller som en film i huvudet på pojken.
Pojke A: Sexuella beteendeproblem, med andra barn, dockor eller djur.
Pojke B: Vet ej.
Pojke C: Självdestruktion.
Pojke D: Utvecklingsstörning.
Pojke E: Besynnerliga luktförnimmelser
Pojke A: Diffus värk i kroppen.
Pojke B: Smekning av könsdelar.
Pojke C: Vet ej.
Pojke D: Förövaren har onanerat pojkens penis.
Pojke E: Pojken onanerat förövaren.
Pojke A: Förövaren sugit pojkens penis.
Pojke B: Pojken sugit eller slickat på förövarens könsorgan.
Pojke C: Förövaren penetrerat pojken.
Pojke D: Vet ej.
Pojke E: Pojken penetrerat förövaren.
Pojke A: Sett pornografisk film med förövaren.
Pojke B: Läst pornografiska tidskrifter med förövaren.
Pojke C: Filmats eller fotograferats i pornografiska situationer.
Pojke D: Engagerats i sexuella lekar som involverat flera andra pojkar.
Pojke E: Vet ej.

En mikrofon sänks ner framför likets öppna mun från ett aggregat i taket.

En falsettröst spelas upp från ett raspigt band:
Likt rovdjur sliter ni sönder min oskyddade muskelvävnad,
mal den mellan rakbladständer,
suger näring ur märg och blod,
för att slutligen svälja ner mig i ert uttänjda innanmäte.

Hör min bön
Hör min bön
Hör min bön

Öppna ert universum av röda implosioner,
maligna undervattenstumörer,
låt dem svälla och föröka sig i den fertila myllan.
Jag er outvecklade livsfrukt,
Jag ert stympade krymplingsväsen,
Jag som delvis undkommit urmoderns käftar,

Hör min klagan
Hör min klagan
Hör min klagan

låt mig sakta upplösas i er gigantiska apparat,
låt mig smekas av tarmtrådar och enzymer
på väg mot slutstationen
på väg mot undergången

låt den yttre världsbilden avlägsnas
länken: den evigt uppstående,
reser sig ur sitt predestinerade stålbad
Svärdet, Lemmen, Armen,
jag för er tillbaka in i skapelsens svällande kötträdgårdar.

Mikrofonen hissas upp.

Pojkarna öppnar munnarna som om de skulle tala eller skrika, men inget ljud hörs. Efter 1 minut blir deras falsettröster hörbara:

Pojke A: Vilket gnälligt barn!
Pojke B: Det är bara ett köttsår!
Pojke C: Han bör vänta med att ta sin tablett tills det gör riktigt ont!
Pojke D: Det här kommer att göra ont! Han vänjer sig och nästa gång gör det inte lika ont!
Pojke E: Barn känner inte smärta på samma sätt som vuxna och mår bra av att lufta lungorna!
Pojke A: Smärta förändrar kroppen!
Pojke B: Vad som är och inte är smärta förändras!
Pojke C: Kroppens svar på smärtsam retning ökar.
Pojke D: Asperin kommer inte att hjälpa!
Pojke E: Smärtan står och får INTE stå i väggen för kroppen!
Pojke A: Vad upplevde han med kroppen.
Pojke B: Nog har han lärt sig.
Pojke C: Den lata jäveln.
Pojke D: Det enda han dög till
Pojke E: Den fittan.
Pojke A: Ingen står utan skuld.
Pojke B: Han är själv den skyldige.
Pojke C: Nog var det hans fel.
Pojke D: Nog längtar han efter det.
Pojke E: Fitta.
Pojke A: Fet.
Pojke B: Svin.
Pojke C: Gris.
Pojke D: Djur.
Pojke E: Fitta.

Samtliga pojkar stämmer upp i en sakral körövning.
En disneymarsch spelas upp på högvolym.

Pojkarna skriker för full hals: BRAQUEMART-BRAQUEMART-BRAQUEMART

En fetlagd man i fyrtiofemårsåldern iförd en grismask i plast och en dräkt av brända svinhudar äntrar rummet genom öppningen i den norra väggen. Han kliver upp i sängen och tornar över liket. Stroboskoplampor blixtrar intensivt. Han vänder liket på mage och kopulerar med det. Han skär bort likets könsdelar med kniven. Han tornar över liket med könsdelarna i handen, stoppar dom i sin mun och tuggar. Han skär ut likets ögon (fortfarande tuggandes könsdelarna). Han skär upp likets mage, kör in armen och sliter ut inälvorna och spottar ut könsdelarna i håligheten. Han sätter sig grensle över liket, stirrar in dess tomma ögonhålor, onanerar tills han får utlösning. Han klättrar ner från sängen och försvinner ut ur rummet genom öppningen i den södra väggen.

Pojkarna, fortfarande sjungande, tar varandras händer och dansar runt sängen i ca 5 min, 2 av pojkarna lämnar sedan rummet genom öppningen i den södra väggen. Pojke F, som varit tyst under hela akten plockar fram en tandad kniv under sin mäss-skrud, klättrar upp i sängen sågar av likets vänstra hand, plockar upp resterna av ögonen och hjärtat och kliver ner från sängen. Tre av de andra pojkarna har under tiden plockat fram 3 njurformade metallskålar, som pojke F lägger kroppsdelarna i (en för varje skål). Samtliga pojkar lämmnar rummet genom öppningen i den södra väggen.

Rummet blir tyst.
Belysningen dämpas.
Ridå.

AKT 3
Kultur

Scenario: Akt 3.

Ljudspår: utdragen oregelton; Martin Bladh – Study for a Theater of Cruelty.

Alkemistens båda bord står kvar som tidigare. Likets bortskurna kroppsdelarna har nu sänkts ner i formalintuberna på bord 2. Tub 1 innehåller pojkens vänsterhand, tub 2 hans ögonglober, tub 3 hjärtat. Den orientaliska matta som i Akt 1 låg på den medeltida träbänken, har nu placerats på scengolvet. Ytterligare ett antal mäktiga kandelabrar står på golvet. Träskålar med druvor, persikor och dadlar.

Alkemisten och alkemistens Medhjälpare fortsätter som i Akt 1. Agerar helt utan kontakt med Bo och de 5 nakna unga männen, som kommer in på scenen från olika håll. Belevat som vid en normal fest, dock även nu helt nakna, endast med de tatueringar, målningar och piercings som de hade i Akt 1. Hälsar på varandra, kindkyssar, kramar. Konverserar (med mun, ej med ljud). Småskrattar. Trevlig stämning. Beundrar varandras kukar och rumpor på samma sätt som man annars beundrar och kommenterar varandras kläder, frisyrer osv. Efterhand övergår artigheterna och den belevade konversationen i sexuella handlingar, ibland mer hårdhänta än under Akt 1. Gang-bang och piskning förekommer. Det hela slutar i en total dionysisk orgie.

Alkemisten tänder magnesiumfacklan.

Från högtalare läser Bo följande inspelade text. Sällskapet upphör ibland med sitt prat för att lyssna till rösten, men fortsätter strax sin egen konversation. Vad som skildras i den upplästa texten är EN värld; en ANNAN värld är Sällskapets värld.

Bo, entonigt, föreläsande: ”Alltför lättfärdigt sätter man i en framtida teknikens tidsålder likhetstecken mellan medeltid och ockultism, för att inte tala om obskurantism, trots att humaniora, naturvetenskaper och teologi sällan varken före eller efter medeltiden firat sådana triumfer som just nu. Dessutom är ockultism något som följt människan så länge människan haft förmåga att reflektera. De hemliga vetenskaperna nådde sin blomning i Europa för inte så länge sedan, under 1100- och 1200-talen. Inte minst astrologi är ju en modevetenskap under vårt 1400-tal, ungefär som de rymdfärder människan kommer att syssla med om fem- sexhundra år. Påvarna oroas alltid, av det ena eller det andra. Några av dem har själva sysslat med alkemi. Men 1317, till exempel, utgav Johannes XXII en bulla samtidigt som en guldmakare i Florens, astrologen och diktaren Cecco d’Ascoli brändes på bål som kättare. Johannes XXII var själv alkemist och skrev för bara något mer än hundra år sedan en trakta om metallers transmutationer. I bullan uttalar han sig som ’Spondent quas non exhibet’, det vill säga som expert. Gilles de Rais, som var en bildad och förmögen man, konstmecenat och älskare av söta pojkar och vackra unga män, intresserade sig självklart även för tidens vetenskaper och experiment. Dessutom levde han i vår tid som är känd för sin faiblesse för hemliga sällskap, ordensregler och riter, något som av den illvillige lätt kan etiketteras som häresi. Och han kunde, salig i åminnelse, ägna sig åt allt detta med den rätt hans samhällsställning gav honom som feodalherre. Tyvärr blev hans verksamheter efterhand aningen FÖR extrema, hans feodala ordensbröder tvingades ta avstånd ifrån honom. Men i sak är alkemi inte något som är förbjudet och inte något som enbart förekommer inom feodaladeln. Att framställa och att äga guld är synnerligen legitimt. Ungefär som vi kommer att få se mot slutet av 1900-talet då syntetiskt guld de facto framställes i form av till exempel bilplåt. Jakten på guld finns i alla tiders legender och myter, men klassiska alkemister, som vår vän, gick ett steg längre när de inte endast ville ”göra guld” utan dessutom sökte efter Guds hemligheter i naturen för att därmed finna förmågan att göra människan, mänskligheten, lycklig. Målsättningen att tillverka guld och mystisk-naturfilosofiska spekulationer går hand i hand. Gilles de Rais nådde sitt hägrande mål, Undergången. Gilles de Rais var en man för vår tid. Kapitalism, merkantilism, ägandet som religion, att skära guld med hjälp av alkemins trollformler, var livets mål. Men nu är allt borta, förgånget som retrortrarnas ångor och sprudlande gröna kemiska föreningar, rikedom, ära, vänner. Slott och borgar, konstskatter och böcker har gått på exekutiv auktion. Gossarna har blivit vuxna unga män. Och lever sitt eget liv.”

Vid den sista meningen ropar de 5 unga männen och Bo i mun på varandra: ”kom och knulla…”, ”vem vill ha min kuk…”, ”älskling, så god din sperma är…”, osv osv osv.

Samtidigt: krossar alkemisten formalintuberna med silverhammaren; innehållet läggs i det stora metallfatet (bord 2). Alkemisten griper tag om korpen, plockar upp den tandade kniven och skär av dess hals över fatet, han tömmer faten med kroppsvätskor, burken med insekter, kolvarna med svavel, kvicksilver och fotogen över metallfatet. Han drar fram en träpall som varit osynlig under bordet; sätter sig på huk på pallen över bordet/fatet och skiter ned i det. Han plockar upp kniven och skär sig i den vänstra handflatan; blodet rinner ner och minglas med substansen och kroppsdelarna i fatet. Han antänder fatet med en blåslampa.

RIDÅ

När ridån gått ned, publiken förbereder sig på att aktörerna skall komma in för att buga och tacka, istället kommer en helvit ridå ned, framför fönsterrutan, med texten EPILOG i svart, stor stil, från vänster till höger. Handklappningarna avstannar, de som börjat resa sig sätter sig åter ned, osv.

EPILOG
Ljudspår: gråtande barn.

Scenario EPILOG, som i sin helhet utspelas bakom fönsterrutan: På golvets mitt står 1 vasst spett, ca 1,80 cm lång. 1 cirkel har ritats upp på golvet runt spettet (lika stor som den runda sängen). 1 väldig galt på 500 kg har kedjats fast vis spettet; rör sig runt i cirklar. Golvet runt cirkeln är täckt av rentvättade, klorblekta benknotor. En stark lukt av eter/kloroform sprider sig till rummet och publiken på andra sidan fönstret. Tre pojkar, i 15-årsåldern, helst med kukar som är större än normalt för deras ålder, endast iförda läderbälten med hängande bajonetter. Den ene pojken håller en machete, den andre en hammare och ett stämjärn, den tredje en såg. Pojkarna tar till orda; för varje yttrad replik sliter respektive pojke ned en kritteckning från väggen.

Pojke A: Jag tycker inte det är så viktigt med känslor.
Pojke B: Jag kan bara uppleva en eller två känslor.
Pojke C: Jag kan inte skilja på olika känslor.
Pojke A: Jag blir obehaglig till mods när jag känner mig lycklig.
Pojke B: Om jag verkligen slappnade av skulle jag förlora kontrollen över mina känslor.
Pojke C: Jag blir nervös när situationen är lugn och avslappnad.
Pojke A: Jag kan bli våldsam.
Pojke B: Jag har aldrig varit våldsam men jag är rädd för att bli det.
Pojke C: Sadistiska, våldsamma fantasier gör mig upphetsad.
Pojke A: För mig hör sex och aggressivitet ihop.
Pojke B: När jag har sexuella känslor känner jag mig samtidigt skräckslagen på ett sätt jag inte förstår
Pojke C: Jag försöker tillfredsställa de flesta av mina behov genom att ha sex.
Pojke A: Jag känner mig som om jag skulle vara översexuell.
Pojke B: Jag undviker sex. Innerst inne önskar jag att jag aldrig mer ska behöva ägna mig åt sex.
Pojke C: Sex är det som jag duger bäst till.
Pojke A: Jag har tagit betalt för sexuella tjänster.
Pojke B: Jag har svårt att ge mig hän sexuellt. Jag blir inte tillfredsställd.
Pojke C: Jag har haft sex med sådana som inte respekterar mig.
Pojke A: Jag minns att jag visste mer om sex än andra barn.
Pojke B: Så fort jag blir sexuellt upphetsad känner jag äckel.
Pojke C: När jag läser eller talar om sexuella övergrepp blir jag sexuellt upphetsad.
Pojke A: När jag var åtta år fick jag gå till doktorn för att jag hade slidkatarr.
Pojke B: Jag är rädd för att gå till tandläkaren. Jag avskyr känslan att ha föremål i munnen.
Pojke C: När jag får orgasm börjar jag gråta direkt.

Pojkarna börjar cirkulera runt den bundna grisen som blir nervös och grymtar, när en pojke lurar den åt en riktning gör en annan pojke ett utfall mot den med bajonetten; denna ritual fortskrider tills galten faller ihop av utmattning och blodförlust. Pojkarna går nu nära inpå galten, skär av dess hals, avlägsnar könsdelarna, skär upp buken och sliter ut inälvorna på scengolvet, de griper sedan tag i sina respektive verktyg och börjar det mödosamma arbetet att avlägsna huvudet från kroppen.

Samtidigt som detta sker träder Pojke F in rummet iförd en mässkrud, han ställer sig vid fönstret, framför de övriga pojkarna och galten, stirrar med tom blick ut i rummet genom fönstret och tar sedan till orda:

”Historien lyder: den 21 november 1998 besökte en grupp på fem svartklädda ungdomar ett mobilt kristet téhus i finska Hyvinkää. Efter ett verbalt bråk mellan ungdomarna och téhusets personal, begav sig det nu uppretade följet vidare till en lägenhet som de ofta delade som bostad och som var deras gemensamma samlingspunkt. Lägenheten var belägen i ett område som enligt finsk socialstandard närmast kan jämföras med ett getto; ett område välkänt av polisen som ofta fick rycka ut för att avstyra diverse infekterade familjebråk och drogrelaterade företelser. I folkmun kallas denna nedgångna del av Torikatugatan ironiskt nog för ”Loutikuja”, det vill säga Vådaskottgränd. Ungdomarna förlustade sig här ohämmat åt våldsam black-metalmusik och alkohol. Följet var känt för sin ohämmade aptit för den starkt alkoholhaltiga drycken ”Kilju”, som består av apelsinjuice med tillsatt jäst som fått jäsa. Det var inte alls ovanligt att sällskapet konsumerade så mycket som ett helt kar av denna hemmabryggda dryck under en kväll. I takt med att alkoholen gjorde verkan blir detaljerna allt mer suddiga och fragmentariska.

Av okänd anledning vände sig gruppens ilska mot en av dess fem medlemmarna. Den 23-årige mannen utsattes för en rad förödmjukande handlingar. Dessa till en början oskyldigt sadistiska påhopp eskalerade till grov fysisk misshadel; offret brändes med glödande metall, man ledde honom som en hund runt lägenheten på alla fyra, och urinerade i hans ansikte tills han svimmade. När han senare återfick medvetandet högg man honom med saxar och tejpade igen hans mun med isoleringstejp, som han dock lyckades slita loss. Offret bad sina plågoandar om nåd och lovade att inte berätta för någon om vad som hade skett. När han stod på knä, snyftade och bad för sitt liv tejpade man hela hans huvud; mun, näsa, allt tejpades igen. Sedan högg man honom med vassa föremål tills han slutade sparka och stöna. Efter offrets död hängav sig de fyra återstående medlemmarna av gruppen åt en populärmedial version av den medeltida sataniska mässan, som i huvudsak var en förvirrad sammanställning av fragment hämtade från böcker- och skräckfilmer. De stympade kroppen med saxar, skar ut inälvorna, speciellt stor vikt lades vid att skära ut hjärtat och att klippa bort könsdelarna. Liket skändades sedan ytterligare av gruppen som utförde nekrofila handlingar med det, samt skar bort bitar från det som de tillsammans åt upp. Man sågade av likets huvud från kroppen och borrade ut ögonen. Därefter sågades liket upp i flera mindre delar som ungdomarna spred ut i containers, papperskorgar och soptippar runt om i staden. Det var dessa utspridda likdelar som tre dagar senare ledde till att de fyra mördarna greps. Gruppens självutnämnde ledare, en man på 23 år, hade ett starkt inflytande över sina tre yngre kumpaner; en 17 årig flicka som även var hans flickvän, och två unga män, 20 respektive 16 år gamla. Det är fullt möjligt att ledaren hade planerat mordet och även repeterat inför det, då han 21 dagar innan dådet, under den pågående allhelgonahelgen dödat och torterat sin hund. Dråpet har direkta likheter med det kommande mordet, då hundens huvud hade tejpats innan den misshandlades och slutligen högs ihjäl med en sax. Troligen skröt ungdomarna om sin bravad inför andra bekanta, inte bara inom Hyvinkääs black-metallscenen. Men dessa rykten stannade i så fall inom gruppen, delvis på grund av rädsla för mördarna men också för den tystnadsplikt som ibland förekommer inom subkulturer. Offret och samtliga mördare hade stark koppling till den finska black-metallscenen. Offret var högt ansedd och spelade själv i ett band som hade ett obefläckat rykte. Man talade om olika motiv, ett svartsjukedrama kring ledarens flickvän, en obetald skuld eller renodlad sadism. En låt av ett norgebaserat black-metalband kan även ha varit inspirationskälla...”

Monologen avbryts flera gånger av pojkarnas upphetsade skratt och galtens kvidanden.

Pojkarna håller tillsammans upp grishuvudet så publiken kan se det, lyfter upp det och spetsar det på spettet. En av pojkarna går bort till rummets högra hörn och hämtar en dunk bensin som han häller över huvudet och djurkroppen och tänder på med en fackla. Belysningen i rummet slocknar. En förvrängd röst spelas upp genom högtalarsystemet:

Att vara medveten om världen och lemmarnas organiska puls.
Ständigt närvarande i köttet: blod, märg, slem (vrålas).
Buken pressar mot marken, pryglar den nakna jorden.
Rygg och måltavla ständigt utelämnad åt ers nåd: vråk, hyena. (vrålas).

MODERGAM (vrålas).
MODERSCHAKAL (vrålas).

Din grymhet gödde mig: din livsfrukt.
Det som står till svars inför mig; mitt kött och livsgärningar.
Ditt avträde.
Din livsfrukt.
De fria lemmarnas krig;
ett organens anarki, vrålet efter vedergällning och utlösning.

MODERGAM (vrålas).
MODERSCHAKAL (vrålas).

Jag håller eggarna
Jag pekar dem mot dig
Jag för dem tillbaka upp genom dig
Jag möter motståndet inuti dig,
tillbaka in genom grymheten;
den farsot som gödde mig.

Pojkarna mässar de första stroferna ur de Hädangångnas Mässa:

Nos timemus diem judicii
Quia mali et nobis conscii
Sed tu, mater summi concilii
Para nobis locum refugii
O Maria!
Tunc iratus judex…

Aktörerna på andra sidan glaset förstärker pojkarnas mässande (deras skuggsiluetter blir synliga)
Pojkarna släcker elden med eldsläckare och lämnar rummet.
Mörker.

RIDÅ

Inga inropningar. Aktörerna visar sig inte mer för publiken. Ljuset i salongen tändes mycket långsamt. Publiken lämnar salongen.

APPENDIX

Appendix 1. Charles Perrault – Blåskägg: Det var en gång en man som hade många vackra hus i staden och egendomar på landet, guld- och silverkärl i överflöd, möbler inlagda med guld och klädda med siden, samt vagnar förgyllda både utan och innan; men olyckligtvis hade han också ett blått skägg, och detta gav honom ett så fult och hemskt utseende, att flickor och fruar sprang sin väg, så snart de fick se honom.

Appendix 2. Matt. 2: 16-18 - Nya testamentet; Bibelkommissionens översättning NT 81: När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna, blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Ett rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.

Appendix 3. A. L. Vincent och Clare Binns – Gilles de Rais: The Original Bluebeard: The recrudescence of Gilles de Rais’ stage mania, which had first shown itself in his boyhood, was, as we have already hinted, closely allied to his sexual abnormality and a component element of the whole morbid diathesis. It was not the result of any genuine histrionic ability or legitimate love of the drama, but a symptom consistent with his diseased egotism and perverted instincts. René de la Suze declared that the theatre was one of the principal causes of his brother’s ruin, a statement that is amply confirmed by the facts.
To the playgoing public who are accustomed to the wonderful productions of the modern theatre it will come as a surprise to learn that Gilles de Rais was a forerunner of this movement. Indeed it is debatable whether the stage of to-day could give us anything approaching in cost or display the “shows” mounted by Gilles in the years 1433-1434.

Appendix 4. Jean Genet – Tjuvens dagbok; översatt från franska av Bengt Söderbergh och Marc Ribes: Jag uppfostrades av ett par bönder i Morvan. När jag möter ginstens blommor på heden – särskilt i skymningen när jag vänder tillbaka från slottsruinerna i Tiffauges där Gills de Rais bodde – känner jag en stark dragning till dem. Jag ser på dem allvarligt och ömt. Det är som om min upprördhet steg fram ur hela naturen. Jag är alldeles ensam i världen, och jag är inte säker på att jag inte kan vara de blommornas kung – eller kanske deras fe. De hyllar mig när jag går förbi, hälsar mig utan en bugning men känner ändå igen mig. De vet att jag är deras levande representant, rörlig, smidig, vindens besegrare. De är mitt naturliga emblem, genom dem har jag mina rötter i den franska jord som är närd av förvittrade ben från de barn och ynglingar som genomborrades, massakrerades, brändes av Gilles de Rais.

Appendix 5. Ruth Bochner, Florence Halpern – The Clinical Application of the Rorschach test: Girl, compulsion neurosis, age 11, average intelligence. 1. Two skeletons holding two girls´ heads over skeleton bones. Their feet look like their hands; they are far apart from the rest of their body. / 2. Fish falling down, a little like fish and a little like dogs. / 3. There is a bow between them. / 4. There’s a hole between the skeleton bones they’re putting the heads on. / 5. The heads are alive and looking through that hole. They look like children’s heads.
1. Looks like a giant ready to kill anyone that comes near it. Holding out its hands like this. Like in the bathroom sitting on something. It’s sitting down. Looks like it can fight while it is sitting. It can’t fight because its arms are attached with two strings near the underarms, but he can, no, he can’t tear out from the strings because they are a part of his body. Not only the hands are attachments but the feet are attached.
2. Looks like an animal with a head like a cat.

Appendix 6. Intervjuv med Augustin Vilaronga fr DVD-utgåvan av Tras el Cristal: …working with the kids was extremely challenging, because you can’t ask a child to do or say certain things; they understand many things, but not all things. And even more so when you talk about sensitive topics, such as sex, you can’t be very explicit. And I remember we found ways to interact with the kids, like in the needle scene, we stick a gas gauge in the child’s heart, which is a brutal scene, and I remember that the child turned it into a game. You can’t just tell a child to play dead, because if you do they don’t respond effectively. So we had to find little tricks to get the children to perform. It their stomach hurt, or if they couldn’t breathe, which is a distressed feeling, we pretended as if they were pulling a balloon out of their mouths. Always trying to find ways for them, many times they had no clue what they were doing, and at times they were aware of what they were doing. Children aren’t just puppets, they too understand what’s going on, and they are able to project their feelings from within.

Appendix 7. Maralynn M. Hagood – The Use of Art in Counselling Child and Adult Survivors of Sexual Abuse: Sarah was preoccupied with a “Mean Bear” and all of her attempts at artwork and playing with puppets were around this theme. It was clear that she was afraid of the “Mean Bear” and wanted to destroy him in order to feel safe. She would routinely look for the bear puppet, which she would angrily throw on the floor. She would jump up and down on it and then throw it behind the rocking chair. She and I would routinely chase an imaginary “Mean Bear” behind the rocking chair and tell him never to hurt Sarah again. Sarah attempted to draw the “Mean Bear” on ordinary white paper with felt-markers. She consistently picked the colour red and in each drawing would scribble and stab at her attempts to draw a bear. It is interesting to not how her crude drawing appears to represent an erect male phallus, which she stabbed at and scribbled over. She would become frustrated because, developmentally she was not capable of drawing a bear. She finally asked me to draw a bear for her and then took felt-markers and began to scribble over the bear’s eyes and nose. Session after session, she repeatedly continued the process, both in artwork and with puppets. It was apparent that she was attempting to master and assimilate what had happened to her to gain a sense of empowerment.

Appendix 8. Realdoll.com – Introduction: Welcome to the exciting world of REALDOLL! Since 1996, we have been using Hollywood special effects technology to produce the most realistic love doll in the world. Our dolls feature completely articulated skeletons which allow for anatomically correct positioning, an exclusive blend of the most expensive silicone rubbers for an ultra-flesh like feel, and are each custom made to order, to our customer's specifications. We offer an extensive list of options, from body type and Face type all the way down to fingernail colour. If you've ever dreamed of creating your ideal woman, then you have come to the right place.

Appendix 9. Suetonius – Nero ur Kejsarbiografier: Nero utlämnade sin kropp åt sina lustar och gjorde till den grad att han, efter att ha orenat sin kropps alla delar, till slut måste tänka ut ett slags lek som utfördes på följande sätt. Kläd i vilddjurshud släpptes han ut ur en bur och gick sedan lös på könsorganen hos män och kvinnor som stod bundna vid pålar, och när han rasat ut och fått sitt lystmäte lät han den frigivne Doryforus ge honom den sista njutningen. Med honom gifte han sig, liksom han tagit Sourus till hustru. Under sin samvaro med denne man brukade han härma de skrik och klagorop som jungfrur utstöter när de blir våldtagna.
Av flera personer har jag fått veta att Nero var fullt och fast övertygad om att ingen människa var kysk eller bevarade någon del av kroppen obefläckad, men att de flesta slugt dålde sin last och höll den hemlig. De som öppet bekände sin oanständighet för honom förlät han därför även deras övriga brott.

Appendix 10. Albert Fish citerad ur Harold Schechter – Deranged: I whipped his bare behind till the blood ran from his legs. I cut of his ears – nose – slit his mouth from ear to ear. Gouged out his eyes. He was dead then. I stuck the knife in his belly and held my mouth to his body and drank the blood.
I picked up four old potato sacks and gathered a pile of stones. Then I cut him up. I had a grip with me. I put his nose, ears and a few slices of his belly in grip. Then I cut thru the middle of his body. Just bellow his belly button. Then trough his legs about 2 in. below his behind. I put this in my grip with a lot of paper. I cut off the head – feet – arms – hands and the legs below the knee.
This I put in sacks weighed with stones, tied the ends and threw them into the pools of slimy water you will see along road going to North Beach. Water is 3 to 4 ft. deep. They sank at once.

Appendix 11. Gilles de Rais förhörsprotokoll - lördag, oktober 22, 1440, ur Georges Batailles – The Trials of Gilles de Rais: By which secret confession that in the said Gilles´ presence was read in trial and published, and approved by him, the said Gilles de Rais, the accused, voluntarily and publicly, before everyone, confessed that, because of his passion and sensual delight, he took and had others take so many children that he could not determine with certitude the number whom he’d killed and caused to be killed, with whom he committed the vice and sin of sodomy; and he said and confessed that he had ejaculated spermatic seed in the most culpable fashion on the bellies of the said children, as much after their deaths as during it; on which children sometimes he and sometimes some of his accomplices, notably the aforesaid Gilles’ de Sillé, Milord Roger de Briqueville, knight, Henriet and Poitou, Rossignol and Petit Robin, inflicted various types and manners of torment; sometimes they severed the head from the body with dirks, daggers, and knives, sometimes they struck them violently on the head with a cudgel or other blunt instruments, sometimes they suspended them with cords from a peg or small hook in his room and strangled them; and when they were languishing, he committed the sodomitic vice on them in the aforesaid manner. Which children dead, he embraced them, and he gave way to contemplating those who had had the most beautiful heads and members, and he had their bodies cruelly opened up and delighted at the sight of their internal organs; and very often, when the said children were dying, he sat on their bellies and delighted in watching them die thus, and with aforesaid Corrillaut and Henriet he laughed at them, after which he had the children burned and their cadavers turned to ashes by the said Corrillaut and Henriet.

Appendix 12. Henry Darger - In the Realms of the Unreal: the boy was then carried before Jennie and Glandelinians made her plunge the knife into his body. She was helpless and the man was holding the dagger with his own hands. “The boy’s abdomen was gashed open, and taking out the heart the cruel Glandelinian with a cruel laugh threw it in my face, and then slicing it up forced it bit by bit down my throat nearly choking me … These Glandelinians were human cannibals … Oh how I looked tward (sic) heaven begging God to let me vomit up the fragments of the hearts. The rest of the poor little boys were strangled and fairly hewn to pieces before our very eyes, their bodies being torn opened their very insides pulled out. They forced sliced fragments down the throats of my sisters who were fairly strangled almost to death. But God overheard our prayers and we vomited to the anger of the Glandelinians who saw us … I swooned”

Appendix 13. Theodor Lessing – Haarmann – the Story of a Werewolf: As it is to be assumed that within Haarmann there lived a constant desire for his own destruction (I had the impression that he viewed his possible execution as one final orgasm), then it is also to be believed that this person, normally devoid of feeling, experienced a self-extinguishing over-excitement that far exceeded anything he experienced in his ordinary day-to-day life, more helpless and more fateful than the orgiastic state of a civilised person bound by inhibitions for whom love and crime have become a kind of sexual game and comfortable semi-luxury. The fact that the original, excessively pronounced sexuality of this androgyne and androlyke was now completely exhausted, wholly spent, helps us to understand how he dragged up age-old traits of a forgotten genus from the darkest recesses of his mind, a genus whose urge to bite into and devour (including the taking-in of “foreign” nature in the form of food and drink) was a Dionysian act, based on a primal desire for imitation, of eroticism which obliterated the individual. We do not even know whether the animal urge to tear apart and devour is part of some natural sensual experience; when the wolf chokes the lamb one may also say, he loves the lamb even as he hates. I was reminded of a dog which had to be put down because of a compulsion to attack the necks of certain other dogs (which were always of a similarly degenerate nature to his) and bite through it until he had killed the dog. It was obvious at these times that the creature was sexually aroused. There should be a biological explanation for these cases: psychology should look much further into the dream life, childhood surroundings, the toys, desires and ideals experienced during the formative childhood years, than modern school psychology and medicine do at present.

Appendix 14. Peter Kürten citerad ur Karl Berg – The Sadist: I went, over and over again, to the graves of the victims, returned repeatedly to Mulheim to the grave of Klein and to the Stoffeler cemetery. When I fingered the earth of the grave with my hand I sometimes became sexually excited, and when I recalled in memory the vents, I could stay for hours by the grave of Hahn. But when I had an orgasm on the graves it was without any act on my part. The great thing was that I was within reach of the achievement of my mission (…) The place where I attacked Frau Kühn I visited again that same evening twice, and also later several times. In doing so I sometimes had an orgasm. When that morning I poured petrol over the child Ohliger and set fire to her, I had an orgasm at the height of the fire. The scene of that crime I visited again the same morning at half-past-eight and half-past-nine, and later on, frequently.

Appendix 15. Francois Prelati förhörsprotokoll – oktober 16, 1440, ur Georges Batailles – The Trials of Gilles de Rais: Item, the witness said that one could read in this book how demons had the power to reveal hidden treasures, teach philosophy, and guide those who acted. The words of invocation that they used then were conceived thus: “I conjure you, Barron, Satan, Belial, Beelzebub, by the Father, Son and Holy Ghost, by the Virgin Mary and all the saints, to appear here in person to speak with us and do our will.” Interrogated to know whether, in the event the demon had appeared in the same place, they would have made some gift or offering, the witness said yes: a live cock, dove, pigeon, or turtledove to engage him not to harm them during his invocation, and so that he would more easily grant them what they solicited. (…) Item, that, as the said Gilles and witness performed several invocations together, at which the conjured demon did not appear, the said Gilles asked the witness why it happened thus and for what reason the invoked demon had not appeared or spoken to them, and he told the witness himself to ask the same thing of the devil. To find out, the witness made an invocation, and obtained from the invoked demon the response to the aforesaid question, which was that the said Gilles promised to give the conjured demons many things, but did not keep his promises; and that, if the same Milord Gilles intended the demon to appear and speak to him, each time he appeared and spoke to him, Gilles would have to give a cock, hen, dove, or pigeon, provided that the same Gilles did not solicited something of the sort, he was then obligated to provide the demon some member of a young boy; and this is what the witness reported to the aforesaid Gilles.
Item, he said that this being brought to attention of the said Gilles, the same Gilles, on one occasion a little latter, carried into the said Francois’ room the hand, heart, eyes, and blood of a young boy, kept in a glass, and gave them to him so that, as soon as they performed an invocation, Francois could offer and give them to the demon should he respond to the said invocation; as to whether the said members were those of the child the witness said he had seen dead in the said hall at Tiffagues, or those of another, he does not know, as he affirms.
Item, that not long after the aforesaid, the witness and the said Gilles in the aforesaid place, that is, in the hall at Tiffauges, performed an invocation with the aforesaid ceremonies, with the intention of offering and giving the hand, heart, eyes, and blood to the demon if he appeared; at which invocation the demon did not appear, which is why a little later the witness wrapped the aforesaid hand, heart, and eyes in a piece of linen and buried them close to saint Vincent’s chapel, within the enclosure of the said castle at Tiffauges in sacred soil, to the best of his belief.

Appendix 16. Lyndy Abraham - A Dictionary of Alchemical Imagery: The decapitation or dismemberment of the bird, lion, serpent, dragon, tree, man or king signifies the dissolution, putrefaction and division of the body, the matter in the alembic, at the black nigredo, the first step in the opus. This stage, which is a time of sacrifice and lament, is sometimes referred to as the caput mortuum or caput corvi. The Six Keyes of Eudoxus clearly equated the dissolution of the matter with the beheading and death of the bird: “the wise Artist ought to dissolve the body with the spirit: he must cut off the Raven´s head” (in Regardie, Philosopher’s Stone, 105). The crow or raven’s head is a well known name for the black stage or nigredo. The Hermetis Trismegisti tractatus aureus advised the alchemist to “Take this Volatile Bird” and “cut off its Head with a fiery sword” (Salmon, Medicina Practica, 279). This means that the volatile (flying) matter in the alembic has to be fixed (made non-volatile) and that the heating and digestion of the matter are to be continued until the black colour is transformed into the white of the albedo.

Appendix 17. City of West Memphis Police Department; protokoll: The victims were removed from the scene at approximately 4:30 p.m. 5/6/93 and taken to the Arkansas state crime laboratory, Little Rock, Arkansas, for analyses. To date analysis has determined that a knife with a serrate edge was used to castrate Moore. A hammer or a round object was used to create trauma to the head of all three victims. Beyers and Branch were alive when placed in the water and as a result of drowning. Branch appears to have marks on his penis which would indicate that oral sex had been performed on him. There is a possibility that Beyers may have been injected by a hypodermic needle. A dark colored hair, host likely Caucasian, was located on the buttock of one victim and the neck area of another. Forensic analysis is still being conducted and any additional information will be forwarded to the behavioural sciences unit. The medical examiner also advised that evidence would tend to indicate that the victims’ had been struck with a belt containing studs or a raised surface.
Victims are described as follows:
Name: Michael Moore / Race: white / Sex: male / Date of birth: June 27, 1984 / Height: 4 feet tall / Weight: 50 pounds / Eyes: blue / Hair: brown.
Name: Christopher Beyers / Race: white / Sex: male / Date of birth. June 23, 1984 / Height: 4 feet 4 inches / Weight: 60 pounds / Eyes: brown / Hair: brown.
Name: Steve Edward Branch / Race: white / Sex: male / Date of birth: November 26, 1984 / Height: 4 feet 2 inches / Weight: 60 pounds / Eyes: blue / Hair: blonde.
Appendix 18. Per Yngve Ohlin aka. Dead - The Freezing Moon: Everything here is so cold / Everything here is so dark / I remember it as from a dream / In the corner of this time / Diabolic Shapes float by / Out from the dark / I remember it was here I died / By following the freezing moon / It's night again, night you beautiful / I please my hunger on living humans / Night of hunger, follow it's call / Follow the freezing moon / Darkness is growing, the eternity opens / The cemetery lights up again As in ancient times / Fallen souls die behind my steps / by following the freezing moon.

Appendix 19. “Pascal’s” Story ur Michel Dorais – Don’t Tell, The Sexual Abuse of Boys: I must admit I’ve had fantasies about younger boys also. At a certain point I had a dream: I was abusing a young fellow the way I was abused. That’s really not my thing. I reacted badly. It was as though I’d been hit on the head with a sledgehammer. I thought of killing myself. I cut my veins. But I stopped in time. This went on for about eight or nine months. I said to myself: If I’m capable of doing it in a dream I could do it awake. But I don’t want to be involved with young boys. I’m in therapy for that. I try not to think of the past. It’s like putting on a suit of armour. I’ve had other similar dreams recently, with girls in the dreams too. I wake up and feel excited. But now, instead of panicking, I try to make connections. I ask myself what happened the day before to make me think of that. I keep a journal to help me understand, to make connections between it all.

Appendix 20. Beckert (Peter Lorre) citerad ur Fritz Lang – M: Men jag rår inte för det! Jag rår inte för det (...) Vem är du? Och vad vet du? Vad är ni för ena? Mördare, förbrytare? Inbilska för att ni kan knacka kassaskåp, klättra in i hus eller spela falskt. Saker ni kunnat låta bli, om ni lärt er nåt...eller arbetat. Om ni inte varit för lata! Men jag, kan jag verkligen göra annat med förbannelsen jag har i mig? Elden...rösten...pinan! (...) Alltid när jag går på gatorna, är det nån som följer efter mig. Det är jag själv som följer efter mig! Ljudlöst. Men jag hör honom. Ibland är det som jag sprang efter mig själv...som om jag ville springa undan, men jag kan inte komma undan! Jag måste gå vägen som jag jagas. Måste springa längs ändlösa gator! Jag vill komma undan...! Med mig springer vålnaderna av mödrar och barn... De finns alltid där. Alltid – alltid! Men inte när jag gör det...! Sen vet jag inte mer, förrän jag står framför en afisch och läser vad jag har gjort. Jag läser och läser. Har jag gjort det här?! Jag vet inte om det. Vem tror mig? Vem vet hur det ser ut inom mig? Det skriker: Vill inte...måste! Och sen skriker en röst. Jag kan inte höra den mer! Hjälp! Jag kan inte! Jag kan inte...!

Appendix 21. Christopher Love citerad i Bengt Ankarloos – Helvetet, Döden och de eviga straffen i Västerlandets kristna tradition: Ögat skall plågas vid åsynen av djävlarna. Örat skall plågas genom ropen och de förfärliga vrålen från de fördömda i flammorna. Näsborrarna skall täpas till och kvävas med svavel; tungan med eld; med ett ord, hela kroppen skall plågas i eldens flammor; ingen del av kroppen skall undgå elden, varken hand, fot tunga eller öga.

Appendix 22. Protokoll från de sista dagarna, avrättningen - oktober 26, 1440, ur Georges Batailles – The trials of Gilles de Rais:
Recommending himself to holy Monsignor Jacques, whom he had always held in singular affection, and also to holy Monsignor Michel, begging them in his hour of great need to be willing to help him, aid him, and pray to God for him, despite the fact that he had not obeyed them as he should have. He further requested that the instant his soul left his body, it might please holy Monsignor Michel to receive it and present it unto God, whom he begged to take it into His grace, without punishing it according to its offenses. And the said Gilles then made beautiful speeches and prayers to God, recommending his soul to Him. And then, so as to set his aforesaid servants a good example, he wished to die first. Just before his death, his said servants told him and implored him to be a strong and valiant knight in the love of God, asking him to remember His suffering, which had been for our Redemption. Which Gilles de Rais died repentant. And before the flames could open his body and entrails, it was drawn away and his body placed in a coffin and carried inside the Carmelite church of Nantes, where it was buried.

Appendix 23. Gilles de Rais citerad ur A. L. Vincents och Clare Binns – Gilles de Rais: The Original Bluebeard: There is not so great a sin that man can commit that God in His paternal goodness and benignity will not pardon, if only the sinner has great repentance and contrition in his heart, and he asks forgiveness with good hope. God is readier to pardon than the sinner is to ask. Thank God for showing us a manifest sign of his mercy in allowing us to die in our force and good memory, instead of punishing us suddenly for our evil deeds. Have such a regret for your crimes that you do not fear death, which is such a little thing, and without which we can not see God and His glory. How much ought we to wish to be out of this world where there is only misery… Together we have sinned, and immediately our souls are separated from our bodies we shall meet with God in Paradise.

Martin Bladhs illustrationer...HÄR!!!

Gilles de Rais. Älskaren finns i Martin Bladhs & Bo I. Cavefors' bok GRYMHETENS TEATER DEKADENS, som även innehåller essäer av Mårten Björk och Hans T. Sternudd (Hammarströms Bokförlag, 2008).

Copyright©Martin Bladh & Bo I. Cavefors, 2007, 2009.

Johannes Flink's interview with Bo I. Cavefors for Tidningen Kulturen

2009-10-08T19:13:00.010Z

Cavefors on Cavefors

Johannes Flink’s interview with Bo for Tidningen Kulturen.

For decades on end Bo Cavefors was, by far, Sweden’s foremost alternative publisher. As a publisher, his attitude was one of curiosity and fearless exploration, expressed in the long list of radical titles (including Mao, Nietzsche, Jünger, Dali, Lautréamont, Marx, Pound, Pasolini, etc.) edited at his Bo Cavefors Bokförlag. His own magazine Svarta Fanor (Black Flags), along with his parallel German and Swedish edition of the texts of the Red Army Fraction, remain unique and unsurpassed events in a publishing climate otherwise marked by complacence and cowardice. Educated by the Jesuits in England and ever an engaged catholic, Cavefors has constantly perceived matters from an international perspective vastly divergent from the provincial concerns prevalent in Swedish culture. Always siding with the intellect against power, always longing for transgression, he remained in some ways marginal despite the magnitude of his contribution to the Swedish book-publishing scene. However, for those of us who agree that the duck-pond is too small for our spirits, Cavefors will always remain a key figure of Swedish radicalism.

Arousing somewhat less attention, so far, is Bo’s series of short memoir books (even if they are gradually acknowledged by the critics) and the performance art he has developed over the last few years. For this reason, I wanted to ask him some questions about these subjects and to give him a chance to explain his own artistic development to a wider audience. I wanted to put his history as a publisher to the side for a while, to focus instead on the man, the author and the artist Bo Cavefors, and to ask him about his present … and his future …

Welcome Bo Cavefors! My first question is simply what you are doing right now? What I’m after, however, is not just a definition of your present activities. Rather, I would like to know if you are sensing a definitive direction in your artistic development, and, if so, a direction from what beginning to what end? What is it that you hope to explore by your recent and present activities?

Over the last years, I have clearly noted a return to my all-embracing, adolescent pre-occupations from … let’s say from my teenage years and up to my thirties. And this applies both to my writing – where it is specifically obvious in my three plays Rebellion in the Kasbah, Sade and the Japanese and The Leper in Aosta – and to the films I have written, acted out and produced in collaboration with Martin Bladh. My interest in the theatrical mode of presentation, in speech and acting as they are performed on a stage, emerged during my school years. I did my first performance in the first grade, in my Latin school in Malmö, when I was asked to read my home assignment to the rest of the class. It was a relief to suddenly stand there in front of the others and feel that they actually had to listen to what I had to say ... I guess it gave me the childish kick of manipulation… And the thing went on...>>>> CONT.>>>>>>>

QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS

2009-08-25T14:44:00.029Z

Martin Bladh and Bo I. Cavefors

QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS

Action: Johan Adolphi, Martin Bladh, Bo I. Cavefors and Mikael Oretoft

Photo: Peter Andersson and Lars Bosma

Music: Martin Bladh and Erik Jarl

Produced 12th June 2009 in Norrköping, Sweden

Published as a dvd together with QUALIS ARTIFEX PEREO (Aryan Kaganof) 2009-2010

Copyright Photo©Peter Andersson & Lars Bosma 2010

Bo I. Cavefors : Die Toteninsel / Dödens Ö

2009-03-22T15:08:00.014Z

DÖDENS Ö

Libretto och scenanvisningar: Bo I. Cavefors

Musik: Kristian Olsson

Scen: Arnold Böcklins målning Die Toteninsel (den första versionen, 1880). Målningen projiceras på en duk som täcker hela scenens fond.

Framför målningen, med ryggen mot publiken en vitklädd figur (=den vitklädda figuren i båten på Böcklins målning). Iklädd en vit tunn mantel som är öppen framtill. Publiken ser inte att figuren är naken, om det är man eller kvinna, förrän mot föreställningens slut då han/hon vänder sig mot publiken. Rösten bör inte avslöja om det är man eller kvinna som framför texten. Alternativ 1: Naken man med androgynt utseende; alternativ 2: naken kvinna med pojkaktigt utseende. Spelas alternativ 2 måste texten ändras på några få ställen.

Scengolvet täckes av nakna män och kvinnor som kopulerar, smeker varandra, män med män, kvinnor med kvinnor, under hela föreställningen liggande på golvet, då och då hörbart, som kyssar, rop, suckanden. Vällust. Smärtskrik. Över dessa män och kvinnor ett blåsvart ljus som ger intryck av hav. Kropparna rör sig som vågor. Koreografi.

+ + +

Sapfo, när du dog
Blev allt det som var du
Förgängligt.
Du dog
Medan du levde.
Du är död död död.
Du är Döden.
Varför ljuga:
„Wie froh bin ich,
Daß ich weg bin!” 1a)
Vad är ett
Människohjärta? 1b)
Äntligen är
Allt slut.
Inga minnen,
Ingen längtan
Finns kvar
Efter din våta
Vulva
Med de
Röda läpparna,
Som reste sig
Som vampyrer
Där borta på ön
Med den ogenomträngliga
Skogen med
Svarta barrtäta träd.
Men vad
Sker mellan män
I trädens skuggor
När du vänder bort
Blicken, Sapfo?
Vad jag minns är
Dig som
Nunna, som
Stekpanna och med
Feta grodlår. 2)
Det fanns inget
Tomrum
Att tränga in i.
Det finns inget
Tomrum att
Drömma om nu
När du lämnat mig
För Hades.
Jag minns endast
Dina underbyxor med
Vita spetsar. 3)
Av fasa vid åsynen
Av min kuk
Gömde du dig bakom
Dynor, mascara
Och segel.
Tomrum, en ödsligt
Ekande grotta var
Ditt kön… du var inget
Annat än ett stort
Tomrum, Sapfo.
Nu, när jag äntligen
Blivit fri från dig
Undrar jag:
Vad ville du?
Herz wie das meine
Zu ängstigen? 4)
Eller?
Förvandla mig
Till din slav?
Eller…
Nu, när du är borta,
Då vaknar skuggorna på
Den dystra ön
Upp ur
Sin dvala. De
Nakna kopulerande
Kropparna är av
Kött och blod,
Kukarna täckta av
Sperma, och alla dessa
Benrangel som
Dansade kring gravarna
Har slipats släta
Av vind och regn
Och sönderhackats av
Korpar.
Detta är vad som väntar mig
När jag ockuperar
Ditt rike,
Stiger i land
Mellan dina döda vita
Fyrkantiga grodlår för att ta den
Efterlängtade
Verkligheten
I besiktning,
I besittning.
Varför
Tvingade du
Mig att lida
Så länge?
Varför hade jag
Tidigare
Denna fåfänga, löjliga längtan
Efter dig, Sapfo?
Jag visste redan då
Att
Herren ger var och en
Sin egen död
I orgasm och
Smärtsam
Ljuvlighet.
Även du Sapfo
Smakade
Sveket och
Fick känna
Smärtan av
Att överges av
Sin egen kärlek,
Av din egenkärlek. 5)
Herre, kärleksfull
Död är varken
Belöning eller bot. 6)
Jag vill
Bort från den
Verklighet jag
Tidigare såg med
Dina ögon,
Som naggade mig i
Huden, som fick
Musklerna att förtvina -
Bort från Sapfo.
Mitt nya liv
Finns på den ö
Du Sapfo övergav.
Eller
Tvingades du bort,
Tvingades du abdikera?
Jag ser på
Målningarna
Och läser i böcker
Från förr i tiden,
Före din tid, Sapfo,
Att andra seder
Härskade på ön.
Just det där
Huset , där framme,
Till höger… Var det
Där Dödsbåten brukade
Lägga till
När den passerat
Hamninloppet till
Ditt kön??
Är det verkligen
Ett hus och inte en
Livlös, död, benvit
Skalle med tomma ögonhålor?
Och de
Vita, skarpskurna,
Nästan kvadratiska
Betongklossarna, där
Till höger och till vänster
Om hamninfarten?
Är det kvarlevorna
Av ditt sköte, eller
Två förstelnade kroppar.
Är villan en gravkammare
Av marmor?
Ockuperad av
Lik omgivna
Av medeltida vapen
Och lagerkransar,
Utmejslade döda blommor.
Vissnade blad som formats
Till vissnade åldrade
Och skarpt ådrade kukar.
Nej nej nej! Jag vet att
Dessa vita, blankpolerade
Falloskroppar finns där för
Att locka mig bort från vad
Som ursprungligen var
Mitt mål, att
Sakta penetrera dig
Och locka fram
Skälvningar
När jag rörde vid din
Klitoris.
Min längtan var att
Ön skulle explodera av
Konvulsioner,
Explosioner,
Av en ofattbar
Orgasm som
Gav eko genom
Havet, som
Fick Döden att
Förvandlas till en
Havens slåtterman,
Som fick vågorna
Att rulla med fruktansvärd
Styrka vidare mot andra
Kuster, mot andra
Kvinnors sköten.
Men sådana
Fantasier
Gav mig
Intet.
Äntligen är mitt
Enda mål
Mäns stjärtar och
Att själv bli knullad av män.
Min lust blir allt
Större när jag närmar mig döden.
När jag står framför
Denna Toteninsel, framför Dödens Ö,
Växer min längtan
Efter total smärta,
Total hängivelse,
Att i dunklet under de
Svarta träden
Möta de nakna
Gossarna.
Jag vill att du,
Som en sista
Hälsning,
Tar emot mig
Med din piska
Och piskar mig till
Döds som avsked
Till det av min
Ungdom som var en del av
Dig Sapfo, men som nu
Endast är minnen
Och sår.
Öppna sår
Och djupa ärr
Av läkta sår, av inbränd
Smärta och längtan.
Knivens egg skär
Som eld genom
De svarta
Barrträdens kronor medan
Jag vilar på denna
Jordiskt gröna
Äng utan klagan och
Ängslan och hör
Svagt mellan piskans vinande
Slag trummornas dunkande
Och den unge
Herdens flöjt
Vars drillar följsamt
Smeker den eregerade
Barnsligt lilla kukens
Små rörelser när den vilar
På hans vänstra lår.
Jag dör och lever i
Klangerna från hans
Båda instrument.
Sapfo. För mig är du död.
För dig är jag död.
Piskan som förde in mig
I pojkarnas harem gömde du
Väl, men jag såg den
Skymta mellan det
Svarta sträva hår som
Växer mellan dina
Lår. Fitta fitta fitta,
Fitta fitta fitta. Flickfitta
Och vittvin som strömmade ner
Över dina lår, över mitt ansikte,
In i min mun.
Det var döden.
Cita mors ruit… 7)
Du lät
Min tunga slicka dig,
Suga livet ut ur dig.
Så att döden kunde
Tränga in i dig genom
Den bitande
Käft som spydde
Eld mellan dina lår.
Jag lät dig klösa
Mig med dina svartmålade
Naglar.
Jag kände
En sista gång
Dina sträva hårstrån mot
Mina läppar när saften
Pressades in i min mun och
Jag blev ett med
Det pånyttfödande havet
Som sköljde över mig
Som nu sköljer över mig
Som evigt skall skölja över mig
Och förvandla min
Förtvinade längtan efter dig
Till en längtan efter
Något du inte kan
Erbjuda mig, pojkens
Lena kropp, en pojkes mjuka
Kuk, den unge
Mannens hårda kuk, hans
Muskulösa lår och
Den fasta stjärten. Det
Svartröda hålet mellan
Pojkens stjärthalvor,
Det skarpa och
Vackert tecknade
Skulderbladet,
Huden som spännes
Som tältduk
Av lammhud
När han böjer ryggen och för
In sin kuk i min stjärt.
Naveln
Naveln naveln och den svarta
Hårslingan från kuken upp
Mot naveln
Och hans bröst
Och bröstvårtor.
Bröstvårtor.
Bröstvårtor. Låg mig bita
Hans bröstvårtor blodiga.
Sapfo, du gav mig
Det du inte kunde
Ge mig av dig själv.
Du hämtade pojkarna
Och gav dem till mig
På din döda Ö.
Du gav mig
Allt det som är odödligt,
Pojkens oskuldsfulla
Kåthet, hans
Vilja till den
Underkastelse
Som ger döden liv,
Hans längtan efter att
Piska döden till liv,
Obarmhärtigt, i en
Evig orgasm, i ett evigt
Stånd, i en evigt öppen
Och knullberedd stjärt,
I ett ständigt pumpande
Spermaflöde
In i min mun.
Sapfo… Vem är jag,
Som ber dig om det du
Inte kan ge mig genom
Dig själv? Vem är
Jag som vet att jag
Genom att kittla din
Klitoris, genom att suga
Saften ur din fitta, kan
Locka dig till att öppna
Gallergrindarna på
Dödens Ö och släppa
Loss de sköna pojkar
Du spärrade in när de
Blev ett alltför
Stort hot mot din egen
Trånad, din egen
Längtan efter kuk.
I din trädgård finns inga
Växter som hjälper mot denna
Längtan efter döden mellan
En pojkes mjuka stjärthalvor,
Mot denna längtan att
Kyssa bort de dallrande
Dropparna på hans blåsvarta
Falloshuvud.
Contra wim mortis
Non est medicamen in hortis. 8)
Piska mig, bind mina
Händer, sätt på mig fotbojor,
Gör mig till slav.
Inte till din slav
Utan till pojkarnas slav.
Låt min mun, min stjärt och
Min kuk bli redo ta emot
Pojkarna när du släppt dem fria,
Befriat dem från döden.
Om inte, så släpp in
Också mig i fängelsehålorna,
Så jag kan förenas
Med dem som är som jag,
Alla dessa Homo
Desperatus. 9)
Låt mig som Persefone
Härska över Dödsriket
Med pojkar, låt
Oss tillsammans
Förvandla Dödens Ö till
En dionysisk festplats
Med de goda seder som
Härskade förr i tiden…
Quae vita, qui mores fuerint, 10)
En Värld av
Smärta och plåga, av
Svarta ritualer och
Offeraltare. Låt mig bli
Det offer pojkarna våldför
Sig på, täcker med
Sin väldoftande och
Kryddsmakande
Sperma. Ser du inte,
Sapfo, att jag är redo,
Jag är naken och
Beredd att invadera
Din Döda Ö med liv och
Förvandla ditt svarta och giriga
Sköte, förvandla den mörka skogen av
Popplar till eregerade kukar.
Och de livlösa,
Blankpolerade fallosarna?
Ja, de är som
Rosa de spinis Floret, 11)
som rosor på
Törnen. Jag skall
Förvandla allt
Detta till njutning, till
Extas, till
Utlevelse, till
Ohämmad glädje,
För att möta Döden.
Gossarna badar i
Ett blåsvart hav av
Heliogabalus
Törnerosor, i en orgie
Där kropp inte kan
Skiljas från kropp, där alla
Kroppar, alla kukar, alla
Kyssande munnar, alla
Lår och alla bröstkorgar,
Där varje bröstvårta
Är en del av en
Enda kropp.
(Vänder sig, snabbt, mot publiken, med erektion:)
Alltför länge
Sov jag. Men
Jag har vaknat
Och vid hamninlopppet
Ser jag den unge mannen
Som väckte mig, 12)
Som just nu tänder
Den sista elden. 13)
I döden blir vi
Alla rena. Vi är
Gisslade på Dödens Ö,
Men vi är lyckliga. Att
Dö omgiven av
Vackra pojkar
Är inte svårt.
Piska mig piska mig
Piska mig… Tystnad.
Piska mig till tystnad.
Vad som återstår
Är tystnad.
Sapfo, med vad skall
Jag belöna dig?
Tystnad.
Med vad skall jag
Straffa dig?
Tystnad.
Min vilja och mitt
Mål är pojkkropparna
Som en gång spolats ut ur ditt
Jungfrusköte. Att dö,
Att sova, kanske drömmer
Jag, men drömmarna
Är den verklighet
Som förvandlar
Törnen till
Doftande rosor.

Noter:
1a) Goethe/Werther.
1b) Goethe/Werther.
2) Arrabal.
3) Rimbaud.
4) Goethe/Werther.
5) Rilke.
6) Schiller.
7) Horatius: Döden kommer snabbt…
8) Regimen sanitatis Salerni: I trädgården växer inga medel mot döden…
9) Vildhjärnor, ”terrorister”…
10) Livius: Förr i tiden var sederna goda…
11) Hieronymus: Rosor blommar på törnebusken…
12) Wagner/Brünnhilde.
13) Wagner/Siegfried.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2009.

QUALIS ARTIFEX PEREO & QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS

2008-09-06T05:55:00.013Z

+
Martin Bladh & Bo I. Cavefors
QUALIS ARTIFEX PEREO
samt
QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS

Förord: Den färdiga actionfilmen QUALIS ARTIFEX PEREO skiljer sig från manus vad gäller medverkande. Därmed förändrades i viss mån själva agerandet. I filmen medverkar endast Bo, Martin, Erica, Johanna och Mikael.

Inspelningen av QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS skedde med här nämnda medverkande.

+ + +

QUALIS ARTIFEX PEREO
Medverkande: Bo, Martin, Erica, Johanna, Mikael, X, Y.

Akt 1.
Bo, när spelet börjar: står mot en vägg med ryggen mot publiken, iförd vit vid sommarskjorta, inga byxor. Tar av sig skjortan. Publiken naken eller klädd i svarta kläder, dock: Jakob med naken överkropp och svarta byxor eller helt naken, Martin naken (endast iförd en suspensoar med intorkade blodfläckar), Erica naken med stövlar, dessutom tre eller fem personer. Orgelton. Bo, ”frånvarande, drömmande”, har ena handen mot anus, ett par fingrar inne i anus, andra handen runt kuken. Ett mycket långsamt "uppvaknande", olika ställningar. Bo oljar in anus och kuken med olja som finns i en njurformad metallskål. Ena handen alltmer agerande i anus och med den andra handen ett synnerligen långsamt runkande (tio minuter). Martin döljer sin kuk, som ett sår, bakom sin högra hand. Neros ord (på latin, engelska och svenska) ropas ut av samtliga närvarande i rummet (ej av Bo och Johanna).

Ett noisemusik-collage av Martin. Kaganof klipper in ett bildspel, stillbilder/rörliga bilder från slakthus, avrättningar, tortyr, brottsplatser, religiösa ceremonier, helgonbilder/ikoner, Acephale.

Akt 2.
En strålkastare lyser upp Johanna som sitter svartklädd, benen korslagda, på en stol längst ned i lokalen, på avstånd från Bo, men Bo närmar sig henne ibland med sitt agerande. Orgelton, högre pitchad än i akt 1. Johanna läser Bataille/Bladh-texten. Varje gång hon når de partier som Martin skrivit förvrängs rösten (Mikael sköter ljudet). När Johanna nått igenom halva texten stannar hon upp. Samtidigt: Bo reser sig upp, börjar agera med livremmen, intar "vulgära" ställningar, går fram mot publiken, tar på publiken, suger och runkar de som är nakna, slickar och smeker med handen ömt och hängivet Y:s Acephale-tatuering (se likhet med Neros ”lekar” och Pasolinis Salo). Martin runkar tafatt, impotent. Neros ord (på engelska och latin) ropas ut av samtliga närvarande i rummet (ej av Bo och Johanna).

Ett noisemusik-collage av Martin. Kaganof klipper in ett bildspel, stillbilder/rörliga bilder från slakthus, avrättningar, tortyr, brottsplatser, religiösa ceremonier, helgonbilder/ikoner, Acephale.

Akt 3.
Johanna fortsätter att läsa Battaile/Bladh-texten (varje gång hon når de partier som Martin skrivit förvrängs rösten) omväxlande med att Liberty-texten upprepas stötvis. Orgelton, högre pitchad än i akt 2. Samtidigt: Bo utnyttjar "trappstegen" i den svarta salongen för att visa anus, går fram mot publiken, och visar fram kuken och anus, piskar och smeker sig själv. Stannar framför X, suger, kysser och kramar honom – förälskelse. Därefter visar Bo bara upp sig (avsikt: att få publiken kåt utan att något sker). Bjuder ut sig åt publiken. De av publiken som vill inbjudes att knulla, suga av eller piska eller smeka honom. Johan tar över agerandet, ”förför” Bo, koncentration till Bos anus som visas upp. X knullar Bo. Samtidigt: Bo onanerar allt våldsammare, Martin runkar impotent/tafatt, men nu snabbare/våldsammare. När X knullat Bo och tömt sig inne i honom, med sperma kvar runt anus (närbilder), lämnar Bo över livremmen till Martin, som piskar Bo. Martin lämnar över livremmen till Y, som piskar Bo. Y lämnar över livremmen till Erika, som piskar Bo, som då ejakulerar. X vilar ut vid sidan om Bo, håller ömt en hand runt hans nacke. Y eller Martin häller blod från en njurformad metallskål över Bo. Martin och Y tecknar med blod, religiösa tecken, som kors, på Bos kropp. Bo lägger sig på rygg, drar upp benen och visar åter anus. Närbilder av anus. Kaganofs kamera går allt djupare in i anus tills det bara blir ett svart hål – en bild av solen. Neros ord ropas ut av samtliga närvarande i rummet (ej av Bo och Johanna). Engelska och latin. X finns kvar under hela slutsessionen.

Ett noisemusik-collage av Martin. Kaganof klipper in ett bildspel, stillbilder/rörliga bilder från slakthus, avrättningar, tortyr, brottsplatser, religiösa ceremonier, helgonbilder/ikoner, Acephale + bilder av solens yta, solstormar etc.

+ + +

Texten, av Georges Bataille och Martin Bladh (kursiv text), som läses av Johanna:

När mitt ansikte fylls med blod, blir det rött och obscent. Det förråder samtidigt, under förvridna reflexer en blodig erektion och en oumbärlig törst för oanständighet och kriminell sedeslöshet.

Av denna orsak avskräcks jag inte att hävda att mitt ansikte är skandalöst och att min passion endast kan yttra sig genom JESUVET.

Det världsliga klotet är täckt med vulkaner, som tjänar som dess anus. Trots att detta klot inte äter någonting, slungar det ofta ut sina tarmars innehåll.

Innehållet som skjuts ut med oväsen och faller tillbaka, strömmar ned längs Jesuvets sidor, sprider död och förintelse överallt.

Djurlivet i sin helhet kommer ur havets rörelser, och inifrån kropparna, fortsätter livet att komma av saltvatten.

Havet, har spelat rollen som det kvinnliga organet som fuktas under penis retning.

Havet runkar av kontinuerligt.

Solida element, som inhyses och frodas i vattnet väcks till liv av erotisk rörelse; slungas ut i form av flygande fisk.

Erektionen och solen chockerar på samma vis som ett kadaver och källarens mörker.

Vegetationen är enhetligt riktad mot solen; människor, erigerade likt träd, skyller trots sin uppenbara olikhet med djuren, även de av nödvändighet sina ögon.
Det mänskliga ögat tolererar varken sol, coitus, kadaver eller det obskyra, men reaktionen är av en annorlunda natur.

Tallkottögat, som särskiljer sig från det horisontala systemets normala okulära syn, uppenbarar sig således i en slags tårfylld nimbus, likt ett träds öga eller, möjligen, ett mänskligt träd. Samtidigt är detta okulära träd inget mer än en väldig penis, som under solens berusning vittnar om eller påkallar ett vämjeligt illamående, en kväljande ångestladdad svindel.

Enligt denna naturens omgestaltning, under vilken synen i sig, attraherad av det vämjeliga, dras ut och slits sönder av solflammorna som den stirrat in i, slutar erektionen sin smärtsamma omvälvning på jordytan och i en uppstötning av smaklöst blod, förvandlas den till ett svindlande fall genom den världsliga rymden, åtföljt av ett fruktansvärt skri.

Att vara medveten om världen och lemmarnas organiska puls.
Ständigt närvarande i köttet: blod, märg, slem.
Buken pressar mot marken, pryglar den nakna jorden.
Rygg och måltavla ständigt utelämnad åt ers nåd: vråk, hyena.

MODERGAM
MODERSCHAKAL

Din grymhet gödde mig: din livsfrukt.
Det som står till svars inför mig; mitt kött och livsgärningar.
Ditt avträde.
Din livsfrukt.
De fria lemmarnas krig;
ett organens anarki, vrålet efter vedergällning och utlösning.

MODERGAM
MODERSCHAKAL

Jag håller eggarna
Jag pekar dem mot dig
Jag för dem tillbaka upp genom dig
Jag möter motståndet inuti dig,
tillbaka in genom grymheten;
den farsot som gödde mig.

Solen, benägen på himlavalvets botten likt ett kadaver i avgrunden, besvarar detta omänskliga skri med förruttnelsens spöklika attraktion. Den överväldigande naturen bryter sina bojor och kollapsar inför det obegränsade tomrummet. En avskuren penis, mjuk och blodig, är substitut för tingens invanda åtgärder. Inom dess ramar, där smärtfyllda käftar fortfarande biter, var, spott, och enorma flugors larvägg frodas: exkrementalt likt ögat som målats på botten av en vas, lånar Solen sin strålglans i döden, begraver existensen i den stinkande natten.

Det världsliga klotets storhet kan liknas vid en kal skalle, från vars mitt det vulkaniska ögats påle öppnas upp mot himlen. Det breder ut sitt katastrofala landskap ned i det håriga veckade köttet, och håret som formar dess buske är översvämmat med tårar. Men förfallets upprörda känslor, främmande som självaste döden, har inte sitt ursprung i en ordinär hjärna: tunga inälvor pressar i ensamhet detta nakna kött, lika laddat med obscenitet som en bakdel – lika satanisk som den likaså nakna stjärten som en ung besvärjerska reser mot den svarta himlen i samma ögonblick som hennes fundament öppnas, för att mottaga den flammande facklan.

Kärleksvrålet som slits ur denna komiska krater är en febrig snyftning, en alarmerande åskknall.

Solens exkrementala öga har alltså befriat sig från dessa vulkaniska inälvor, och smärtan hos en man som sliter ut sina egna ögon med fingrarna är ej mer absurd än solens anala moderskap.

Kärlek, skriker då ur min strupe; jag är Jesuvet, den smutsiga parodin på den heta och bländande solen. Jag vill få strupen avskuren medan jag skändar flickan till vem jag fått tillfälle att säga: du är natten.

Solen älskar uteslutande natten och riktar sitt flödande våld, sitt skändliga skaft, mot jorden, men finner sig inkapabel att nå varken blicken eller natten, även då nattens världslighet kontinuerligt vidgar huvudet mot den skändliga solära strålningen.

Solar annulus är hennes kropps intakta anus vid 18årsålder mot vilket inget, undantagsvis solen är tillräckligt bländande, även då anus är natten.

Jag skiter ned mig i solen imorgon, öppen – naken med skuld.
Sedan impotens, fortsatt förlust – triumf eller förtvivlan?
Är detta vad allt handlar om;
Negation? Inversion? Fascination? Terror? Njutning eller tortyr?
En ekonomisk skuld.
Profit/förlust,
spendera/inkassera,
förlösning/utlösning.
Varför blir dessa fotografier och videoband min spegel?
Varför denna vackra förpackning; intakta vägg av kött och ord?
Brustna ådror, O-kompletta meningar synbara genom huden.
Så vad får dessa ord att bli sanna?
Så vad är egentligen en upplevelse?
Ett altare, det olycksbådande verk som rests i mitt badrum?
Ett gömt lönnfack bakom bokhyllan i mitt vardagsrum?
Konturerna av mitt ansikte, lår händer och skrev?
Vid brantens rand…förbrännas, upplösas på samma sätt som dessa fotografier framkallades.
Vid brantens rand…suddas ut, leva dessa ord; ta dem på mig, bokstavligen.
Vad jag gör blir slutgiltigt; en outtröttlig process; en privat implosion av överflödiga ord, av ständigt upprepade bilder.

Nära en rund grop, nyligen grävd i den frodiga vegetationen, kämpar en långarmad aphona med tre män, som binder henne med långa rep: hennes ansikte, lika idiotiskt som det är gement, släpper ut fruktansvärda skrik av fasa, skrik som besvaras av andra tjut från mindre apor i det höga grenverket. Sammanbunden som en kyckling – med benen bakvikta mot kroppen - binder de tre männen henne runt en påle som rests i gropens mitt. Fastbunden på detta vis, sväljer hennes monstruösa ylande mun jorden, medan den andra sidan, hennes enorma vrålande rosa analöppning stirrar upp mot himlavalvet likt en blomma: endast delen vars obscenitet överväldigar är synlig över gropens kant.

I den absurda himlens tomrum, spydde solen som ett sjukt fyllo över munnar fyllda med kosmiska skrik...Och så förenar sig hettan och omtöcknaden i en allians – lika överskridande som tortyr: som en avskuren näsa, som en utsliten tunga – de firar ett bröllop (firade med rakbladets egg mot näpna, oförskämda små stjärtar), denna lilla kopulering mellan det stinkande hålet och solen...

Jorden, skakad i sina grundvallar, besvarade naturens tvivelaktiga kolik – utlöste, i skogarnas klibbiga halvskugga, genom oräkneliga köttblommor – med den högljudda glädjen av inälvor, med kräkningar från otroliga vulkaner. På samma vis som ett plötsligt skratt utlöser andra, eller en gäspning utlöser gäspningar bland en folkmassa, har en burlesk exkremental kramp släppts lös, en krampaktig eld, under en svart himmel härjad av åska. I detta underland, bryter en vind, tyngd med blodig rök, då och då ned enorma glödande träd, medan floder av pryglande rödglödgande lava strömmar fram överallt, som från himlen. Med köttet på halster, med munnar förvridna i infantila skrin, flyr de stora aporna, offren, undan denna vansinnes tortyr.

Flera av dem fälldes och klämdes skrikande fast på rygg eller mage, under brinnande trädstammar; de fattade snart eld och brann som fnöske. Emellanåt, hände det, att några enstaka som hamnat på en trädfri strand, räddades undan lågorna, skyddade från röken av en motvind: de var dock inte mycket mer än utmattade sår, oformliga silhuetter, halvförtärda av elden, som tog sig upp eller låg kvar och gnydde på marken, ragglandes i fruktansvärda plågor. En kaskad av röd lava – mardrömslikt bländande – en apokalyptisk lava som verkade blödas ut ur deras egna anus (precis som deras egna håriga kroppar ursprungligen hade visat, och enligt sadistiskt manér stuckit fram sina vidriga anus – som för att skända och förolämpa existensen). Dessa olyckliga varelser blev i likhet med kvinnans fruktbara livmoder, någonting fruktansvärt...

Likt rovdjur sliter ni sönder min oskyddade muskelvävnad,
mal den mellan rakbladständer,
suger näring ur märg och blod,
för att slutligen svälja ner mig i ert uttänjda innanmäte.

Öppna ert universum av röda implosioner,
maligna undervattenstumörer,
låt dem svälla och föröka sig i den fertila myllan.
Jag er outvecklade livsfrukt,
Jag ert stympade krymplingsväsen,
Jag som delvis undkommit urmoderns käftar,

låt mig sakta upplösas i er gigantiska apparat,
låt mig smekas av tarmtrådar och enzymer
på väg mot slutstationen
på väg mot undergången

låt den yttre världsbilden avlägsnas
länken: den evigt uppstående,
reser sig ur sitt predestinerade stålbad
Svärdet, Lemmen, Armen,
jag för er tillbaka in i skapelsens svällande kötträdgårdar.

Ögat på toppen av huvudet, öppnar sig mot den glödande solen för att skåda dess ödesdigra ensamhet, är inte sprunget ur förnuftet, det är en omedelbar existens, som öppnar och bländar sig självt likt en eldsvåda, likt en feber som äter varat, eller mer precist, huvudet. Det fungerar som ett brinnande hus; där huvudet, istället för att låsa in livet som pengar i ett kassaskåp, spenderar dem urskillningslöst, för att vid slutet av den erotiska metamorfosen, ha tagit emot den elektriska kraftens udd. Detta enorma brinnande huvud är bilden och det motsägelsefulla ljuset av utgiftens föreställning, omsorgsfullt utarbetat enligt den metodiska analysens basis bortom den fortfarande tomma förbrukningens föreställning.

Ursprungligen identifierades myten inte enbart med livet utan med dess avsaknad – med förfall och död. Det börjar med varat som bar den inom sig, det är inte alls en extern avkomma, utan den manifestering som det flytande varat intar i hans egen gestalt; med denna extatiska gåva gör han sig själv till ett obscent naket offer – inte ett offer inför en obskyr och immateriell kraft, utan inför skrattet från vrålande horor.

Existensen påminner inte längre om en detaljerad linje som leder från en punkt till nästa, utan istället om en sjuklig glöd, en bestående orgasm.

All jordens plantor reser sig mot himlen, och slungar kontinuerligt ut myriader glänsade spottstrålar mot solen i form av blommor, och enbart en obscen Van Gogh, omgiven av galningar kan slunga sina ögons falliska lorska mot samma sol. De andra människovarelserna släppar runt som stora erigerade impotenta fallosar, med ögonen fastlåsta på den sövande omgivningen.

Det är nödvändigt att bryta upp sig själv i bitar och känna vansinnet slingra sig i kroppen; samtidigt måste man bli fetischist på gränsen till slav, en ögonfetischist, en fetisch för skinkor och fötter, allt i ett, för att i sig själv kunna återväcka vad som olyckligtvis aborterades i den ursprugliga människokroppens konstitution.

Anus kala höjd har blivit centrat, svärtat av buskage, på den trånga ravinen som klyver skinkorna.
Den spöklika manifesteringen av denna teckenförändring representeras av en främmande mänsklig nakenhet – nu obscen – som är substitut för den håriga djurkroppen, och speciellt av pubishåret som uppstår på exakt samma ställe som apan var hårlös; omgiven av en dödsgloria, en varelse som är för blek och för stor står upp, en varelse som, under en sjuk sol, inte är någonting annat än det himmelska ögat det saknar.

Som universums medelpunkt kommer mitt kött att förtäras av er hunger:
fäder, mödrar, söner, döttrar.
Jag är obegränsad.
Jag finns till för er alla.
Svarta och livlösa ser mina svarta dockögon ner på er från den helgade platsen ovanför altartavlan.

Mitt kall innebörden av mina gärningar och dagliga iscensättningar.

Ett kött av oändliga möjligheter och uttrycksformer.
Hur jag fann mig själv – Länken: Logos.
Hur ni hörde kallet, tog mig i er famn.
Bar mig till altaret och reste mitt podium.
Allt är nu väldokumenterad historia.

+ + +

QUALIS ARTIFEX PEREO - FINIS

Medverkande: Bo, Martin, Johan, Mikael

Ett kvadratiskt eller rektangulärt rum.

Mot väggen projiceras Martin Bladhs videoverk Injury, 21 min, tre delar. Handlingen kretsar kring sexuellt utnyttjade pojkar som i vuxen ålder blivit förövare (actionmotiv: offer/förövare). Filmen har en mycket påträngande stroboskopeffekt, som höjer aktionens intensitet ytterliggare. Endast filmens malande monotona monologer är hörbara (en förvriden androgyn röst). Filmen spelas upp två gånger under aktionen. Aktörernas agerande följer filmens monologer.

Framför väggen sitter Martin naken (endast iförd en suspensoar med intorkade blodfläckar) på en regissörsstol, armar och ben sammanbundna på ryggen. Repet binder även samman Martin med stolen. Repet slås även runt Martins kuk. Blicken fäst vid golvet. Skamsen. Men sneglar under actionens gång på Bos och Johans ageranden.

På golvet framför stolen (rummets mitt) ligger Bo, naken i korsformation. Svart huva över huvudet. Vid hans fötter på en vit trasa med intorkade blodfläckar, en skalpell, en livrem, och ett litet metallfat med tändstickor och cigaretter. På vänster respektive höger sida om honom ett njurformat metallfat fyllt med människohår. På golvet ovanför Bos huvud (mellan Martin och Bo) står en tredje metallskål, även den fylld med människohår.

Mikael, iförd en vit skyddsoverall och blå plasthandskar, står med ansiktet vänt mot rummets vänstra vägg.

Bo och Johan har före föreställningen rullat sig i grus eller liknande, så att de är smutsiga, otvättade.

Johan, naken, står vid den högra väggen (mitt emot Mikael).

Publiken står utmed rummets tre väggar, dvs Mikael och Johan står tillsammans/mitt bland publiken.

Efter ca 10 min börjar Bo att onanera, liggandes, använder kroppsoljan, smetar in sig, fokus: anus och kuk. Samtidigt onanerar Johan, tänder en cigarett, röker njutningsfullt och tittar på Bo.

Mikael tänder på innehållet i skål 1

Bo reser sig efter 22 min (filmen har tagit slut och börjar om från början). Mikael drar av honom huvan, går bort till Martin på stolen och drar den över hans huvud (motiv: offer-identifikation med bödel).

Mikael tänder innehållet i skål 2, och går sedan tillbaka till sin utgångspunkt vid den vänstra väggen.

Johan och Bo smeker och kysser varandra över hela kropparna. Runkar varandra, suger varandra, osv. Johan fimpar aska på Bo. Johan släcker sin cigarett på Martins rygg. Återvänder till Bo och agerar sexuellt häftigare än tidigare.

Mikael tänder på håret i skål 3.

Johans och Bos sexuella aktiviteter blir livligare, hårdare. De piskar varandra med livremmen, sadistisk lek. Bo går fram till Martin och ger honom fem hårda rapp med livremmen. Bo slänger livremmen på golvet. Johans och Bos sexuella lekar blir aggressivare, de brottas (Bacons/Muybridges Brottare), de smörjer in varandra med olja. Johan knullar Bo, båda ejakulerar. Samtidigt går Mikael fram till Martin och skär ett djupt snitt i hans högra sida med skalpellen. Mikael skär sönder suspensoaren, river den i bitar, slänger delarna på golvet. Smeker bort blodet med handen, kysser såret, blir sittande vid Martins sida. Mikael reser sig, skär loss Martin från stolen. Bo och Johan ligger kvar, utmattade, kysser varandra.

Filmen slut, Martin och Mikael lämnar scenen. Bo och Johan ligger kvar.

+ + +

Appendix: INJURY

1
1:1
In spite of everything I was smiling when I was little. I can tell from photos. But inside I felt bad . It’s like I had two personalities. On the outside I was a good little boy, steady, good at school . Inside, I felt different from the others. I was apprehensive.

1:2
I was often in tears because of the fights at home. My mother used to say that boys don’t cry. To punish me she would stand me in front of the mirror, while she humiliated me in front of my brothers and sisters, she would say: “Look at that cry baby, see how you look! You’re not even a man, you’re nothing but a scared cat…” There was no tenderness or love in our house. Not for me anyway. My mother was sounding off all the time. I never could do anything right as far as she was concerned.

1:3
One day we had visitors at home, I had to sleep on the sofa in the living-room and let someone else have my bed. That’s when it all began. I was sleeping on my stomach, in my underwear. Half asleep, I felt someone come up behind me, pull down my shorts, and penetrate my rectum. I was so afraid that i didn’t dare to turn over. I could hear his heavy breathing, feel his breath, but I couldn’t see him. I believe it was my father because I knew how he smelled, how big he was. I had no idea what to do, what to say. I hurt all over. I was bleeding from the rectum. The next day I stayed in bed, I couldn’t stop bawling. For a long time after that, whenever I got nervous, I would mess in my pants. Maybe it was a physical problem because of the dilated rectum, perhaps it was psychological. I don’t know, but I had the problem for years.

1:4
What my brothers asked me to do was disgusting. I don’t know where on earth they got such ideas. One of them urinated in my face. Another time he shat on me. He was laughing, he found it amusing. I was crying and I ran away from them. A bit later my oldest sister asked me to have sex with her. She was laughing at me because I still didn’t have erections. She said I had a small penis. It felt ill at ease. I find it hard being humiliated.

1:5
For a few years, I admit, I didn’t question what was going on, but when I was about twelve or thirteen I often thought about what was happening and wondered about it. I compared myself to others and realised I wasn’t normal. When I might have wanted to talk about it, I figured that nobody else talks about anything, so why should I?

1:6
Around the age of eleven, I started hitch-hiking on the big highway. I was looking for attention, for affection. Anybody would do. Sometimes cars would stop an pick me up. I didn’t dare to say no when they asked me to fellate them. First, they would touch me, checking me out to see how I would react. When they could see that I appeared to be okay with the idea, that I wouldn’t make a fuss, they would pull over and stop further on. They would do what had to be done in the woods or in a field.

1:7
I don’t want to be with anyone, man or woman, who would want sex with me, when someone seems to be interested in me, I imagine it’s just for sex. I would like to meet someone, but I can’t get away from the idea of abuse, the fear of sexuality. I am not used to receiving pleasurable caresses. I fell bad when someone touches me. A person who touches me disgusts me. And sperm, even my own, I find disgusting. I don’t like kissing on the mouth either.

2
2:1
I don’t like my body. Maybe it’s because I haven’t appreciated the sexual relationships I’ve had. I’d like to have a different body, a complete makeover so I can say I’m starting my life over from zero.

2:2
I would have liked to have a girl interested in me, but I didn’t attract girls. I must admit I wasn’t comfortable too with myself. I was full of complexes, fears, and sensitivities. My brothers were making fun of me because I still wasn’t ejaculating at the age of eleven. I was wondering how to go about getting involved with girls.

2:3
Men, they’re always ready for sex, and afterwards it’s like “Don’t know him, never seen him”. If I went about it the same way with a girl as I do with men, she’d think I was a sex maniac. My favourite trick is to wait in the park or in a public toilet until a man comes in. Then, if he hangs around, it he’s looking at me… there are lots of ways to tell if he’s interested… and since I’m quite good looking…

2:4
What excites me is a sense of danger. I get a thrill out of it. Actually, men probably excite me less than the context in which things are happening. Getting it on with a guy, undisturbed, in a bedroom, with a little background music playing, that’s okay for homosexuals. But that doesn’t interest me. What I want is the risk, the fear of being found out, being surprised.

2:5
I like to masturbate. Like to play the exhibitionist, too. I’ve done that since I was a teenager, I’ve been arrested by the police for it. It always happens in a special context. When I’m drunk, on drugs, something inside me wakes up. I stand outside a house, in the garden , in front of peoples windows and show myself off. Then I masturbate, sometimes even ejaculate in front of them. It’s always women, just women. In the beginning I used to leave the windows and curtains open at home and parade about in the nude. I liked the turn-on. Then i went out to do it. I found that even more exciting.

2:6
I put on a tough front. People think I’m hard but I’m just acting a role, like in a drama. I identify to great extent with Jim Morrison of the Doors. I would love to write music and write like him. The essential is that I will have to be myself. But it’s though I no longer have an identity, that I’ll have to glue on one, so to speak. I do have a made-up identity, but it’s only a role I play.

2:7
Ideally, I would like to find myself on my own in a place where everything is beautiful and pure, where everything that happens is agreed upon. There at least I could be with someone without risk. I am bisexual, perhaps, but I don’t want sex.

3
3:1
A homosexual picked me up and took me in. After a few days, he asked me to have sex with him. I didn’t say no. Having sex had become a habit for me. I no longer even asked myself if I preferred males or females. I don’t consider myself a homosexual: in my fantasy life I prefer women and children.

3:2
I must admit I’ve had fantasies about younger boys also. At a certain point I had a dream: I was abusing a young fellow the way I was abused. That’s really not my thing. I reacted badly. It was as though I’d been hit on the head with a sledgehammer. I thought of killing myself. I cut my veins. But I stopped in time. This went on for about eight or nine months. I said to myself: If I’m capable of doing it in a dream I could do it awake. But I don’t want to be involved with young boys. I’m in therapy for that. I try not to think of the past. It’s like putting on a suit of armour. I’ve had other similar dreams recently, with girls in the dreams too. I wake up and feel excited. But now, instead of panicking, I try to make connections. I ask myself what happened the day before to make me think of that. I keep a journal to help me understand, to make connections between it all.

3:3
When I had homosexual fantasies I couldn’t control, I had the idea of hiring a male prostitute. At night, I would cruise the streets where they hang out. A prostitute was abetter solution, less distressing for me. The prostitute was okay with it and after, for me it was out of sight, out of mind. I wasn’t accountable to anybody.

3:4
To me they’re all sluts, like my mother. When I make love, you know, I’m a very gentle fellow. With certain women some vengeance will surface, but not with all. Most of the women I made love with were not aware of what was going on inside me.

3:5
As an adolescent, began to cut me myself, to carve into my arm because I was mad at myself. I wasn’t unable to express my violence except against myself. I had other problems. I had begun to masturbate more or less anywhere, openly, in the classroom, on the bus. It was like an experiment for me. I was putting objects into my rectum too. That way, I wasn’t hurting anyone else. I find it difficult to accept my sexuality.

3:6
The first time a masturbated on a child was when I was babysitting the daughter of one of my brothers. She must have been about two or three. I took off her diaper and rubbed my penis against her private parts. I didn’t want to penetrate her, just to feel her next to me. I did it again a few more times before I began to be afraid of what I might do. I stopped. I realised I wasn’t normal. To put it out of my mind I used to drink. I was taking pills, taking drugs. Perhaps it was the softness of the baby that attracted me to her. Still today, with women, I never feel completely satisfied sexually. It is children who excite me the most, although I don’t want to touch them, anymore.

3:7
I have violent thoughts about buying weapons and getting some revenge. I know there’s something missing, something dead inside me that I’ll never get back. I rail against this. But you know, when I was little, I was a romantic… wrote poetry for my friends’ girlfriends. I would have turned out quite different if these things hadn’t happened to me.

Copyright©Martin Bladh&Bo I. Cavefors, 2008.

Daniel Westerlund : Three Studies for a Crucifixion...

2008-08-31T12:41:00.009Z

+
+
Daniel Westerlund
“FROM THE CEILING HANGS A NAKED LIGHT BULB”.
Teater Dekadens

Att lida till lösen för oss andra… Jesusmaterialet som traderats genom årtusendena skär snett in i annorlundaskapets sexuella praktik; sado-masochismens. Att hoppas, hoppas på personen bredvid, var gömmer du piskan? Det har varit en lång dag. Och den rituella speglingen av detta: mässoffret. Offertorium. Offergåvornas tillredelse. Jesus på Golgata - ett djur på väg till slakt. [Det är ståthållare Pilatus soldater som övertar rollen som överstepräster när de torterar Jesus i fängelset. Omedvetna om sin symboliska roll förbereder de jesusköttet med piskan; pryglar det mört.]

[Wikipedia sticker in med en replik: Katolsk teologi talar hellre om kommunion (förening) än om nattvard (måltid).]

UTVIKNING 1:
Jesu lidande i evangelierna; liten guide:
Översteprästerna spottar och slår Jesus (MATT 26:67, MARK 14:65, [Obs: nämns varken hos Lukas eller Johannes) // Pilatus soldater pryglar Jesus (MATT 27:26, MARK 15:15, LUK 22:63) // Pilatus soldater och judarnas män binder Jesus (JOH 18:12) // Soldater örfilar Jesus (JOH: 18:22, 19:3) // Törnekronan fästs på Jesu huvud (MATT 27:29, MARK 15:17, [Obs: nämns ej hos Lukas], JOH: 19:2) // Soldaterna spottar och slår Jesus i huvudet (MATT 27:30, MARK 15:19 [här misshandlas Jesus uttryckligen med en käpp i huvudet]) // Jesus får vin blandat med galla (MATT: 27:34, [Obs: I Markusevangeliet får Jesus vin blandat med myrra]) // Jesu korsfästelse (MARK 15:25, [Obs: I Matteusevangeliet nämns korsfästelsen enbart i imperfektform enligt senaste bibelöversättningen], LUK 22:33, JOH 19:18) // En åskådare ger Jesus att dricka från en svamp indränkt i surt vin (MATT 27:48, MARK 15:36, JOH 19:29) // En soldat sticker sin lans i Jesus sida (JOH 19:14)

ORGIETEATER
Bo Cavefors, denna kropp som trotsar åldrandet och fortsätter vara lika produktiv som alltid; efter ett tusental bokvolymer som förläggare och författare, otaliga artiklar och essäer, de svarta fanorna från tidskrift till bokserie till blogg, materialet som ständigt skrivs om, kommenteras, ges ut på nytt; Cavefors produktion är i sig ett slags Talmud; oupphörligt föremål för revidering och fortsättning. Kommentar på kommentar. En världsåskådning måste ha sina helgon och visst går det att betrakta Cavefors verksamhet som teater/performanceartist de senaste åren som ett konsekvent praktiserande av filosofierna hos Cavefors egen helgonskara: Yukio Mishima, Francis Bacon, Markisen de Sade, Georges Bataille för att nämna de mest uppenbara och frekventa i hans litterära verksamhet. Verket Three studies for a crucifixion. A Passion Play in Three Acts; dedicated to Francis Bacon av Cavefors och Martin Bladh finns nu utgivet som dvd på Firework Edition.

“Varför inte vilja leva i Dionysos orgiastiska orgasmer?” skriver Cavefors i Svarta Fanor - sjunde boken. “För en ny teaterkonst krävs nya renässansdramer i mörka färger, rituellt formade skeenden som frigör aktiviteter som leder till extrem tillfredställelse över att Vara, över det sado-masochistiska orgiebehovet, tex kring oidipusmotivet.” Three studies… tar sin utgångspunkt i triptyken Three Studies for Figures at the Base of a Crucifixion av Francis Bacon. Tavlorna har var och en tilldelats varsin akt och under föreställningen projiceras Bacons förvridna människogestalter på väggen bakom aktörerna. Dessa Bacons söndermalda kroppar, ofta ansiktslösa, deformerade, förvridna och vridande, roterande kring sina egna smärtaxlar. Inte sällan inhämtades inspirationen från slakterier. Det är smärta i minst fyra dimensioner målade i olja och sand.

I verkets andra akt ligger Martin Bladh på en enkel säng i scenens mitt med stinkande avföringsfyllda inälvor över sig. En man i skyddsdräkt stoppar en gummislang i Bladhs mun och ger honom blod att dricka från tio behållare (sammanlagt fem liter blod). En behållare i taget. Och efter varje behållare skrubbas munnen med en vinägerindränkt svamp (se guide till Jesu lidande ovan). Under “riten” ses Cavefors och “The Whip Man” (Johan Adolphi) kopulera till höger om sängen och till vänster om den ses “The Naked Man” (Jakob Ohlin) följa processen som en tillbedjare vid korset. Noisedrone signerad Bladh och Erik Jarl (veteraner i noisescenen) fyller altarrummet samtidigt som Bladh häver ur sig blodet i vilda kaskader över sig själv och scenen.

Det är svårt att tala om Cavefors och Bladhs verk med koncentrationen i behåll. Verket skickar associationsbanorna i så många riktningar på samma gång; samtidigt som de omväxlande lustbetonade och horribla (det är förstås ointressant för de inblandade att dra gränslinjer mellan de två) handlingarna på scenen skickar signaler genom mig som är långt ifrån begränsade till det reflekterande sinnet. Nej, det hör till den teater som tar riten på allvar att tala direkt till kroppen. Att tala till kroppen är att tala till förgängelsen. Den egna förgängelsen och privata döden aktualiseras och det kunde lika gärna vara min egen kropp i form av slaktavfall som projiceras på väggen bakom scenen. Francis Bacon citeras i programbladet till dvd:n: “Well, of course, we are meat, we are potential carcasses. If I go into a butcher’s shop I always think it’s surprising that I wasn’t there instead of the animal.”

Associationer. Nej snarare våldsamma svallvågor. Verket sköljer över mig i den bekväma soffan. Dionysos, Jesu korsfästelse, Jack the Rippers sista och mest våldsamma slakt av Mary Kelly, rester av kollektiva minnen jag inte ens visste jag hade, orgasmen… Verket lyckas på något sätt göra EN lust av tre begär; begäret efter piskan, nattvarden och könsumgänget.

Det är en teaterkonst som jag inte trodde existera den här sidan om sextiotalet eller Östersjön (nere på kontinenten hägrar Hermann Nitsch). Som jag inte vågat hoppas på att få ta del av i den desinficerade och glittrande kroppslösa samtiden; som har städat bort döden och i förlängningen möjligheten till en verklig närvaro i livet.

UTVIKNING 2:
Teater Dekadens ger kroppen tillbaka till kroppen. Vi lever visserligen i en kropps- och sexfixerad värld, men knappast en sexintensifierad värld. Orgasmen (en distanserad, sekundkort liten prutt till njutning) har ersatt Gud, orgien (=föreningen) ska leda oss tillbaka till Gud. Och i samma rörelse till förgängelsen, och en kropp som tillåts lukta, läcka, och njuta av sin egen späkning. Ledorden för den här formen av teater skulle kunna vara KOMMUNION GENOM KONFRONTATION.

Three Studies for a Crucifixion aktualiserar min egen längtan efter riten. Denna kompromisslösa orgieteater ger mig mod att fortsätta inåt. Jag är en sådan periodare i mystiken. Av rädsla för vad? Att mitt intresse för mystiken skall fjärma mig från mina (ateistiskt lagda) vänner? So be it.

Jag hoppas på en höst som pendlar mellan extremer: från tystnad & hunger till orgie & rit. Ge mig fem år så har jag säkert sållat mig till katolikerna.

Copyright©Daniel Westerlund 2008.

Bad Alchemy #59/08 : MARTIN BLADH

2008-08-22T07:38:00.016Z

Bad Alchemy Magazine
#59/08

Rigo Dittmann

MARTIN BLADH

- - - - -

BA: If You had to go back in time for a ‘Self-portrait of M. B. as a young monkey’ (to steal from another M. B., Michel Butor), when and how did it dawn on You that You are… different, maudit, an - artist?

MB: When I passed on from being a mere listener and observer to being creative. At a certain point (probably by the beginning of the millennium) I decided that I didn’t want to dedicate my life to someone else’s work. Certainly, after IRM had recorded Oedipus Dethroned [2000], I thought that I had something going that I wanted to dig deeper into and would take years to exhaust. A couple of years later when I first saw my own vision materialised in the flesh, I got quite exited cause this was an image I’ve been thinking of for years. The action work Sensation is Everything was of great importance to me (although I don’t fashion it as one of my better pieces today).

Mit Bo I. Cavefors (*1935) begegnet einem jemand, der vom Enfant terrible bis zum ‚unwürdigen Greis’ eine gradlinige Biographie des Verfemten vorgelebt hat. Ob als Verleger, Autobiograph oder Essayist, mit Cavefors hat das Heterogene eine erste Adresse in Lund. In den 60er-80er Jahren hatte er unermüdlich anarchische, anrüchige, pataphysische, psychoanalytische und revolutionäre Literatur publiziert (Burroughs, Dali, Jünger, Lautréamont, Mao, Nietzsche, Pasolini, Pound, A. & P. Weiss…), bis der Skandal um RAFTexte zum Bankrott und Schweizer Exil des Verlags führte. Seit den 90ern sorgt er für Skandal mit seiner Textreihe Svarta Fanor, ein Name, in dem neben der Drapeau Noir der Anarchie auch Strindbergs Schwarze Fahnen mitschwingen, und mit dem Teater Dekadens, das Nitschs Mysterientheater abwandelt zu Exerzitien des Verfemten. Ich sage bewusst 'Exerzitien’, denn Ignatius von Loyola ist mit seinem ‚Agere Contra’ ein unwahrscheinlicher, aber wesentlicher Stichwortgeber für Cavefors ‚politische Theologie’. Cavefors‘ ‚unmöglicher’ Horizont, für den man sich hierzulande eine Fusion aus März Verlag und Matthes & Seitz vorstellen müsste, verbindet Ideen der Konservativen Revolution und des Heroischen Nihilismus mit der Spiritualität der Kartäuser und erotischer Verausgabung. Ernst Jüngers‚ Anarch’ (aus Der Waldgang) ist der Heros einer Souveränität, die Carl Schmitts diktatorische Definition ‚Souverän ist, wer über den Ausnahmezustand entscheidet’ (d. h. wer den Notstand ausrufen und mit Polizei und Militär jeden Widerstand platt machen kann) mit Bataille’schen Vorzeichen anarchisch umkehrt: Souverän ist, wer gegen die Normierungsgewalten um jeden Preis seinen persönlichen Ausnahmezustand lebt.

BA: The emphasis on excess and enjoyment at any cost, what You call ‘sexual absolutism’, and the motto: Agere contra (to act against) seem to contradict the ‘desinvoltura’ of Ernst Jünger’s ‘Anark’, another heroic model of Yours, whose attitude is to resist power by ignoring it?

MB: My work is full of contradictions. But I cannot really see the contradiction between the Jüngerian Anark and the supreme libertine. Although I respect Jünger’s work I can’t really say he’s been that influential on my part, the manifesto was written in collaboration with Bo Cavefors. I myself have nurtured a project which I used to call The New Theatre of Cruelty and Bo got his own project called Theatre Decadence. Bo is a huge admirer of Jünger and he was one of the first to introduce his work to the Swedish audience in the sixties. The main reason for quoting him was to illustrate how we don’t care about the political movements of today, and thus through our theatre feel ourselves liberated from them. As stated our agere contra is a very personal one and has nothing to do with a collective utopian following, it has to do with being aware of the world, but ignoring it and thereby act against it; to live inside a society but at the same time be able to live outside of it. I don’t see this as a heroic act but a necessary one. Communication is what it is, and foremost directly related to our own carnal desire, exhibitionism and narcissism, masochism and sadism.

&c. HERE!

- - - - -

Bad Alchemy Magazine
#59/08

Hmmm Dämon - Bidner & Martinek, Meese & Feuerstein (Dämonologische und ludologische Überlegungen); Martin Bladhs Theater der Grausamkeit; Joyful Noise - Taktlos 2008 (von GZ); 25 Jahre 'Musique Action' (von Bernd Weber); Party Intellectuals - Ceramic Dog live; A Potent Brew - Sean Noonan's Brewed By Noon; If You Like Armaggedon - Evangelista (von M. Beck); Veins to the Sky - Alexander Tucker; The Spectres of lost Possibilities - Hauntologische Splitter; Konfrontationen Nickelsdorf 2008 (von R. Gmöhling); Das Pop-Analphabet von Allroh bis Z'ev [nur für Abonnenten: Artwork von MARTIN BLADH]

Bad Alchemy erscheint ca. 2–3 mal jährlich.

Herausgeber: Rigo Dittmann

Vital Weekly: "This is the real deep black horror of existence..."

2008-08-12T11:14:00.005Z

VITAL WEEKLY
number 639
week 33

MARTIN BLADH & BO I CAVEFORS THREE STUDIES FOR A CRUCIFIXION (DVD & CD by FireWork Edition Records)This DVD is of a three act "Passion Play" dedicated to Francis Bacon, this is nothing to do with noise either, but certainly could in no way be described as trivial. The protagonists here in front of a projection of the paintings set out to embody the nihilistic vision of the painter. You might feel disgusted or sick at the blood, intestines and homosexual acts- and perhaps want to return to the playfulness of Fckn'bstrds antics. This is the real deep black horror of existence - shocking in that is can be or should be performed by human beings at all, not that it is in its deliberation - to shock or disgust- that would be too easy, it would become a sex show, and it is not. Like the paintings of Bacon it unfolds along a horrific and deterministic trajectory that somehow cannot be avoided, if it did appear to be deliberately shocking then it would be possible to step outside the drama and see it as amusement or entertainment. Or is it excusable as a sudden outburst of promethian energy - which is understandably human - from tribal dancing through to the silliness in noise festivals. The real horror here is the premeditated logic of the performance devoid of any emotional excuse. This performance as also Bacons' paintings in their inhumanity could and should be ignored as impossible imaginations if not for the reality of the logic of the slaughter house from which they derive and the even more terrible realizations of these artists finding in this beauty. (jliat)

Address to Firework here!

qualis artifex pereo

2008-06-23T06:41:00.014Z

'
'

african noise foundation
in association with
grymhetens teater dekadens
present
"qualis artifex pereo"
("oh what an artist the world loses in me" emperor nero’s dying words upon committing suicide)
an acéphale performance
by
bo i. cavefors, johanna rosenqvist, martin bladh...
text by georges bataille and martin bladh
music composed by martin bladh
sound engineer mikael oretoft
film aryan kaganof

(40min, HDV, Sweden, june 2008)

Info 1.

Info 2.

Info 3.

THREE STUDIES FOR A CRUCIFIXION DEDICATED TO FRANCIS BACON

2008-05-21T17:18:00.004Z

Martin Bladh & Bo I. Cavefors

presents

THREE STUDIES FOR

A CRUCIFIXION;

a Passion Play in Three Acts;

dedicated to FRANCIS BACON

dvd video 60 minutes

cd audio 50 minutes

12 page booklet

Firework Edition Video

INFORMATION - ACTION NO.4 / The Miracle

2008-03-16T20:22:00.001Z

The monologue The Miracle (Miraklet) by Bo I. Cavefors is a part of Act One of Martin Bladh’s & Bo I. Cavefors’ Action Francis Bacon. Three Studies for a Crusifixion; a Passion Play in three Acts; dedicated to Francis Bacon.

Actors: Johan Adolphi / Martin Bladh / Bo I. Cavefors / Jacob Ohlin / Mikael Oretoft.
Photographers: Peter Andersson and Lars Bosma.
Music: Martin Bladh and Erik Jarl.
Dvd + cd published in April 2008 by Firework Edition Records.
+
+ + +

Bo I. Cavefors
THE MIRACLE

I will tell you a story. Once upon a time, about two hundred years ago. The story takes place in a little town in north Italy, in Piemonte. In the outskirts of the town there was an old marble tower. There the authorities had placed a leprous man and his sister, who was also a leper. The sister died. The leprous man felt ashamed of his sickness, although the upholders of the law claimed that all shame had been extinct, that no one had anything to be ashamed of anymore. The Leper though about killing himself, but the fear of God’s wrath prevented him. So, by mere chance the Leper was saved from eternal damnation. During the days the leper meditated, admired the roses his sister had planted, enjoyed the beautiful view of the valley and the town in the distance. The only company the Leper enjoyed was during those rare occasions when a traveller stopped by, and from a safe distance, spoke with him.

No, it wasn’t really that bad. A little dog had joined the Leper. Why the dog had sought sanctuary at the Leper’s side no one knows. The leper claimed that it might be because the dog was as ugly as himself. The dog had been thrown out, and had also been rejected by the people, which had terrorised it, harassed it, bad-mouthed and taunt it. But to the Leper the dog was worth its weight in gold. Out of gratitude of the mercy God had showed by giving him the dog, the Leper called him the Miracle. A rather awkward name for such an ugly dog. A mongrel, tangled, limp, dirty. A bastard. A bastard.

But the Miracle was like every other male dog. Sometimes he escaped to the town in the valley. Away from the Leper in his marble tower. What was the Miracle doing there? He did what every other male dog who sought freedom does. He was fucking. Preferably other male dogs. The Miracle lived the same life of transgression which Gombrowicz speaks about in his books, especially in his memoirs. And which the painter Francis Bacon depicts in his religious paintings of men making love. Men making love, but always in the presence of God. The Miracle was hovering between the safety, the meditative stillness, love and gloominess of the Leper in his square shaped tower of white marble, and the wild and swinging sexuality that was practised in the parks and backyards of the town. Some of the town citizens, embittered revolutionaries, became upset, indignant of the Miracle’s freedom, and filled an acclaim of his behaviour to the town council, they wrote long letters to the local newspaper and announced a petition to get the Miracle out of the town. Shouting: get the Miracle out of this town! But the Miracle wasn’t just limp and crippled and a dirty bastard, his hearing wasn’t very good either. So the Miracle stayed in the parks and backyards as long as he dared to before he finally was forced to seek shelter in the Leper’s tower. Later on the aggravated moralists claims that they didn’t want to get rid of the Miracle because he was a dog, but because they were afraid that he was spreading an infection, that the Leper’s disease could spread from the Miracle to the town citizens. But all these explanations were nothing more than excuses. The truth is that their anger was nothing more then pure jealousy directed towards the Miracle’s anarchistic freedom. They said that the Miracle should be ashamed. Ashamed of what?

These moralists had a couple of years earlier like French revolutionaries marched under the banners and craved for liberté, fraternité and l’amour. Now, united together for a mutual attack against the Miracle’s freedom. They paid there respect to the town commandant, who was depending on the citizen’s loyalty and tax revenues. The commandant gave an order that the Miracle should be put to death, to be killed, immediately. A couple of soldiers accompanied by these moralising citizens went up to the Leper’s tower to execute the cruel order. The soldiers ordered the Leper to surrender the Miracle to them. They referred to some section of a law that states: it is forbidden to hide fucking dogs. They could be disease carriers. In the presence of the Leper they fetched a heavy rope around the Miracle’s neck and dragged him along with them. When the soldiers, the lynch-mob and the Miracle passed the gate in the wall that surrounded the white marble tower, the Miracle turns around and looks back at the Leper with helpless, begging eyes. But the Leper doesn’t do anything to help or try to save his friend… The soldiers’ intention was to drown the Miracle in the river that runs through the valley, but the mob were already there when they arrived, the rabble, the bourgeois traitors were already there carrying rocks in their hands and they killed the Miracle with these rocks. The Miracle was stoned to death. The Leper could hear his friend’s cry. But he returned to his cell in the marble tower. His trembling knees could hardly hold him up. He throws himself on the bed. Shed some tears. OK. For the second time this day he betrayed the Miracle. Later on the Leper claims that he, in the order to execute the dog can’t see anything but the cruel moralising and the barbarisms of the authority in charge. But the Leper doesn’t realise, he might not even suspect that the Miracle was only the first victim, and that he himself, the Leper, could be the next victim and then follows victim after victim after victim of deviants who do not fit into the aggravated citizens - in the new moralists and the authorities’ normative hysteria. These dissidents are growing tumours in the body of society. Maybe the fags want to rape the animals, cute little puppets. How do we make action out of words? How do we remove these tumours? Through decapitation or the electric chair, like in Texas? With rat poison? The Leper himself became a victim of this mass hysteria, of this immoral morality which is being preached by newspaper journalists, preachers and neo-Nazis, when he later says that he is ashamed of his sentimentality. Ashamed, ashamed! Ashamed of his sentimentality! Ashamed of the shame of being born…

Translation by Martin Bladh.
Actors on the Photo: Bo I. Cavefors and Johan Adolphi.

Copyright©text:Bo I. Cavefors and Martin Bladh 2005, 2006, 2007, 2008.
Copyright©photographs:Peter Andersson and Lars Bosma 2007, 2008.

INFORMATION - ACTION NO.3 / Revolt in the Kasbah

2008-03-15T10:19:00.003Z

Martin Bladh & Bo I. Cavefors Francis Bacon. A Passionplay in three acts related to Three Studies for a Crucifixion by Francis Bacon

From the third act:
Revolt in the Kasbah by Bo I. Cavefors

The empire of the great moguls were stronger then ever: immoral power had been transformed into morality, ethic replaced by rhetoric. The freedom being degraded into the right of being supervised and the society was ruled by two classes, the ruling class and the classless ones that didn’t even have any mutual belonging.

Only true moral can replace the morality and join the classless ones in the struggle against the immorality which the great moguls proclaim as morality, where the unwillingness towards humanity was clouded by a shameless exposing of pitiless humanism. In a situation like this the Kasbah has to be liberated and the beige clad people delivered to be united with the classless ones, the outcasts, so that love becomes love, my brother my brother, my sister my sister.

The banners of the revolution are fluttering and the charismatic, flexible, young tiger leads the army of the infected and unwanted towards victory. When the sun rises in the east, when a new day dawns after the night has been endured, he brings together aids victims, blackheads, skinheads, disabled and cripples, Jews and Arabs, excluded bureaucrats, starving seniors, fools and terrorists, unemployed tiger cubs and all those that’s have been hidden behind the training suits body armour. There he stands; legs wide apart, jeans unzipped; pulled down, caressing his yellow brown thighs, stretching his beautiful cock, exposing the solid ribcage, giving the word for departure.

With twigs thrashing their backs, the leather straps flogging their naked buttocks, following the intense bellow of trumpets the crowd of flagellants march through the Kasbah gates. Wearing fool’s motleys, with nails and lips tarnished in black, with green eyelids, with rings in their ears and around their ankles, with hair flaming in all the colours of the rainbow, with moist wide open vulvas filled to the brim with lingonberry sprigs and blossoming heather, with beauteous cocks which heads are swollen as mellow blue plums, tempting every famished bird to pick its beak bloody. The army of the tiger marches out of the city, over the meadows, through the forests, away from society’s tentacles, escaping the politicians purging bath of rosary water and she-ass milk. They leave the society that denounce them, that reject them, and through organised debauchery experience a new night’s ecstasy, where sublimation is replaced by orgasms as mighty as the cock in the same moment the juice gushes out to flood swollen lips.

What can police and security companies, great moguls, rubber batons, teargas and water canons do against an army of sufferers, where every new affliction increases the ecstasy, makes the pain more sweeter, when death delivers and collective dying reconciles.

The Marquise de Sade speaks about a must which shock civil masochists, but is it not these tears of passion that make extremely good excesses grow.

Actors on the Photo: Bo I. Cavefors and Johan Adolphi.

Translation by Martin Bladh

Francis Bacon. A Passionplay in three acts related to Three Studies for a Crucifixion by Francis Bacon©Martin Bladh&Bo I. Cavefors, 2007, 2008.
Copyright©photographs:Peter Andersson and Lars Bosma 2007, 2008.

INFORMATION - ACTION NO.2

2007-10-25T18:47:00.000Z

Action

Martin Bladh &

Bo I. Cavefors
´'

Francis Bacon

A Passionplay in three acts related to Three Studies for a Crucifixion by Francis Bacon

Actors:

Martin Bladh / Bo I. Cavefors / Johan Adolphi / Jacob Ohlin / Mikael Oretoft

More pictures from the performance at Fylkingen, Stockholm 070909:

Act 1

Act 2

Act 3

INFORMATION - ACTION NO.1

2007-08-29T18:33:00.000Z

THE NEW THEATRE OF CRUELTY has a constant discourse with the universal theme violence-sex-death-cruelty, and THEATRE DECADENCE expose the possibilities of agere contra as an answer of the norm-terrorism. agere contra: break off the foundationalism of uniformity and release the traditions from the ancient Greeks, from Romans of the Roman Empire, from the equestrians of Middle Ages and from the decadency of to-day. Non-norms are, that’s our belief, the normal-reality and the norms are the real morbid, hokey, obtruded, the non-worthy. Howe’er, our actions are no and never outcries against the norm-society and it’s seers; we waive face-downs. We have no political declarations. We manifest how the abasement can be handled when we convert it to enjoyment and sexual absolutism and exhibitionism and a strict acceptation of it’s most profounded consequences, sperm, blood, whips. + + + Our first action/performance, related to Francis Bacon, Three Studies for a crucifixion, is followed by actions about the Roman paederast Heliogabalus and Gilles de Rais, the mediavel-boylover, the virtiuoso and aesthetican. An eon of twothousand years shall be visualized: how rites and Eucharistic adoration are transfigured in the flight of time, but still are ageless: Dionysiac indulgence, body and sex, distress, the surrender, blood and hangmen. + + + Ernst Jünger mention the “anark”, the man who smash the power in ignoring it, an individual resigning the normal. That’s our position. As Jean Genet said: “If our theatre stink it’s because all other plays stink good”. + + + Martin Bladh / Bo I. Cavefors

2007-05-20T10:01:00.000Z

w a n t e d

...the new

Passionplay

Martin Bladh & Bo I. Cavefors

CAVEFORS / REVOLT IN THE CASBAH

2006-10-11T10:25:00.000Z

DE SADE / MISHIMA / CAVEFORS

2006-10-09T10:37:00.000Z

CAVEFORS / DE SADE / MISHIMA / FOUCAULT / MONROE

2006-10-08T10:49:00.000Z

DE MAISTRE / CAVEFORS

2006-10-07T10:54:00.000Z

ABOUT BO CAVEFORS by LEIF ERIKSSON

2006-10-07T01:21:00.000Z

Photo: Carl Abrahamsson

(The essay accompanying this CD was published in the run-up to an exhibition about Bo Cavefors, which was to be shown at Vita Kuben, part of Norrlandsoperan in Umeå, Sweden, between November 9 and December 4 2002. The exhibition had been put together by the Sons of God – Leif Elggren and Kent Tankred –, but was cancelled by Lars Sahlin, the local curator, on the eve of its opening. At the same time, my essay was removed from Norrlandsoperan’s website. Two flagrant acts of censorship that occurred on the anniversary of the Kristallnacht, November 9 1938. Leif Eriksson, January 31, 2003)

Leif Eriksson

ABOUT BO CAVEFORS

Signs in the sky

The light from a black bulb is also bright!
It just takes longer before you see it!

The analogy is with the eclipse.

Total solar eclipses occur with precise regularity. Everything stops, the birds fall silent, but our hearts beat on and suddenly it is evening. In the winter of 1979, darkness descended on Bo Cavefors’s publishing firm in Sandgatan, Lund, Sweden.

The corona ruined eyes. The smoked-glass eyepieces weren’t dark enough and left many people blind.

A serious disorder for those that would see. Thanks to the solar eclipse, we now know that space curves.

And others know more than they did.

Seen in such a compressed perspective, most things appear inessential, meaningless, even for a publisher.

But articles of the law, mucky bureaucracy and imbecility conspired to snuff out a unique publishing business.

This deplorable chapter of Swedish publishing history is still waiting to be properly chronicled. When will some postgraduate student lay claim to and explore this important area? It is a subject for several departments, eg literature, law, art history – not to mention all those students within the world of bookselling and libraries.

In contrast with the black, is the white more visible, or is it the other way around? You decide!

At the local level, ie Sweden, the eclipse became permanent. Human conventions and taboos played the major roles. Are we ourselves to blame for this state of affairs?

To be remembered for works done with a complete belief in the freedom of expression, regardless of creed, is reasonable. Plurality and free expression are things that everyone should strive for, since they mean freedom and the possibility to say that which can and must be formulated. Utopian thought.

On a primitive level, even the noblest aims can be ruined by narrow preferences and informal loyalties, not least liberal ones like the symbiosis between Lennart Eliasson, a public prosecutor, and Birgit Rodhe, then chair of the National Council for Cultural Affairs. He ordered humiliating searches to be made in Cavefors’s office and home, and kept him in custody for nine days, all according to the rules, but gained nothing of note in the end. Cavefors was only convicted of sloppy bookkeeping, and fined. And she nullified – with a stroke of her pen – Cavefors’s biggest publishing project, the Strindberg edition. Why?

Can these injustices be put right?

The exhibition in Vita Kuben at Norrlandsoperan, Umeå, Sweden, will present all 820 titles published by Bo Cavefors since 1959.

It began in 1959 with Brendan Behan’s play ”The Quare Fellow”, a tragicomedy, translated by Mario Grut. Behan’s ”The Hostage” was also published that year. Fateful titles, in retrospect. (Translator’s note: ”The Quare Fellow” was published as ”Den Dödsdömde”, or ”the condemned man”.)

As for the work to do with the publishing, Bo Cavefors ran a one-man show – though he did have four employees during the last four years.

During the two decades that his firm was in business, he achieved more than any other publishing house in Sweden in terms of selecting writers and works.

Frequently they were controversial writers, eg Ezra Pound or Ernst Jünger, but there was also other explosive political and philosophical writing by Marx, Engels, Lenin, Stalin and Mao, and texts such as ”Der RAF” [Rote Armé Fraktion].

It was probably that last title which clinched his judgement.

Not officially. Repressive tolerance had worked until then, but supporting terrorists? No, there are limits to the freedom of the press.

For Cavefors, freedom of expression still applies!

Allowing difficult and locally unknown writers to make their voices heard in Sweden was clearly too much.

Anyone who looks at the publisher’s last printed catalogue, with illustrations by Carsten Regild, a Danish-Swedish artist (1941-1992) – including, on the cover, his

congenial black light bulb (1978) which also illustrates my article, albeit turned upside down –, as well as a later supplement, is likely to marvel at its enormous variety and distinctiveness.

No other publisher in Sweden has achieved anything like it. The most important title is probably the one that never got published, but those that did get published highlight that important time now past, which – and that´s the scandal – clearly hasn’t become an accepted part of the historical flow.

Few contribute to radical knowledge and renewal.

The fear of new and different things is great.

Those who dare end get into the biggest trouble.

They are made to stand in the official cultural corner of shame, and punished for that ”widely accepted freedom of expression”.

Much energy is spent on cheating death; less on values, backbone, and on defending the particular.

It’s surprising, really.

Humanity is incredibly complacent and gullible that way.

Cavefors was not averse to any subject, any writer – as long as the manuscript was good. When I asked him why he published so many titles by Alexander Weiss, he replied laconically: ”I thought they were good”.

Anyone who wants to know more about what happened in the winter of 1979-1980 can read the exhibition’s facsimile of arts editor Nils Gunnar Nilsson’s articles in Sydsvenska Dagbladet, dated March 10 and April 13 1980.

Bo Cavefors himself has talked about what happened in an interview with Arne König and Lasse Winkler, published in Svensk Bokhandel, a booksellers’ trade journal (”Lundaförlagen, Cavefors ande vilar över Lund”, Svensk Bokhandel, 1997, no.2, pp. 13-26).

And for anyone who wants to know more about Bo Cavefors and about how it all started, I recommend two of his three books: ”Barnsliga memoarer” (”Childish memoirs”) from 1995 and ”Valpen som ung man” (”The whelp as a young man”) from 1996, both printed in Eslöv (the dreariest town in Sweden) and published by Förlaget Svarta Fanor. His other book, ”Helvetet” (”The Hell”), published by writer and editor Eric Fylkeson at Janus Förlag, 1985, is a collection of articles dealing with his Catholic faith and history.
Fylkeson wrote on the dust jacket: ”Cavefors’s contribution as a publisher during the 60s and 70s is legendary. Hundreds of unconventional and inconvenient books were injected into Swedish cultural life”.

Cavefors’s publishing efforts have not gone unnoticed over the years, however.
In his publisher’s archive are more than 20,000 press cuttings of reviews and articles, along with the unique correspondence he had with each of his many writers from around the world.

But when he offered this archive to Lund’s University Library, he was told that it might consider taking a selection.

That bloody well constitutes a breach of duty!

But, in 2004 Lund University, the Centre for languages and literature, acquired Cavefors’ Library and his Archives!

The complete list of publications shows that he published 13 central works by Peter Weiss. And 19 by his brother, Alexander Weiss! It also shows that Stig Claesson published his first book, ”Från nya världen”, with Bo Cavefors in 1961.

Nobel prizewinner Wole Soyinka was published by Cavefors in 1975, before he received the prize.

”Jungfrutro och Dubbelmoral” by Kristina Ahlmark-Michanek, 1962, became one of Cavefors’s top sellers, with five editions until 1963. It sparked the huge debate about sexual hypocrisy in Sweden.

But first something about the cultural context of the 60s, whose first half was marked by Swedish sin and the debate about free sexuality. There were loud and frequent calls for censorship.

Moderna Museet in Stockholm was inaugurated in 1958. A 1961 exhibition called Rörelse i konsten (Movement in Art) contained a work that was banned. It was by R. Müller, and entitled ”The Cyclist’s Widow”.

Its indecency consisted of a white dummy cock that bobbed up and down through a hole in the saddle when the pedals were turned. The great art debate ”Is everything art?” was raging at the time. Film censors were descending on Vilgot Sjöman’s film of Lars Görling’s ”491”. Per Oscarsson nearly showed his dick on Hylands hörna, the most popular family entertainment show on Swedish television in the 60s.

The Zinderman publishing house, in Gothenburg, released ”De erotiska minoriteterna”(”The Erotic Minorities”) by Lars Ullerstam in 1964, shedding light on necrophilia among other things. In 1965, Bengt Forsberg’s house in Malmö began publishing ”Kärleksböckerna” (”The Love Books”), edited by Bengt Anderberg, to great success. Anderberg himself got into trouble as early as 1948, with his first novel ”Kain”. When Pye Engström’s small bronze sculpture of a couple copulating was shown on TV in connection with Multikonst 1967, an art show, there was also an outcry – and the kindred, sorry, hundred couples were immediately sold.

The law against ”harming temperance and morality” reigned.

A number of Swedish artists were subjected to censorship. At Akademiska föreningen in Lund, Bengt Rooke conducted his Sex Evening in 1965: he painted a nude woman, ”who fainted”. Rooke swathed her in a Swedish flag, flung her onto his shoulder, and left. Several-page photo coverage followed in Se magazine, no.38. That provocation cost Rooke his teaching job. That same year (only earlier), Rooke had presented a performance entitled VROOM at Lunds konsthall. According to press reports of the event, it was ”openly pornographic!”.

Sture Johannesson was charged with the above-mentioned offence for having displayed, in the window of his Galleri Cannabis in Malmö, Lars Hillersberg’s scurrilous portrait of Sven Wedén, leader of the liberal People’s Party, trying to make his cock erect with the aid of a pair of pincers made at his tool factory in Eskilstuna. Hillersberg wanted to be prosecuted, see PUSS no.3 1968; Johannesson was, but was acquitted. PUSS, which published 24 issues between 1968 and 1974, was an incredibly important and provocative magazine, without parallel in Swedish periodical literature.

The May revolt of 1968 showed that the younger generation was politically aware. Flower Power and Hippies, ”make love not war” and the drug culture flourished, as did the Vietnam movement with its many demonstrations against America’s war in Vietnam – to which the police responded with brutality.

There were several scandals at Galleri Karlsson in Stockholm. The inaugural exhibition of Ture Sjölander’s pictures, ”Ni är fotograferad” (”You are being photographed”), showed a pair of naked ladies in the window, and TV and migration followed. At the same gallery, poet and artist Jarl Hammarberg showed his handwritten poster ”VÄGRA VAPEN VÄGRA VÄRNPLIKT” (”Refuse weapons refuse conscription”), in 1967. The prosecutor deemed it an incitement to rebellion, and Hammarberg was fined. When Carl Johan de Geer exhibited his three 1967 serigraphs, ”USA mördare” (”USA murderers”, with an American flag whose stars had been substituted for swastikas), ”Vägra vapen, vägra mörda, vägra mördas, svik fosterlandet, var onationell” (”Refuse weapons, refuse murder, refuse being murdered, betray your country, be un-national”), and ”Skända flaggan, Vägra vapen, Kuken” (”Desecrate the flag, Refuse weapons, The cock”), the editions were seized and destroyed after a guilty verdict in the court of appeal. See PUSS no.7, 1968.

Director Folke Edwards was fired from Lunds konsthall in 1969. He had mounted two important exhibitions, ”De otäcka” and ”Erotic Art”, but perhaps the main reason was that he had commissioned a poster for the ”Underground 1969” show, whose correct title was ”Revolution means revolutionary consciousness”, by Sture Johannesson. The ”hash propaganda” of the poster was the last straw for Konsthallen’s board, who stopped the show and forced Folke Edwards to resign.

In Uppsala in 1965, I was present when the police seized ”Man i bur, bekännelse av en homosexuell” (”Caged man, confession of a homosexual”), by Christoffer Palem (a pseudonym), because it had been deemed pornographic.
It was later allowed back on bookshelves after a court acquittal.
The law about harming temperance and morality was eventually scrapped.

Cavefors’s publishing comprises a wide range of titles. The following is a selection of authors, listed alphabetically.

Hans Arp, Fågel och Slips, translated by Benkt-Erik Hedin and Bengt Höglund, 1961.
Roland Barthes, four titles 1966-1975, Litteraturens nollpunkt, Kritiska essäer, Mytologier, S/Z.
Walter Benjamin, Bild och dialektik, 1969.
Hermann Broch, Vergilii död, 1969.

William Burroughs, Den nakna lunchen, translated by Peter Stewart, 1978.
Rolf Börjlind, Persona non grata, 1977.
Fredrik Böök, Kritiskt bokslut, 1976.
Pierre Cabanne, Dialog med Marcel Duchamp, translated by Jan Östergren, 1977.
Eight titles by Stig Claesson.
Three volumes by Maurice Cornforth, Marxismens filosofi, 1969.
Sture Dahlström, Gökmannen, 1975 and Den galopperande svensken, 1977.
Salvador Dali, Salvador Dalis hemliga liv, four editions 1961-1973.
Isidore Ducasse, Greve Lautrémont, Maldorors sånger, translated by Carl-Henning Wijkmark, illustrated by Ragnar von Holten, 1972.
Bob Dylan, sånger i urval, translated by Bruno K. Öijer and Eric Fylkeson, illustrated by Leif Elggren, 1975.
Umberto Eco, Den frånvarande strukturen, translated by Estrid Tenggren, 1971.
Leif Elggren, Nervsystem, 19 etchings. Accompanying text by Eric Fylkeson, 1976.
Michel Foucault, Vetandets arkeologi, translated by C. G. Bjurström, 1972.
Gunnar Fredriksson, Det politiska språket, six editions 1962-1974.
Ernesto Che Guevara, Gerillakrig, 1968.
Hilding Hagberg, Röd bok om svart tid, 1966.
Viveka Heyman, Jesajas bok, 1977.
Ragnar von Holten, Jolifanto Bambla, 1976.

Alfred Jarry, Kung Ubu (Ubu Roi), 1963.
Jorden och döden, Italian poetry. Selected and translated by Estrid Tenggren, 1961.

Ernst Jünger, Psykonauterna, and other titles.

Harry Järv, Die Kafka-Litteratur, Eine bibliographie, 1961.
Kim Il Sung, För en fredlig och självständig återförening av Korea, 1974.

Konsten att väcka förargelse. An anthology compiled by Ingemar Hedenius ,1964.
Kvinnan och revolutionen, texter om 200 års kamp för kvinnlig frigörelse. An anthology compiled by Folke Schimanski, 1972.

Claude Lévi-Strauss/Edmund/Guy Dumur, Claude Levi-Strauss och strukturalismen, 1969.
Georg Lukács, Historia och klassmedvetande, 1971.
Rosa Luxemburg, Jag var, jag är, jag blir, 1966.
Man Ray, Självporträtt, 1976.
Karl Marx, Kapitalet, first, second and third volumes 1971, 1973, 1974.
Ulrike Meinhof, Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt, 1976.
Thomas Millroth, Maktens pyramider, 1976.

Friedrich Nietzsche, Sålunda talade Zarathustra/Sju ensamheter, 1970.
George Orwell, Essäer, selected and introduced by Olof Lagercrantz, 1970.
Pier Paolo Pasolini, Vittnet, 1978.
Patafysisk antologi, edited by Claes Hylinger, 1973.

15 titles by Ezra Pound from 1959 to 1982.
Leon Rappaport, Determinantan, 1978.
Bertrand Russel, Strid för freden, 1967.
Sigmund Freud - Psykoanalysens skapare, Liv och personlighet. Eyewitness stories, 1977.
C.P.Snow, De två kulturerna, translated by C.A. and Lillemor Wachtmeister, 1961.
Torsten Weimarck, Om konst, 1975.
Jan Östergren, Intervaller & Repriser, 1974.

William Carlos Williams, Gary Snyder, Henry James, William Burroughs, Eric Hermelin...

The distribution system used by the publisher changed over the years. Originally, Cavefors had used the old commission system, which meant that every bookshop in the country received one copy of every new book, which they then either accounted for at the end of the year or returned unsold. When this system ceased, Cavefors invented his own system. He gave a free copy to all booksellers who paid the full ”publisher’s price” (excluding sales tax and delivery costs) for one copy. That way, he got two copies out instead of one. He had agreements with about 150 booksellers country-wide. His books proved to be sought-after, and sold. Eventually he created another system for marketing and selling, not unlike those used by IKEA and mail-order companies. He presented his latest publications in regularly printed catalogues. At one point, more than 40,000 catalogues were being sent out to the members of the book club.

A more unusual form of publishing, not controversial but rather experimental, is Cavefors’s publication of artists’ books, in which the page is described ”as an alternative space”, ie used by the artist as a medium. These types of editions are not like those books of art which have to do mainly with the craft of making books. Artists’ books may sometimes look like normal books, but they are essentially idea-based art.

Here, Cavefors was a pioneer in Swedish publishing. As early as 1965 he published ”I PÅSEN” (”In the bag”), an artwork in a carrier bag and an example of Berndt Pettersson’s word and language art, published in connection with his exhibition at Galleri Karlsson in Stockholm, in 1965.

Other artists’ books would follow. They included Sture Johannesson’s ”S. K. O. en vetenskaplig dokumentation med fotnötter”, 1975 (”S.H.O.E. a scientific documentation with footnotes”). It contained full-page pictures of famous artists’ shoes.
Mats B’s Vet snut hut, vett snutt hutt, 1975.
Vita djuret by Peter Ortman and Ola Billgren, 1977.
Rolf Börjlind’s Persona Non Grata, 1977.
Carsten Regild’s Lupus Ultra, 1980. It was set to be published, but Lennart Eliasson intervened, so it was published by Regild’s own firm, Vargen, Stockholm 1980.

The graphic design of Cavefors’s books differed from that of other publishers. During the early years, this difference was of both format and cover. None of the books he himself designed say so. ”I didn’t want to parade my name in every book. It seemed exaggerated, as my name was used in the publisher’s name”, he said in response to my question about why he hadn’t included himself.
All other designers were credited.

The design aspect of his books was observed by Svensk Bokkonst, an institution that each year selects the 25 most beautiful Swedish publications, as early as 1961. That year, Cavefors received honourable mention for the firm’s publishing as a whole. The jury’s decision was even commented on in the catalogue: ”Equally pleasing is the jury’s decision to emphasise, in the foreword, the qualities of those books submitted by Cavefors publishing”.

Cavefors also got involved in the publishing of Verdandi-Debatt, after he had been approached by Carl-Adam Wachtmeister. Publications in the series included Lars Furhoff’s ”Kommunal skendemokrati” (”Municipal sham democracy”) and Lars Lönnroth’s ”Litteraturforskningens dilemma” (”The dilemma of literature studies”). In order to achieve larger editions, a partnership was initiated with Bokförlaget Prisma in Stockholm. Cavefors realised after a while that the published material was echoing the concerns of liberal social democrats too much, and Prisma carried on alone for a while before the project was abandoned.

Instead, Cavefors started the BOC series with polemical books such as ”Det politiska språket” (”Political language”) by Gunnar Fredriksson, and first editions of philosophical works, including Nietzsche’s ”Sålunda talade Zarathustra” and works by Roland Barthes and Michel Foucault, among others. Works of fiction in this series included books by Stig Claesson and Peter Weiss, and there were political works such as Stalin’s ”Teori och Praktik”.

The Zenith series was a paperback series whose editorial committee was made up of Lund leftists who had actually come from Zenit, a syndicalist periodical. Publications were exclusively in the field of political theory, with authors such as Göran Therborn, Torsten Bergmark and Andre Gunder Frank. In all, 22 volumes were published.

After a long hiatus, Cavefors contributed to the resuscitation of VOX, a literary magazine. This was at the suggestion of Sune Nordgren, and a few volumes were published with him as editor. VOX was the old first-publication magazine that Gleerups started in 1947. Poets Göran Printz-Påhlson, Ingemar Gustafson [Leckius] and Majken Johansson, among many others, published their first work in it.

RADIX magazine appeared in 1978, edited by Harry Järv. From 1980, it was published in Zürich and as of no.1, 1982, Cavefors himself assumed the editorial role.

Since Bo Cavefors Bokförlag went into liquidation, Cavefors has continued to publish books. This has been through his Verlag Bo Cavefors in Zürich, which he established back in 1977, before the solar eclipse in Lund. Here he published German editions of Wijkmark’s ”Die Jäger von Karinhall” and Wole Soyinka’s ”Der Mann ist Tot”, among others, as well as the RAF books, which probably caused some irritation among his persecutors in Sweden.

The basic idea behind the Zürich firm was to make use of the rights to editions in other languages, such as German, French and Italian. It was a good idea which never came to be realised. The Zürich firm did publish Ezra Pound’s ”Gajd till Kulchur”, with two titles actually, the Swedish one being ”Gajd till kultuuren” due to the rather intricate original title. The Zürich books were both in Swedish and German, in other words. Pound’s ”Homage to Sextus Propertius” was published by Bo Cavefors Verlag in Merano in 1982. The Zürich firm also published original editions of Jesuit writing, including works by Karl Rahner SJ and notably by Carlo Maria Martini SJ, Cardinal and Archbishop of Milan, whose publications were a great success.

The publishing firm of Näktergalen (Nightingale), in Verona, published four new volumes of Johannes Bobrowski, Roland Barthes, George Darien and Eric Hermelin.

In his vast and varied publishing achievement, Bo Cavefors’s passion for books, reading and writing is best expressed by the small, very carefully chosen and beautiful publications in his ”waistcoat-pocket books” series. These are personal, sometimes deeply private, but above all very honest, straightforward and surprising books. Some examples of the more than 200 titles to emerge from his workshop: ”En Kartusians dikter” (”Poems of a Carthusian”), ”Kartusiansk mystik” (”Carthusian Mysticism”), Ignatian texts, his own translations of poetry and his own texts such as the autobiographical ones, not included in the already mentioned books from 1995 and 1996. (Recordings of his own readings of the two aforementioned [Barnsliga memoarer and Valpen som ung man] books will be available for listening during the exhibition.)

I have become particularly attached to certain editions. These are the ones in which he reveals what are for me poignant fates and unknown contexts. It might be about Wilhelm Waiblinger, the genius, or about T.E. Lawrence (Lawrence of Arabia), or about Pier Paolo Pasolini, which was the last edition, in four volumes. They wore blood-red covers, and under the black band a letter had been inserted in which he writes, ”…but the attached work is, most likely, the last edition from Waistcoat-pocket Books, for the simple reason that the venture doesn’t amuse me any more.” Bo Cavefors.

One thing is very clear: Bo Cavefors is a brave publisher and human being, and not one of those who was blinded when the eclipse plunged Lund into darkness.

The best example of this is the fact that he continues to publish his own magazine, Svarta

Fanor [Black Standards]. The first issue was published in May 1994, and most people choked on it! The printed edition ceased with the triple issue no.16-17-18, 1995. It is now published as an e-mail newsletter with almost 600 subscribers – most of them voluntary!!

Artists Leif Elggren and Kent Tankred are the creators of this important exhibition in Vita Kuben at Norrlandsoperan in Umeå. It opens on November 9 2002 and will close after December 4. The exhibition is available to the public during Norrlandsoperan’s opening hours.

(Translation by Tomas Tranæus)

MÅRTEN BJÖRK : WHEREVER BEYOND THE WORLD

2006-10-06T18:40:00.000Z

Photo:
B.I.C. 1968.

Mårten Björk
WHEREVER BEYOND THE WORLD

When Bo I. Cavefors writes he let the people, outlaws or not, act as if they already was emancipated, as if they are absolutely unaffected of the normal models for a society. As if they are nonmembers of our world.

”He love to act nude right in front of the mirror with a blue-green border. The mirror lean a little. When he get closer to the mirror it seems as if the reflection should crumble him.” The anxiety is qualified because the I in the autobiographies by Bo Cavefors’ Childlich memoirs (Barnsliga memoarer) and The whelp as a young man (Valpen som ung man) is an natural force essential to rule, it can fall down from the mirror and crush the boy when ”alone at home in the summercottage, he place himself (…) in front of the mirror, looking at his reflected image, with the hands he caress his rump, he stretch his chest…”. The reality is to cement oneself as another boy, to control himself as another person, to control himself from the point of a stranger authority. The exhibitionist soon learn that dissipations denigh discipline and asceticism; ”He develop his capacity, and he has this ability already from very young years, to survive when he even when the day is a day of liberty, black the shoes every morning, take care of the clothes, wash them, sew loosen buttons, read books and papers, study, visit the theatres, go to church. All these actions give his spirit and body energy to endure when horniness and hankering force Jacco and him to excesses and debauches.”

The boggerlife in Malmö, London and elsewhere in the 1950-, 60- and seventies are attempered, because there even are the trivias prosaical trivialities... Bookreading, the studies, involvements for theatre and the church are engagemants which prevent Cavefors, his ghanesian lover Jacob, and all the other boys he love and all of them are friends and each other’s lovers since the years at the Jesuit boarding school off London, to go to “the hell [which] was welcoming them when they sniffs cocaines and on evenings and nights carouse the pubs in the Covent Garden quarters.” Everydaynesses, the loathing and the externality of system of rules and disciplin, protect them not specially from the risk to go to hell but also influence their experiences from that nightlife we even in a city like London get in embowered darkness of parks and gaysaunas: ”When horniness throw them to borders of insanity they strike to Hyde Park, the bushes between the park area and Park Lane, or they strike to St. James’s Park, strip quite nude and offer themselves as buckshees to men, or they fuck each other. ( … ) Not so far away they can hear the speakers, the politicos, the preachers and the buskers at Speaker’s Corner, on Park Lane flow the night-traffics, on the sidewalks whores parade and in the Myfairapartments families flock for evening meal. Fraternaly part preachers and the striplings the same world but a sightless border separate reality from reality. The striplings separates and run over the Myfairrealities, because the night never clue the day.

It’s my believe that Cavefors has an absolute animus to think and act in relations and totalities, ergo how his Mayfairexistence de facto impact on his and his friends life on the other side Park Lane, in the darkness of Hyde Park, how night and day really is a twentyfourhour tour, a greater textural totality, how standards/rules and estimates not can be separated as oil and water; conclusion: the Caveforslife is for some people very provocative. To surrender as well the Mayfairsociety as its backbiters repulsion to live beyond the world is the true snag. Because, to captivate this position should be to abjure that sovereign power which is a result of the impotence to add one world to another one, in the repudiate to comply that canoncial folkways and political tactics build on your identification with yourself by analogy with others, identification with enemies and friends, but Cavefors intend that it, in spite of everything, is the egos of itself who is the other; you only need the mirror-image, and you are certified, and you know you exist. Because the I point the versus externatility, indicate the whole life.

Is Cavefors a provocateur? Hardly. His activity is that of an exhibitionist. It’s enough to read some of his essays to understand that his story is one and the only one: his own. Not even in his critics, in his plays and performanceactions he vary the tonic, it’s one and only one and sound always alike. It break from that impersonal power there is attested in something so petty as indicative as the verity of a lonely life.

In traditions of the Christianity the truth hypothesise more as a question about light transmitting capacity than as correspondence or coherence. The same in the life and writings by Cavefors: the unman and the laying bare, are acts interveawed with features of abasement and enjoyment. It is a lusthermeneutic when the confession relate to the genitals as a tucker ideal where all analyses has the start and final. Cavefors’ delineation of the life (living) is constantly sexualized, but unproblematic, something only pay regards to the intensity of the enjoyment in its fulfilment. The sexuality remain practice and concolidate no identity necessary for some extraordinary form of sexual practice. The informality of the sexual activity is what it must be up to. Some fine lines comes in the description from the boarding school in Osby, Sweden, where Cavefors (ten years old) was a year when he had finished the elementary school: “When he a year later get to a boarding school in Göinge he and his friends Tom, Claes and Björn sometimes lock the door for to masturbate and suck eachother and talk and fantasize about the girls.”

The confession behaves to the sex but not to a code (an act) or to a alreade existent identity. Cavefors’ melancholy longing for love and his sexhungerworks have its origin in the western literature of faith and its culture, but, paradoxically Cavefors’ works stand apart from its most symbolized characteristics; the glorification, the explanation. In his works there are no explication why he is more magnetized of men than females, or why sadomasochism or pang for him is pure enjoyment. If you get any explanation it is abstract Manichean and irrelevant: the flesh is depraved, God is only interested of our spirit, our amour and our purposes – and that may be our guidelines the whole life. And, concern to sexuality and normbreaching, the works by Cavefors are absolutely lack of breakdowns. The strip in itself outwear the avowal and make its explanationvalues empty. And it is created very articulated on a stringent prose without mercy. All intents are as if they are present in the words disrobe of the truth, rude depicted through the transparent sentences.

This promtly ivorydiction is the absolutely contrary to all sentencelarded icebergprose. Cavefors carve a break from the subsistence and exemplify a life wherever outside the world. A life where the values and its equivalence-elements are suspended and where intentions not can be attached to facts because white always is white and black noir, never hoity-toity and never inferiority – unable to be compromised, compared to or rated. An Utopia, for certain, but an utopia here and now, where the prose and the life the prose attest on a very radical way break off the idea about sexuality as discoursespawned sociality, as all literature of confession, because the works naiveé oppose every relate of an act to a canonical model of explanation. Whoever are indignant of Cavefors and his works are presumably persons who dreads the radical transformation our manners and habits should be if the system of norms Cavefors try to write himself out of, will be demolished. In his works the individuals, outlaws or not, act as if they already was emancipated, as if they are absolutely unaffected of the normal models for the society. As if they not are members of our world.