Monday, October 07, 2013

XAVIER DE MAISTRE : DEN SPETÄLSKE I STADEN AOSTA... / CAVEFORS





P R O G R A M

Xavier de Maistre
DEN SPETÄLSKE I STADEN AOSTA

Såväl författarens originaltext Le lépreux de la cité d'Aoste från 1811
som Hjalmar Lundgrens översättning från 1949,
här totalt reviderad, moderniserad, omstrukturerad, utökad,
försedd med scenanvisningar samt tillägnad min gode vän
Den Unge Riddaren.
Bo I. Cavefors

*
Personer:
DEN SPETÄLSKE  Thomas Hultcrantz
OFFICEREN   Måns Holst-Ekström
BERÄTTAREN   Bo I. Cavefors

Originalmusik: Jörgen Andersson och Ulf Marknäs
Ljussättning: Kicki Eldh
Dokumentation: Lena Mattsson (film), Kathrine Scharatzi-Rahd (stillbilder)

MAF, scen 1, Norra Skolgatan 10A, Malmö
Svensk urpremiär den 27 januari 2005

*
Produktion  Teatergruppen Döparens Dag

*  *  *
Pjäsen spelades under 4 föreställningar för drygt 200 personer
*  *  *


Kommentarer:

Helsingborgs Dagblad 27.1.05

RELIGIÖS TRO OCH ÅTRÅ
DEN SPETÄLSKE l STADEN AOSTA
Xavier de Malstre
Teatergruppen Döparens Dag MAF, N. Skolgatan 10A, Malmö
27-30 januari
Den bakterie som orsakar hud- och nervsjukdomen lepra upptäcktes så sent som 1873, men redan då var spetälska, som sjukdomen ofta kallats, en "litterär" åkomma, mest känd från Bibeln. Störst spridning hade spetälska under medeltiden, och eftersom varken orsak eller smittvägar var kända isolerades leprasjuka i kolonier. Den spetälske blev sinnebilden för den från samhället utstötte.

Det var den traditionella symboliken som den franskspråkige författaren och arméofficeren Xavier de Maistre utnytfiade för sin enaktare från 1811, Den spetälska i staden Aosta (staden ifråga ligger i nuvarande norra Italien med utsikt mot Alperna). Xavier de Maistre är i huvudsak känd för sin tankebok Resa i min kammare från 1795, en av den franska litteraturens smärre klassiker. Pjäsen över-sattes av Hjalmar Lundgren 1949 men har aldrig spelats här. När Bo I Cavefors nu reviderat och moderniserat texten och pjäsen sätts upp i Malmö är det följaktligen urprerniär för ett snart tvåhundraårigt stycke.

Valet av pjäs är oförskräckt, likaså den beskrivande fras som används på affischen: "Dialog om katolsk tro, ensamhet och åtrå". Till ett torn utanför staden Aosta, en rest av den gamla stadsmuren, kommer Officeren (Måns Holst-Ekström) och träffar i trädgården Den spetälske (Thomas Hultcrantz), som isolerats i tornet av stadens styresmän.

Officeren inleder ett samtal med den skygge och avvisande spetälske, som ändå har ett uppenbart behov av att få tala med någon om sin ensamma tillvaro. Också officeren förklarar sig vara en ensam människa, men inser att hans liv rymmer ett annat mått av kärlek än de spetälskes, vars umgänge i sin helhet bestått av hans syster och en hund.

Systern, också hon spetälskesjuk, bodde i tornet en tid men nu död. Hunden höll dem sällskap men stenades till döds av stadsborna, som var rädda att den skulle smitta deras egna hundar.
Vid slutet av det långa samtalet erbjuder sig officeren att under sin fortsatta resa skriva brev till den spetälske - den spetälske avböjer (och förklarar att han samtalar med naturen och i sina böner med Gud. Därefter skiljs de - pjäsen är alltså närmast händelselös, men rymmer en stark spänning i dialogen mellan de två ensamma männen. Dess sexuella undertoner har påtagligt förstärkts i bearbetningen och genom att skådespelarna agerar nakna, Officeren med höga bruna läderstövlar.
Även den religiösa tematiken, förtröstan på en gud som inte ser till det yttre, har lyfts fram genom att böner och utdrag ur den katolska mässan reciteras av Berättaren (Bo i Cavefors). Det är också Berättaren som höjer intensiteten och ökar samtidsanknytningen i pjäsen då han tar över från den spetälske och berättar om hundens öde: den frihetligt sexuella varelsen som straffas av samhället för sin nonkonformism.
Vid genrepet i onsdags märktes väl att diktionen och precisionen i replikföringen kunde förbättras på sina ställen, men den till ytterlighet avskalade scenografin och den lugna belysningens få effekter gav gott stöd åt det lite stiliserade framförandet. Skådespelarnas rörelsemönster och poser ger intryck av långsam balett; den högtidligt allvarliga stämningen slås an av Jörgen Anderssons och Ulf Marknäs originallnusik med drag av såväl Carl Orff som symfonisk rock.

Genom sin otidsenlighet sticker Den spetälska i staden Aosta ut på en svensk scen i dag. Utmaningen förstärks (och hotar att slå över i provokativ exhibitionism) genom den fusion av tro och sexualitet som känns igen från Cavefors egna skrifter.
Frågan är om uppsättningen kommer att beröra med den intensitet och på det djup som uppenbarligen är dess respektingivande ambition - finns en publik som är beredd att låta sig beröras? Jag är inte säker på detta, men det närmast dödsföraktande i projektet har min beundran.

JONAS ELLERSTRÖM

 + + +

Kvälls-Posten 28.1.05.

ETT TUNT SKAL
XAVIER de MAISTRE Den spetälske i staden Aosta. MAF, Scen 1, Malmö. Premiär 27 januari. Spelas 28 och 29 januari kl 20 samt 30 januari kl 16.
Låt oss klara av de "spännande" delarna först: Ja, tre män är helt nakna på scen i en timme. Ja, en av dem masturberar i en scen. Ja, det finns ett drag av homoerotiskt begär i tolkningen.
 Men det som produktionsgruppen Döparens Dag söker gestalta ligger långt bortom enkla provokationers icke-dialog. Den spetälske i Staden Aosta är en katolsk-filosofisk text som handlar om förluster, sorg och försakelse på en individs väg mot inre helhet. Om man inte vågar lyssna till berättelsens allvar och pröva dess tankar i sitt inre har man inget större utbyte av ett besök på MAF.

Det är den evigt nyfikne bokmannen Bo Cavefors som har funnit och bearbetat denna text (från I 8 I 1) av Xavier de Maistre (1765-1852). de Maistre är känd för en underbar äventyrsbok, Resa i min kammare, där han utforskar sin hemmiljö som vore den ett okänt, svindlande berglandskap. Med Den spetälske i Aosta är de Maistre mer inåtvänd och söker själen, eller Gud, i en man som ingen vill röra eller kännas vid.

Den spetälske (Thomas Hultcrantz) lever isolerad utanför en välmående kurort, ensam sedan hans sjuka syster dog. En ung Officer (Måns Holst-Ekström) kommer förbi och erbjuder Den Spetälske sin vänskap. Officeren är lågmäld och ödmjuk i sitt möte med den kärvt genomskådande Spetälske. Thomas Hultcrantz magra kropp och ljusa men skyggande blick visar en man som tvingats avstå från allt. Han saknar social roll, förvägras möjlighet att leva ut sina kroppsliga begär, har mist den syster som älskade honom och har känt Guds frånvaro. Ändå är han i sin ensamhet starkare än all världens väldrillade arméer. Officeren betraktar Den spetälske med kärlek och fascination och upplever gemensamma andliga beröringspunkter.

Den spetälske kan givetvis påminna om dagens hiv-aidssjuka, om folk som stöts ut därför att andra är rädda för deras sexualitet, åsikter, tro eller personlighet. Bo Cavefors Berättare talar lugnt och sakligt, ger även vissa nycklar som öppnar texten mot nuet. I en scen överskrider han den konventionella berättarrollen, när han med sin egen nakna kropp illustrerar en kåt hund, Miraklet, och dess bittra öde. Syftet med scenen, liksom med uppsättningens koncept, tycks vara att bryta våra kulturella föreställningar inför nakenhet och sexualitet. Kroppen är ju bara ett tunt skal runt människans oanade sanningar.

THERESA BENÉR

+ + + 

KvällsPosten 28.1.05

NAKENCHOCKEN UTEBLEV
TEATERFÖRSTÄLLNINGEN UTAN KLÄDER FICK ISTÄLLET BERÖM

MALMÖ. Inte en enda åskådare i den fullsatta salongen chockades av de tre na na männen som genomförde hela föreställningen utan en träd på kroppen.

En besvikelse?
- Inte alls, säger uppsättningens frontfigur och berättare, Bo Cavefors.
- Jag upplever att besökarna lättare kunde koncentrera sig på text och form. Själv tycker jag att agerandet och samspelet med publiken gick mycket lättare och kändes naturligare än jag förväntat mig.
- Med kläder på hade det varit alltför konstlat och pråligt.

Det var på Malmö Amatörteaterforums scen som pjäsen Den spetälska i staden Aosta hade svensk urpremiär i går kväll.
Den skrevs för närmare 200 år sedan, men är högaktuell i dagens samhälle, menar Bo Cavefors som bearbetat ursprungsmanus och anpassat det till modern tid.

Pjäsen är är barnförbjuden. Där finns bland annat flera obscena och starkt homoerotiska inslag.

Hans idé om att nakenheten skulle avdramatisera det allvarliga budskapet, skapa täthet och en mer dynamisk verklighetskänsla delas av publiken:
- Inte ett dugg generande. I-lelheten i kompositionen gick fram bättre. Så spelade de ju så bra alla tre. Vi är imponerade, säger Catarina Ek, Malin Ekström och Per Wizén.
- På något märkligt sätt gjorde nakenheten att man bättre kunde fokusera på inne-hållet, tycker Mårten Björk och Tomas Johansson.

Föreställningen spelas också i dag, i morgon och på söndag. Sedan kanske den drar ut på Sverigeturné.
LARS KLINT

+ + +

Sydsvenska Dagbladet 29.1.05

TEATER.
Den spetälska i staden Aosta
Av Xavier de Maistre i bearbetning av Bo Cavefors. Musik: Jörgen Andersson, Ulf Marknäs. Ljus: Kicki Eldh. Skådespelare: Thornas Hultcrantz, Måns Holst-Ekströrn, Bo Cavefors. Teatergruppen Döparens Dag, MAF scen 1, Malrnö 27.1.

Av den franske författaren Xavier de Malstres (1765- 1852) sällan spelade enaktare Den spetälska i staden Aosta har författaren och förläggaren Bo Cavefors skapat ett drama som med lite god vilja kan utspela sig i vår tid. Språket har moderniserats och kostymerna lagts av till fördel för en tidlös nakenhet och stycket har dessutom kryddats med diverse utvikningar av gestaltande och verbal art, framförda av Cavefors själv.

Texten är i sig är vacker och stark och rymmer på alla vis potential att beröra även en modern publik. Den spetälska (Thomas Hultcrantz) har på grund av sin sjukdom dragit sig undan människorna och lider svårt i sin ensamhet. En syster med samma smitta har funnits och efter hennes död har vändan stegrats och mannen väljer mellan att "synda" och ta sitt liv och att framhärda i det liv Gud valt åt honom.

Officeren (Måns Holst-Ekström) erbjuder sin vänskap och kanske till och med kärlek men stöts bort, även det i kärlek. Associationerna till vår tids sjukdom aids är oundvikliga och här ligger dramats verkliga möjlighet att slå an med ett angeläget budskap. Svårare är det att ta till sig myckenheten skam som sägs vila inte bara över självmordstankarna utan också över den förbjudna kärleken som antyds ha orsakat sjukdomen.

Riktigt problematiskt blir det när Bo Cavefors griper in i dramat i rollen som Berättaren, i en egenhändigt författad utvikning om en hanhund vid namn Miraklet som härjar i parkerna och sägs sprida smitta, och som slutligen lynchas av pöbeln. Det dramatiska förloppet illustreras genom hand-fast onani från Cavefors sida, en frenetisk bisyssla som gör den i sig inte alltför finurliga metaforen allt mer krystat formulerad, i takt med att Berättarens röst tjocknar.

Tanken är förstås att chockera, precis som hundens skamlösa pinkande i parkerna påstås uppröra de normalitetsivrande massorna till det besinningslösas gräns. Här gör Cavefors dessvärre en missbedömning av både effekten av sin egen förströelse och den allmänna attityden gentemot sex i buskarna. Som underlag för sin effekt använder han en påtagligt förlegad och lite barnslig uppfattning om att sexuella aktiviteter - homosexuella eller heterosexuella - med nödvändighet omgärdas av stor skam.

Genom Cavefors förevisning dras dessvärre uppmärksamheten från föreställningens verkliga behållning, spelet mellan Den Spetälske och Officeren där inte minst den profesionelle skådespelaren Thomas Hultcrantz berör i sin tolkning av den intill döden ensamme sjuklingen. Här fungerar nakenheten som en förstärkning av det skyddslösa, allmänmänskligt giltiga medan funktionen av en osaligt kretsande naken Berättare är långt svårare att konstnärligt motivera.

BOEL GERELL


Hans T. Sternudd
Saturday, January 29, 2005

BO ONANERAR

Tänk att naket fortfarande säljer! Det faktum att tre nakna män ställt sig på scenen i torsdagens premiär för teatergruppen Döparens dags föreställning Den spetälske från staden Aosta, på MAF i Malmö, gjorde att Kvällspostens hyenor vädrade sensation. Visst är det trevligt att få se tre snoppar i full frihet under en knapp timmes tid, inte speciellt spännande utan ungefär samma känsla som att titta på ett nudistbad. Ganska trivialt, men ändå fint att se Bo I. Cavefors, f d bokförläggare med mången obskyr skrift på sitt samvete, konstlektorn Måns Holst-Ekströms och skådespelaren Thomas Hultcrantz ganska ordinära kroppskonstitution exponeras. De är lite för smala, lönnfeta och framförallt lite för gamla. Som en hyllning till den icke perfekta kroppskonstitutionens rätt att exponeras fyller pjäsen kanske en funktion. Extreme Makeover släng dig i väggen, här kommer den obefläckade sanningen.

Men hur kul blir det då de börjar tala? Nja. Teaterns trovärdighetskris är tydlig, här pekas imaginära landskap ut, här luktas på osynliga blommor. Allra svårast är det som vanligt att ta till sig skådespelarkonsten. Uppspärrade ögon, konstlad intonation, frasering som andas teaterskola. Aktörer som omotiverat rör sig över scenen och intar olika platser (stå still när ni talar). HU så hemskt! Bättre klarar sig Måns som levererar text, utan alltför mycket inlevelse, som säger dem och inte talspråkigt dom o s v. Vilket markerar att detta är litteratur.

Den enda gång det bränner till är när Bo onanerande berättar historien om den promiskuösa hunden Miraklet som dödas av stadens innevånare under förespegling att den skulle sprida smitta. Den sårbarhet som akten utstrålar accentueras när han får ta emot ett par piskrapp av Måns i slutet på monologen. Scenen lyfter fram scenkonsten offerkaraktär, ett utsättande och hudlöst tillstånd. Här finns en fysisk närvaro och smärta som får recensenterna i Malmöpressen att stegra sig och hävda att den blir dysfunktionell i sitt sammanhang. Kanske stämmer det. Bo planerar också en uppföljning med mer aktion och mindre teater. Svårt att veta hur man skall råda i detta fallet, lämnar man teaterns lugna värld utsätter man sig för risker. Jag kan i alla fall se mer av den typen som Mirakelmonologen. Ut med taskig ljussättning, ljum musik, svarta teater boxar och avantgardescenens obligatoriska stolar. In med Bo i full frihet!

+ + +

3 EXEMPEL FRÅN ANKOMNA MEJL (UTDRAG)…

1.
- - - Det var som en gudstjänst. Jag kom att tänka på de gamla mysteriespelen (i viss mening är ju den spetälske Envar) och framför allt på Olov Hartmans kyrkospel, som kunde vara strukturerade som en mässa. Jag kan mycket väl tänka mig Den spetälske från staden Aosta uppförd framme vid högaltaret eller kanske ännu hellre lite vid sidan om i kyrkorummet, där den spetälske i överförd bemärkelse framlever sin tillvaro. Musiken var mycket fin. Spår 1 var minimalistisk musik som höll Philip Glass-klass men den nådde inte upp till John Adams-nivån, men vilken minimalistisk kompositör svingar sig upp på den höjden? Spår 2 och Spår 3 påminnner förvånansvärt mycket om en del indisk filmmusik av A. R. Rahman, en hos oss tämligen okänd förmåga. - - -


2.
- - -Vad beträffar "sexaction" och hur långt man kan gå så vet du säkert mer om detta än jag... Jag tycker att man i princip kan gå hur långt som helst om ämnet kräver det. Samlagsscener i Hollywoodfilmer är ju alltid förljugna då kvinnan aldrig tycks klä av sig (det skulle ju väcka anstöt!). Å andra sidan: Kyrkan reagerade ju negativt på filmen Priest som kom för ett par år sen eftersom den behandlar en homosexuell katolsk prästs katarsis. I filmen kysstes männen på riktigt (hugaligen!). Hur skulle det annars illustrerats? Det som är anstötligt sitter i våra hjärtan och är oftast bara frukten av stelbent tänkande / kännande. Få saker är så snuskigt äcklande som BRISTEN på kroppslighet, bristen på sex kort o gott.

3.
Jag har ett par invändningar till rörande dina medskådespelares ageranden; fila bort den stockholmska dialekten hos den spetälske och låt de två inte avbryta varandra så hastigt. Det ger ett sökt sken (spelat). Annars måste jag tillstå att jag
är djupt imponerad. Dina monologer kunde fått mer plats då dessa i mitt tyckE var den största behållningen. Tveklöst. Din monolog om Miraklet med runkandet och brandtalet (nåja...) om frihet kom oväntat och jag fann det både självklart (när jag väl såg det) och som det centrala i hela pjäsen. - - -


EGNA KOMMENTARER

Ellerström: det handlade inte om att Miraklet skulle sprida den spetälskes sjukdom till andra hundar, utan att Miraklet förde över sjukdomen från Den Spetälske till andra människor.

Gerell: det upprörande var knappast att Miraklet "pinkade", utan att han knullade och ägnade sig åt fellatio. Det är väl idag endast på Sydsvenskans redaktion man blir upphetsad av att någon "pinkar". Allvarligare är att Gerell inte läst pjäsen. Miraklet som icke-närvarande agerande hund i pjäsen ingår i författarens manus och i såväl den tidigare som min aktuella svenska översättning. Jag har endast aktualiserat den genom att jämföra de förborgerliga revolutionärerna efter den franska revolutionen med de förborgligade pseudorevolutionärerna från 1960-talet. Lika märkligt är att Gerell inte nämner att detta är en text som är uttalat katolsk! Var tar Gerell så lätt på detta med skam? Det kan knappast undgått någon att ett mycket stort antal av de unga män som tar sina liv, gör detta av skam över sin homosexualitet, av en skam som skapats och gödslas av de moralister Miraklet talar om.

I bokmanuskriptet står det så här:
BERÄTTAREN: "Jo, jag är en brottsling", svarar Den Spetälske. Istället för att låta Den Spetälske själv berätta en del av sitt livs historia, en historia som Den Spetälske anade skulle få honom att sjunka i Officerens aktning… …tar jag över ansvaret för att denna historia blir korrekt återgiven. . . .  Efter systerns död, djupt deprimerad, fick Den Spetälske ingivelsen att begå det svåra brottet… …att ta livet av sig, men fruktan för Guds straff höll honom tillbaka… Hur kunde detta ske? Svaret är: av en tillfällighet, av en händelse, hamnade Den Spetälske i en situation där han i sin förtvivlan kunde ha gått förlorad för evigheten… Den Spetälske hade fått ett nytt bekymmer på halsen… …utöver alla de gamla vanliga, om vilka han berättat här tidigare, själv! Det var så här… Under några år hade en liten hund sällat sig till Den Spetälske och hans syster. Systern älskade den lilla hunden och efter hennes död blev hunden till stor tröst för Den Spetälske. Att hunden valt systern och Den Spetälske som sitt värdpar, menade Den Spetälske berodde på att också han, precis som hunden, var så ful. Hunden hade kastats ut och avvisats av alla andra människor, men i de båda spetälskesjukas hem var han guld värd! Av tacksamhet för den nåd Gud visat de båda syskonen när han gav dem hunden, kallade de honom för Miraklet. Det var ett namn som stod i stark kontrast till hundens fulhet, men trots allt var den glada hunden de båda syskonen till ovärderlig glädje.  Men Miraklet var som alla hanhundar… ibland rymde han… …in till staden Aosta. Vad Miraklet sysslade med där kan man lätt föreställa sig… Några av stadens invånare blev upprörda… De trodde att Miraklet spred smitta, att Den Spetälskes sjuka kunde spridas via hunden… Så de upprörda medborgarna klagade hos kommendanten och kommendanten gav order om att Miraklet skulle dödas, omgående. Några soldater, följda av upprörda medborgare, travade genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. I Den Spetälskes närvaro slog de ett rep runt halsen på Miraklet och drog bort med honom. När soldaterna, medborgarna och Miraklet passerade slottsporten vänder sig hunden om och ber med ögonen om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gjorde intet för att försöka befria sin vän. . . .  Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden Doire, men populasen, som redan hade travat dit, slog ihjäl hunden med stenar. Hunden stenades!  Den Spetälske hörde sin väns skrik. Han återvände till sitt torn. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Förtvivlad. I ordern om att avliva hunden kunde han inte se annat än ett grymt och onödigt barbari. Långt senare säger Den Spetälske att han skäms för sin känslosamhet… men samtidigt är det så att han inte kan tänka kallt och klart på denna grymma händelse. Man hade tagit ifrån honom den enda levande varelse som stod honom nära, som var hans verklige vän. Man hade rivit upp hjärtats alla sår… …och han hade själv inte gjort någonting för att förhindra detta! Så gick den sorgliga exekutionsdagen mot sitt slut.

På scenen lät det så här:
BERÄTTAREN: "Jo, jag är en brottsling", säger Den Spetälske… Men den spetälske har fel, han var ingen brottsling, men han hade kunnat bli en brottsling. Men av ren rädsla för Guds vrede tog han inte livet av sig. Av en ren slump räddades Den Spetälske från att gå förlorad för evigheten. Bakom detta ligger en pinsam historia, en för Den Spetälske pinsam historia. Så pinsam så han själv avstår från att berätta den eftersom han anar att om han berättar den kommer han att sjunka i offficerens aktning. Därför tar jag över ansvaret för att den här historien blir korrekt återgiven. Det var så här… Under några år hade en liten hund sällat sig till Den Spetälske och hans syster. Systern älskade den lilla hunden och efter hennes död blev hunden till stor tröst, och glädje,  för Den Spetälske. Att hunden valt systern och Den Spetälske till sitt värdpar, menade Den Spetälske berodde på att också han, precis som hunden, var så ful… Hunden hade kastats ut och avvisats av alla andra människor, de hade terroriserat den, trakasserat den, förtalat och hånat hunden, men i de båda spetälskesjukas torn var han guld värd! Av tacksamhet för den nåd Gud visat de båda syskonen när han gav dem hunden, kallade de honom för Miraklet. Ett ovanligt löjligt namn med tanke på hundens fulhet… En byracka, tovig, haltande, skitig, men trots allt var den glada hunden de båda syskonen till ovärderlig glädje.  Men Miraklet var som alla hanhundar… ibland rymde han… …in till staden Aosta. Bort från den spetälske i hans torn, in till kurortslivet i Aosta. Vad Miraklet sysslade med där kan man lätt föreställa sig… Han gjorde det som alla hanhundar som söker friheten gör… Miraklet levde det gränsöverskridande liv som författaren Gombrowicz talar om i sina böcker, framför allt i sina memoarer. Miraklet pendlade mellan tryggheten, den meditativa ron, kärleken och tristessen hos Den Spetälske i hans fyrkantiga torn av marmor och in till den vilda och öppna sexualiteten i Aostas parker. Några av stadens moralistiska medborgare blev upprörda… så de skrev långa  debattartiklar i Aostas KvällsExpress, gjorde namninsamlingar och allt mjöligt annat för att få bort Miraklet från sta'n. Miraklet ut ur Aosta. Senare säger de att deras upprördhet kom sig av att de trodde att Miraklet spred smitta, att Den Spetälskes sjuka kunde spridas via hunden…till andra människor! Men det är ren lögn. I själva verket var deras upprördhet en form av avundsjuka över Miraklets anarkistiska frihet. Dessa nya moralister, dessa upprörda medborgare hade bara några år tidigare marscherat under fanorna och skanderat krav om liberté, fraternité och l'amour, men nu samlade man sig för en gemensam attack mot Miraklets frihetsbegär. Så när inget annat hjälpte sökte de upprörda moraliserna och forna revolutionärerna stöd hos maktens lakejer. De travade upp till stadens kommendant, som var beroende av medborgarnas välvilja och sympatier. Kommendanten gav order om att Miraklet skulle dödas, omgående. Några soldater, följda av dessa moraliserande och  upprörda medborgare, travade genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. I Den Spetälskes närvaro slog de ett tjockt rep runt halsen på Miraklet och drog bort med honom. När soldaterna, medborgarna och Miraklet passerar slottsporten vänder sig hunden om och ber med ögonen om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gjorde inte någonting för att försöka befria sin vän. . . .  Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden Doire, men pöbeln var redan där, populasen hade travat dit och de hade stenar i händerna och de slog ihjäl Miraklet med dessa stenar. Miraklet stenades!  Den Spetälske hörde sin väns skrik. Men han återvände till sin cell. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Grät en skvätt. Förtvivlad. För andra gången samma dag svek han sin vän. Isenare säger han att han i ordern om att avliva hunden inte kan se annat än moralismens och maktens grymma barbari.  Men den spetälske inser inte, han kanske inte ens anar, att Miraklet bara var det första offret, att han själv, Den Spetälske, kan bli det andra offret och att sedan följer offer på offer på offer av andra avvikare som inte passar in i de upprörda medborgarnas, i nymoralisternas och i maktens normalitetshysteri.  Men den spetälske blir själv ett offer för denna normalitetshysteri när han senare säger att han skäms för sin känslosamhet… skäms… skäms för sin känslosamhet! Samtidigt är det så att han inte kan tänka kallt och klart på denna grymma händelse. Man hade tagit ifrån honom den enda levande varelse som stod honom nära, som var hans verklige vän. Man hade rivit upp hjärtats alla djupa sår… …och han hade själv inte gjort någonting, ingenting för att förhindra detta!

+ + +

Under repetitionernas gång (drygt två månader) förändrades synen på såväl texten som på hur rollerna skulle spelas. Vi kom snabbt fram till övertygelsen att spela nakna och med endast tre stolar som rekvisita. Officerens attityd gentemot Den Spetälske blev efter hand alltmer avvaktande, ibland kritisk. Min egen uppfattning om Den Spetälske radikaliserades markant och i Mirakletmonologen påpekas att eremiten inte endast är ett offer för spetälska utan ock egoistisk och självcentrerad som inte endast hör samman med hans sjukdom. Den Spetälske talar om hur mycket systern betytt för honom, att hon gjorde allt för honom. Sådan uppskattning från broderns sida får systern först efter sin död. Det är också anmärkningsvärt att Den Spetälske under loppet av en timme två gånger ser respektive hör hundens, Miraklets, rop på hjälp. Utan att ingripa. Vem kan undgå att i detta se den plåga som mer än någon annan utmärker vår tid, självcentreringen, oförmågan att ingripa, rädslan för politiska och moraliska vakthundar, oron för att den egna situationen kan hotas, förvärras. Kort sagt: Den Spetälske visar i sina relationer till systern och till hunden att han levde i, som vi lever i, ett tyst och skrämt samhälle. I detta finns den här pjäsens skrämmande aktualitet. Och denna aktualitet framstår pinsamt tydligt i Gerells recension: vad finner recensenten mest hotande, katolska tro eller öppen sexualitet?

Pjäsen kan spelas på olika sätt, på olika nivåer. Jag är intresserad av att sätta upp den med delvis andra förutsättningar, där aktualiteten i texten förstärks, där aktörernas spel blir mer accentuerat, där Den Spetälske i diktionen är mer självironisk och öppet nyfiken på Officerens erbjudanden, där Officeren snarare är en jüngersk intellektuell officer än en kasernofficer, där Berättaren oftare kommer in med kommentarer (nyskrivna) och där sexualiteten inte endast visas av Berättaren, utan blir ett genomgående tema mellan de tre männen.









Thursday, April 05, 2012

theatre decadence – arme d’estoc – 6 distinctions




the naked night (2)
arme d’estoc

photos : katy delacoer – 03:2012
drawings : william zarate – 03:2012
model : bo i. cavefors













































Monday, March 26, 2012

theatre decadence - arme d'estoc - 5 distinctions



the naked night (1)

arme d'estoc


photographer : katy delacoer - 16.03.2012
model : bo i. cavefors





































Sunday, September 18, 2011

william zarate - inspired by "three studies of a crucifixion..."

'
'
'




'
'

William Zarate...
...inspired by the performance-dvd
"Three Studies of a Crucifixion,
dedicated to Francis Bacon".
+
1. A Dream, 1.
2. A Dream, 2.
3. Lovers.
4. 7 litres of Blood, and Martin.
5. Bo and Tattoo.
'
'
'

Saturday, October 02, 2010

Dionysos Andronis : FINIS de Bo Cavefors

'
'
'
'
Dionysos Andronis

FINIS (2009) de Bo Cavefors

Ce grand chef d'oeuvre de Bo Cavefors vient s'ajouter à sa série de performances filmées. C'est lui-même l'auteur de cette performance corporelle qui a un titre français. Les quatre actants vont finir dans une impasse anticipée de passions et d'extase.

Le film est divisé en trois parties numerotées. Les dessins de biches et faons sont sur les trois débuts. Mais pourtant les trois suites ne seront pas du tout innocentes. Les quatres actants ne vont pas finir leurs prestations mais ils seront "finis" eux-mêmes.

Le dessin d'André Masson avec le personnage d'Acéphale sert d'introduction. Le même dessin a été utilisé par Kaganof pour ses livres et pour ses performances aussi. Il vient des années 30 et de la collaboration de Masson avec le magazine "Acéphale", édité par Georges Bataille.

La première partie commence avec les quatre corps masculins nus en tableaux vivants. Un homme masqué est allongé par terre. Nous n'allons pas tarder à comprendre que c'est Cavefors lui-même. Un coeur charnel gît sur le sol entre Cavefors et un jeune homme nu reste assis sur une chaise. Les deux autres restent debout. La musique de Martin Bladh commence à souffler lentement. La caméra se met à observer les parties des quatre corps.

Une voix masculine se livre à une confession de phantasmes homosexuels en anglais. La voix est modifiée et les images sont sautillantes. Cavefors au milieu de la troisième partie du film commence à se caresser. Un homme-gardien nu vient de lui enlever le bonnet noir couvrant sa tête. Ce bonnet noir sera maintenant introduit à la tête de l'homme assis. Les ombres des performers et de leurs jeux érotiques sont projetés sur les murs. Cavefors fouette le jeune assis et se met à se masturber.

Sans point culminant, les actants seront "finis" et "achevés" dans une impasse d'extase. Ils seront consolés avec le dessin de Masson qui revient à la fin des 27 minutes du film.

écrit par Dionysos Andronis

Wednesday, September 22, 2010

Ervik Cejvan : Ordets kött. Om performancekonst av Cavefors & Bladh


Ervik Cejvan

ORDETS KÖTT

om performancekonst av Cavefors & Bladh

Föredrag, den 18 september 2010, Malmö. KONSTATELJé E

I
Ord. Kött. Språk. Kropp. Det går en skiljelinje mellan Ord och språk och mellan Kött och kropp. Skillnaden här är en åt-skillnad, en radikal frånvaro av förbindelse mellan Ord och språk, Kött och kropp. Likaså saknar vi förbindelsen mellan språk och Kött. Språket kan inte uttrycka köttets inslutenhet i kosmos, i inkarnationen – språket är ett språkande, språket språkar, som Heidegger säger – det säger ingenting om någonting.

Det är tanken som rör språket mot mening, eller: det är Ordet, det absoluta, som liksom gudens namn inte kan uttryckas. Ordet är meningens bärare och tankens ande, språket vore nonsens utan det. Vad grundar vi frånvaron av förbindelse mellan Ord och språk, kropp och Kött i? Mer exakt: i frånvaron av den sexuella relationen. Det finns ingen sexuell relation, säger Lacan. I sexuationsformeln, en obskyr tillämpning av predikatlogiken och den matematiska mängdläran, finner Lacan att det finns två sidor, en och den Andra, och att det inte finns någon förbindelse mellan ”dessa” två.

Läs fortsättningen
HÄR>>>

Sunday, December 06, 2009

Martin Bladh & Bo I. Cavefors : Gilles de Rais. Älskaren


.
.
Martin Bladh / Bo I. Cavefors
GILLES DE RAIS. ÄLSKARENMedeltida action

Personer:
Gilles de Rais favorit : Bo I. Cavefors (Akt 1 och 3)
Alkemisten : Martin Bladh (Akt 1 och 3)
5 unga män, 15-30 år, afrikanen, juden, araben, japanen, svensken (Akt 1 och 3)
Alkemistens medhjälpare: en mycket gammal man (Akt 1 och 3)
Diverse nakna pojkar, unga och äldre män, utan någon egentlig uppgift, tjänare, medhjälpare, stjärtgossar (Akt 1)
6 korgossar i 12-årsåldern (Akt 2)
Fetlagd man i medelåldern (Akt 2)
3 nakna 15-års pojkar (Epilog)


Bo (de Rais favorit): naken.
Martin (Alkemisten): naken, målad på hela kroppen med alkemistiska tecken i rött och svart.
5 unga män: nakna. Endast redan befintliga tatueringar.
Alkemistens medhjälpare: naken, böjd, skrynklig hud, målade alkemistiska tecken nästan utraderade.
6 korgossar, klädda i vita skrudar.
Fetlagd man: naken.
Alla övriga deltagare (fotfolket): nakna. Endast redan befintliga tatueringar, öronringar, kukringar, osv.



AKT 1
Förspel

Scenario Akt 1:

Mitt på scenen, nära scenrampen: En stor medeltida träbänk, tillräckligt rymlig för att rymma 6 personer, med nedfällbara sidostycken och bakstycke. Täckt med en orientalisk matta.

Längre in på scenen, 1 bord på scenens vänstra sida, 1 bord på scenens högra sida. Båda täckta med mörkröda, nästan svarta, heltäckande dukar.

Rummets väggar är täckta med vackra reproduktioner av målningar med motivet Barnamorden i Betlehem, representerade konstnärer: Giotto, Gudio Reni, Rubens, Poussin, Bruegel d.ä, Cornelis von Haarlem, Domenico Ghirlandio, Daniele da Volterra.

Bord 1: Provrör med olikfärgade pulver. Glasflaskor och kolvar innehållandes diverse olikfärgade vätskor. 1 stationär eldriven kokplatta. Mortlar. Metallstycken (små metalltackor): bly, järn, silver och guld. 1 läderinbunden bok med groteska bildkollage (en naiv, primitiv tappning av Max Ernst alkemiska kollage). 1 magnesiumfackla.

Bord 2: 1 tandad, vass kniv. 1 silverhammare. 1 stort metallfat, med exotiska graveringar. 3 toma formalintuber. 6 bägare innehållande diverse kroppssubstanser: urin, sperma, mjölk, blod, skit och tårar. 1 litet fat med benmjöl. Några människoknotor och 1 skalle. 1 burk med torkade insekter (fjärilar). Flera buketter med torkade växter. 1 flertal vaser innehållandes olika sorters färgsprakande blommor. 3 kolvar; svavel, kvicksilver och fotogen. 1 blåslampa. 1 levande svart korp är bunden till bordet med en snara runt foten.

Förutom de alkemistiska föremålen fullkomligt dignar båda borden av diverse mustiga livsmedel och lyses upp av kraftiga svarta vaxljus som ger ifrån sig en frän lukt. Publiken inbjuds att sitta vid borden som också fungerar som läktare under hela dramats uppförande och den har fri tillgång till samtliga livsmedel. Vid flera tillfällen beblandar sig aktörerna med publiken vid borden; slår sig ned vid bänkarna tar för sig av maten och dryckerna. Borden innehåller: vildsvinsstek, grisfötter, oxtunga, kanin, vildhare, rådjurstek, blodpudding, diverse kött- och fiskpastejer, småfåglar i starkt kryddad sås, häger, svan, stork, trana, påfågel, kalkon, tjäder, kyckling, gravad lax, havsaborre, surströmming, karp, starkt kryddade vita- och röda viner, öl och brännvin. På varje bord finns ett antal fat med brinnande exotiska rökelser

Bägge borden lyses upp av stora kandelabrar.

2 vita duvor och 1 färggrann och med stor kam försedd tupp flyger/spatserar fritt omkring i lokalen.

Fotfolket agerar inspirerat och utifrån stundens infall: gör ingenting, knullar, läser, pratar (endast med läpparna, ej med rösten), vankar omkring, ser intresserat på alkemistens förehavanden, eller på vad som sker på den medeltida träbänken mellan Bo och de 5 unga männen.

Över scen och salong dofter från Martins/alkemistens båda bord. Ljuva dofter, irriterande dofter.

Bo halvligger i bänkens ena hörn, med afrikanens huvud i skötet. Afrikanen helt utsträckt. Kraftig erektion. De 4 andra männen står eller sitter runt bänken, ett par håller om varandra, osv. När ridån faller efter Akt 1 skall samtliga 5 unga män ha haft fullbordat samlag med Bo, rump- eller munknull. En glad och erotiskt tät stämning råder mellan de sex. När ett samlag avslutats torkar de övriga (4) upp sperman, kramar om sin kamrat som just knullat, torkar Bo fri från svett, osv. Hjälper till för att ordna bra ställningar inför nästa knull. Osv. En kollektiv anda.

Martin koker dekokter. Ilar mellan de båda borden. Alkemistens medhjälpare muttrar, skakar på huvudet, försöker vara Martin tillags, knatar efter honom, tillrättavisar, osv.

Bo (till afrikanen): ”Alltså, älskling, du frågade mig i natt om en viktig sak, men just när jag av naturliga skäl inte kunde svara dig, eftersom jag just njöt av att ha din där härliga kuk långt inne i min rumpa. Du frågade hur det kom sig att jag blev Gilles de Rais favoritpojke. En märklig historia. En typisk 1400-talsstory. Jag är född 1420. Jag kom till de Rais när jag var tio år, drygt, och min Mästare, ja, jag skulle vilja säga min Lärofader i konsten att älska med män, dog 1440. Det var tio vidunderliga år, inte alltid av sådan art så jag vill återuppleva vad som pågick i de Rais borgar och slott, men… Men… vi som tillhörde aristokratin mördades aldrig. De Rais skar aldrig av oss kuken sedan han knullat oss. Tillhörde vi gosskören i hans slottskapell hade vi en mängd förmåner. Kunde till och med röra oss fritt utanför borgen eftersom förmånerna, inte minst de Rais ömhet mot oss när han knullade oss, var tillräcklikgt för att vi skulle återvända. Vi älskade honom faktiskt, var fascinerade av honom. Dessutom var han vår Överbög som visste allt om hur man använder kuken till vad den är skapt för. Hur hamnade jag hos de Rais? Min far ledde mig rakt in i de Rais pojkharem. Min far var som alla furstar på den tiden – totalt ointresserad av alla andra söner utom den äldste sonen, arvtagaren. Vi andra skickades bort till fattiga släktingar, kloster och skolor. Min far var, som du ju vet, hertig av Berry, det gamla kungariket vid Loire. Bretagne och Havet och de goda relationerna till Hovet i London, var vår värld. Paris låg längre bort och Påven fanns i Avignon. Var livet i Paris och i Påvens Avignon helt inriktat på rikedom och älskarinnor, så var Hovlivet i London, och hemma hos oss, av tradition koncentrerat till skönhet, konst, litteratur och vackra kukar. Det var min farfar, Johan II, Den Gode kallad, som sponsrade den oerhört vackra bönboken Les Très Riches Heures. Vi rörde oss inom en krets av feodalfamiljer som hade gott om pengar och andra rikedomar, som satsade stort på konst, arkitektur, kläder och litteratur. Många av dessa familjer skulle under 1600-talet förlora rikedomar, anseende och smaken för skönhet. Merkantilismen tog bondemarknaderna i besittning. Hantverkarna organiserades i skrån. Furstens makt att såväl knulla pojkar som att styra samhället mot tillstånd av balans mellan tro och häretism, mellan rikedom och fattigdom, mellan vi och dem, inte bara ifrågasattes utan bekämpades intensivt av filosofer som trodde sig vara greker i allt utom att njuta av unga pojkars kroppar. Kyrkans auktoritet var i botten, så vi förde helt enkelt över en del av den heliga mässans riter till våra orgier med könsorgan och kroppar. Goda seder och kultur var vanligare förekommande än idag. Att dyrka kuken såväl estetiskt som funktionellt, tillhörde god uppfostran. En fellatio istället för en kram unga riddare emellan, uppskattades också av dem som såg på. Det var innan Frankrike blivit den förskräckliga nationalstat det är idag. Vi väntar alla på den franska revolutionen, som, även om det lär dröja några hundra år, kommer att ge fritt fram för den verkliga omoralen hos bönder och bourgeoisie, dvs lögner, avundsjuka och förtal. Min far, Johan, hertig och härskare av Berry, hade stridit för Påvens makt och ära mot de ogudaktiga, tillsamman med Jeanne d’Arc och Gilles de Rais. Eftersom han älskade pojkar, helst vita i hyn, det fanns också danskar i hans pojkarmé, blev han förälskad i Jeanne d’Arc och ännu har ingen bevisat motsatsen till ryktet inom familjen och bland våra vänner att när striderna avslutats, nattens mörker lägrat sig över soldaternas tält, så rumpknullade min far den vackra krigerskan. Naturligtvis avrättades hon när hon inte kunde skydda sin sexualitet genom att segra i strider. Det sägs till och med att min farfar föredrog hennes anus framför de pojksoldater han alltid omgav sig med. - - - Jag var yngste son till hans son, Johan av Berry, en känd och aktad bög, krigare och kulturmecenat. Som traditionen bjöd så ärvde min äldste bror allt: titel, pengar, egendomar och makt. En av mina bröder blev kartusianmunk, en annan legosoldat, ett par av mina bröder fick till uppgift att sköta om släktens slott och jordbruk. Pojkarna giftes bort i tidig pubertet. Och jag… Ja, jag hade redan när jag var tio-elva år bjudit ut mig till de manliga tjänare och livvakter som gärna knullade furstesonens rumpa. Jag brukade ställa mig i det spetsbågeformade valvet till ett av slottstornen, dra ner de trånga byxorna, lyfta på skjortan och visa rumpan. Jag brukade ta tag med båda händerna om stjärthalvorna och sära på skinkorna så att det för den som så önskade bara var att knulla mig direkt. Jag tyckte det var ganska häftigt att bjuda ut mig just i spetsbågevalvet eftersom det på något sätt blev en förlängning av mina särade stjärthalvor. (Afrikanen skrattar förälskat.) Du skrattar, men jag har alltid förhöjt njutningen med att bli knullad genom sådana där extrapoänger. Nåväl. Vad skulle min käre bögfar göra med mig. Naturligtvis visste han allt eller i varje fall det mesta om mina njutningar. Så han sände mig som page till Gilles de Rais, mycket väl medveten om att där skulle jag få så mycket jag kunde önska mig av vad den borgen kunde bjuda, alltifrån pojkar i min egen ålder, till gamla riddare och krigsmän… och… naturligtvis, förhoppningsvis, också få smaka på Gilles de Rais egen, mycket stora kuk och härligt svidande piska. Det var ett allmänt samtalsämne bland kultureliten, till vilken såväl min far som de Rais hörde, att min blivande älskare hade en kuk som närmade sig de trettio centimetrarna. Alltså såg jag fram emot att bli väl emottagen. Jag fick ta med mig ett par av mina egna tjänare, den ene en pojke i min egen ålder, den andra en redan erfaren riddare på några och tjugo år. Samtidigt gick det rykten om att de Rais torterade och mördade ett stort antal av de pojkar han raggade upp i byarna som tillhörde någon av hans borgar. Jag kunde snart efter min ankomst konstatera att det var helt korrekt. de Rais lockade fattiga och föräldralösa pojkar på drift, till borgen, låste in dem i ett rum, klädde av dem nakna, lät dem plågas i ovisshet om vad som skulle ske med dem. Plötsligt eller efter flera veckor fördes de in i hans sovrum, en och en eller en fyra-fem-sex stycken, piskades, ja torterades och knullades på alla tänkbara sätt. de Rais skar av deras kukar och lade dem i en låda för att bevara dem. Han styckade pojkarnas kroppar och lät dem flyta med flodvattnet som flöt genom borgens källarvåning. Jag vet detta eftersom jag sett det med egna ögon. Eftersom jag var de Rais favorit och på grund av min börd kunde jag fritt gå ut och in i hans privata rum, jag kunde gömma mig i hans sovrum och se dessa arkebuseringar. Men jag kunde vid andra tillfällen se hans ömhet och kärlek, hur han sakta och oerhört erotiskt förde in sin stora kuk i pojke efter pojke efter pojke och hur detta blev den stora kärlekshändelsen i deras liv. Själv hade jag förmånen att dela hans bädd hela nätter, ja dagar och veckor i sträck, ensam eller tillsammans med andra pojkar och äldre tjänare och livvakter, som visserligen knullade mig och de andra pojkarna brutalt och som det för en utomstående betraktare skulle förfalla ursinnigt, men ett ursinne som i själva verket styrdes av viljan att ge oss maximal njutning. När du och ni andra knullar mig, var och en efter sin kuk, så är det för mig Himmelriket, även om det gör ont när de största och grövsta kukarna förefaller nå ända in till hjärtroten…”.

Ridå.


AKT 2
Ett Heligt Monster

Scenario: Akt 2.

Alkemistens bord står kvar som i Akt 1. Mellan alkemistens båda bord ett väldigt glasfönster, 5 x 5 m. Runt fönstret sitter rader med rampbelysning som tänds. På andra sidan fönstret går en röd ridå upp. Ett rum blir synligt genom fönstret. Rummet mäter 6 x 6 m, dess väggar tycks imitera en sagoslottskällare, stenblock gjorda av papier maché. Väggarna är bokstavligt talat tapetserade av groteska barnteckningar (kritteckningar - konstterapi för sexuellt utnyttjade barn). I den norra väggen, fullt synlig för publiken på andra sidan fönstret finns en dörröppning; illusionen av en svindlande spiraltrappa som leder ned till rummet från sagoslottets övre salar. I rummets mitt står en stor rund roterande säng (sängen är placerad på en roterande skiva i golvet) bäddad med vita lakan kuddar etc, runt sängen löper en rad med rampbelysning (association: peep show). I sängen ligger en mycket realistisk docka föreställande en överviktig, tioårig pojke; kroppen är intakt, inga tecken på yttre våld, ingen tillstymmelse till kroppshår, huden har pudrats vit med talkpuder; munnen och ögonen är vidöppna. På golvet runt sängen ligger en mängs brända benknotor som fortfarande visar spår efter bränt, ruttet kött. En stank av ammoniak och bränt kött sprider sig till rummet och publiken på andra sidan fönstret. En vaggvisa spelas upp på svag volym från dolda högtalare. Efter några minuter, då visan slutar slutar upphör, också sängen att rotera. Ett följe på sex korgossar, alla iförda katolska mässkrudar, kommer in genom dörren i den norra väggen, de ställer sig tre om tre längs den västra respektive östra väggen. Korgossarna stämmer upp i en sakral körövning:


1. Lullay, Thou little tiny Child,
By, by, lully, lullay.
Lullay, Thou little tiny Child.
By, by, lully, lullay.
2. O sisters, too, how may we do,
For to preserve this day;
This poor Youngling for whom we sing,
By, by, lully, lullay.
3. Herod the King, in his raging,
Charged he hath this day;
His men of might, in his own sight,
All children young, to slay.
4. Then woe is me, poor Child, for Thee,
And ever mourn and say;
For Thy parting, nor say nor sing,
By, by, lully, lullay.

När de slutat sjunga lyser en strålkastare i taket upp liket/dockans ansikte i sängen. En mikrofon sänks ner framför likets/dockans öppna mun från ett aggregat i tacket. En falsettröst spelas upp från ett raspigt band:

Som universums medelpunkt kommer mitt kött att förtäras av er hunger: fäder, mödrar, söner, döttrar.
Jag är obegränsad.
Jag finns till för er alla.
Svarta och livlösa ser mina svarta dockögon ner på er från den helgade platsen ovanför altartavlan.

Mitt kall innebörden av mina gärningar och dagliga iscensättningar.

Ett kött av oändliga möjligheter och uttrycksformer.
Hur jag fann mig själv – Länken: Logos.
Hur ni hörde kallet, tog mig i er famn.
Bar mig till altaret och reste mitt podium.
Allt är nu väldokumenterad historia.

Mikrofonen hissas upp i taket.

Pojkarna öppnar munnarna som om de skulle tala eller skrika, men inget ljud hörs.
Efter 1 minut blir deras falsettröster hörbara:

Pojke A: Rädsla, oro ångest.
Pojke B: Panik.
Pojke C: Stark skräck.
Pojke D: Stark rädsla
Pojke E: Ganska mycket rädsla.
Pojke A: Vet ej.
Pojke B: Förvirring.
Pojke C: Starka minnesbilder.
Pojke D: Hjälplöshet och totalt beroende
Pojke E: Regression.
Pojke A: Tillbakadragenhet
Pojke B: Vet ej
Pojke C: Autistiskt beteende.
Pojke D: Aggressivitet.
Pojke E: Depression.
Pojke A: Kontaktstörning.
Pojke B: Matvägran.
Pojke C: Vet ej.
Pojke D: Sömnsvårigheter.
Pojke E: Bakomliggande personlig kris
Pojke A: Uttryck av hopplöshet.
Pojke B: Pre-anala problem.
Pojke C: Övervikt, pojken åt tvångsmässigt.
Pojke D: Vet ej.
Pojke E: Tvångsmässig onani.
Pojke A: Avskärmning.
Pojke B: Koncentrationssvårigheter.
Pojke C: Skolproblem, problem i kontakten med vuxna och med kamrater.
Pojke D: Vredesutbrott.
Pojke E: Vet ej.
Pojke A: Rädsla att sova i egen säng samt fantasier att förövaren gömde sig bakom duschdraperiet eller skulle komma inklättrande genom fönstret.
Pojke B: Sexuella övergrepp på en yngre bror.
Pojke C: Sängvätning.
Pojke D: Osjälvständighet.
Pojke E: Onormal sexualisering; han skrev bland annat snuskbrev till en flicka i klassen.
Pojke A: Vet ej.
Pojke B: Huvudvärk.
Pojke C: Ont i magen.
Pojke D: Diarré; svårt att hålla avföring.
Pojke E: Flash-backs: övergreppet återkommer som tydliga bilder eller som en film i huvudet på pojken.
Pojke A: Sexuella beteendeproblem, med andra barn, dockor eller djur.
Pojke B: Vet ej.
Pojke C: Självdestruktion.
Pojke D: Utvecklingsstörning.
Pojke E: Besynnerliga luktförnimmelser
Pojke A: Diffus värk i kroppen.
Pojke B: Smekning av könsdelar.
Pojke C: Vet ej.
Pojke D: Förövaren har onanerat pojkens penis.
Pojke E: Pojken onanerat förövaren.
Pojke A: Förövaren sugit pojkens penis.
Pojke B: Pojken sugit eller slickat på förövarens könsorgan.
Pojke C: Förövaren penetrerat pojken.
Pojke D: Vet ej.
Pojke E: Pojken penetrerat förövaren.
Pojke A: Sett pornografisk film med förövaren.
Pojke B: Läst pornografiska tidskrifter med förövaren.
Pojke C: Filmats eller fotograferats i pornografiska situationer.
Pojke D: Engagerats i sexuella lekar som involverat flera andra pojkar.
Pojke E: Vet ej.

En mikrofon sänks ner framför likets öppna mun från ett aggregat i taket.

En falsettröst spelas upp från ett raspigt band:
Likt rovdjur sliter ni sönder min oskyddade muskelvävnad,
mal den mellan rakbladständer,
suger näring ur märg och blod,
för att slutligen svälja ner mig i ert uttänjda innanmäte.

Hör min bön
Hör min bön
Hör min bön

Öppna ert universum av röda implosioner,
maligna undervattenstumörer,
låt dem svälla och föröka sig i den fertila myllan.
Jag er outvecklade livsfrukt,
Jag ert stympade krymplingsväsen,
Jag som delvis undkommit urmoderns käftar,

Hör min klagan
Hör min klagan
Hör min klagan

låt mig sakta upplösas i er gigantiska apparat,
låt mig smekas av tarmtrådar och enzymer
på väg mot slutstationen
på väg mot undergången

låt den yttre världsbilden avlägsnas
länken: den evigt uppstående,
reser sig ur sitt predestinerade stålbad
Svärdet, Lemmen, Armen,
jag för er tillbaka in i skapelsens svällande kötträdgårdar.

Mikrofonen hissas upp.

Pojkarna öppnar munnarna som om de skulle tala eller skrika, men inget ljud hörs. Efter 1 minut blir deras falsettröster hörbara:

Pojke A: Vilket gnälligt barn!
Pojke B: Det är bara ett köttsår!
Pojke C: Han bör vänta med att ta sin tablett tills det gör riktigt ont!
Pojke D: Det här kommer att göra ont! Han vänjer sig och nästa gång gör det inte lika ont!
Pojke E: Barn känner inte smärta på samma sätt som vuxna och mår bra av att lufta lungorna!
Pojke A: Smärta förändrar kroppen!
Pojke B: Vad som är och inte är smärta förändras!
Pojke C: Kroppens svar på smärtsam retning ökar.
Pojke D: Asperin kommer inte att hjälpa!
Pojke E: Smärtan står och får INTE stå i väggen för kroppen!
Pojke A: Vad upplevde han med kroppen.
Pojke B: Nog har han lärt sig.
Pojke C: Den lata jäveln.
Pojke D: Det enda han dög till
Pojke E: Den fittan.
Pojke A: Ingen står utan skuld.
Pojke B: Han är själv den skyldige.
Pojke C: Nog var det hans fel.
Pojke D: Nog längtar han efter det.
Pojke E: Fitta.
Pojke A: Fet.
Pojke B: Svin.
Pojke C: Gris.
Pojke D: Djur.
Pojke E: Fitta.

Samtliga pojkar stämmer upp i en sakral körövning.
En disneymarsch spelas upp på högvolym.

Pojkarna skriker för full hals: BRAQUEMART-BRAQUEMART-BRAQUEMART

En fetlagd man i fyrtiofemårsåldern iförd en grismask i plast och en dräkt av brända svinhudar äntrar rummet genom öppningen i den norra väggen. Han kliver upp i sängen och tornar över liket. Stroboskoplampor blixtrar intensivt. Han vänder liket på mage och kopulerar med det. Han skär bort likets könsdelar med kniven. Han tornar över liket med könsdelarna i handen, stoppar dom i sin mun och tuggar. Han skär ut likets ögon (fortfarande tuggandes könsdelarna). Han skär upp likets mage, kör in armen och sliter ut inälvorna och spottar ut könsdelarna i håligheten. Han sätter sig grensle över liket, stirrar in dess tomma ögonhålor, onanerar tills han får utlösning. Han klättrar ner från sängen och försvinner ut ur rummet genom öppningen i den södra väggen.

Pojkarna, fortfarande sjungande, tar varandras händer och dansar runt sängen i ca 5 min, 2 av pojkarna lämnar sedan rummet genom öppningen i den södra väggen. Pojke F, som varit tyst under hela akten plockar fram en tandad kniv under sin mäss-skrud, klättrar upp i sängen sågar av likets vänstra hand, plockar upp resterna av ögonen och hjärtat och kliver ner från sängen. Tre av de andra pojkarna har under tiden plockat fram 3 njurformade metallskålar, som pojke F lägger kroppsdelarna i (en för varje skål). Samtliga pojkar lämmnar rummet genom öppningen i den södra väggen.

Rummet blir tyst.
Belysningen dämpas.
Ridå.


AKT 3
Kultur

Scenario: Akt 3.

Ljudspår: utdragen oregelton; Martin Bladh – Study for a Theater of Cruelty.

Alkemistens båda bord står kvar som tidigare. Likets bortskurna kroppsdelarna har nu sänkts ner i formalintuberna på bord 2. Tub 1 innehåller pojkens vänsterhand, tub 2 hans ögonglober, tub 3 hjärtat. Den orientaliska matta som i Akt 1 låg på den medeltida träbänken, har nu placerats på scengolvet. Ytterligare ett antal mäktiga kandelabrar står på golvet. Träskålar med druvor, persikor och dadlar.

Alkemisten och alkemistens Medhjälpare fortsätter som i Akt 1. Agerar helt utan kontakt med Bo och de 5 nakna unga männen, som kommer in på scenen från olika håll. Belevat som vid en normal fest, dock även nu helt nakna, endast med de tatueringar, målningar och piercings som de hade i Akt 1. Hälsar på varandra, kindkyssar, kramar. Konverserar (med mun, ej med ljud). Småskrattar. Trevlig stämning. Beundrar varandras kukar och rumpor på samma sätt som man annars beundrar och kommenterar varandras kläder, frisyrer osv. Efterhand övergår artigheterna och den belevade konversationen i sexuella handlingar, ibland mer hårdhänta än under Akt 1. Gang-bang och piskning förekommer. Det hela slutar i en total dionysisk orgie.

Alkemisten tänder magnesiumfacklan.

Från högtalare läser Bo följande inspelade text. Sällskapet upphör ibland med sitt prat för att lyssna till rösten, men fortsätter strax sin egen konversation. Vad som skildras i den upplästa texten är EN värld; en ANNAN värld är Sällskapets värld.

Bo, entonigt, föreläsande: ”Alltför lättfärdigt sätter man i en framtida teknikens tidsålder likhetstecken mellan medeltid och ockultism, för att inte tala om obskurantism, trots att humaniora, naturvetenskaper och teologi sällan varken före eller efter medeltiden firat sådana triumfer som just nu. Dessutom är ockultism något som följt människan så länge människan haft förmåga att reflektera. De hemliga vetenskaperna nådde sin blomning i Europa för inte så länge sedan, under 1100- och 1200-talen. Inte minst astrologi är ju en modevetenskap under vårt 1400-tal, ungefär som de rymdfärder människan kommer att syssla med om fem- sexhundra år. Påvarna oroas alltid, av det ena eller det andra. Några av dem har själva sysslat med alkemi. Men 1317, till exempel, utgav Johannes XXII en bulla samtidigt som en guldmakare i Florens, astrologen och diktaren Cecco d’Ascoli brändes på bål som kättare. Johannes XXII var själv alkemist och skrev för bara något mer än hundra år sedan en trakta om metallers transmutationer. I bullan uttalar han sig som ’Spondent quas non exhibet’, det vill säga som expert. Gilles de Rais, som var en bildad och förmögen man, konstmecenat och älskare av söta pojkar och vackra unga män, intresserade sig självklart även för tidens vetenskaper och experiment. Dessutom levde han i vår tid som är känd för sin faiblesse för hemliga sällskap, ordensregler och riter, något som av den illvillige lätt kan etiketteras som häresi. Och han kunde, salig i åminnelse, ägna sig åt allt detta med den rätt hans samhällsställning gav honom som feodalherre. Tyvärr blev hans verksamheter efterhand aningen FÖR extrema, hans feodala ordensbröder tvingades ta avstånd ifrån honom. Men i sak är alkemi inte något som är förbjudet och inte något som enbart förekommer inom feodaladeln. Att framställa och att äga guld är synnerligen legitimt. Ungefär som vi kommer att få se mot slutet av 1900-talet då syntetiskt guld de facto framställes i form av till exempel bilplåt. Jakten på guld finns i alla tiders legender och myter, men klassiska alkemister, som vår vän, gick ett steg längre när de inte endast ville ”göra guld” utan dessutom sökte efter Guds hemligheter i naturen för att därmed finna förmågan att göra människan, mänskligheten, lycklig. Målsättningen att tillverka guld och mystisk-naturfilosofiska spekulationer går hand i hand. Gilles de Rais nådde sitt hägrande mål, Undergången. Gilles de Rais var en man för vår tid. Kapitalism, merkantilism, ägandet som religion, att skära guld med hjälp av alkemins trollformler, var livets mål. Men nu är allt borta, förgånget som retrortrarnas ångor och sprudlande gröna kemiska föreningar, rikedom, ära, vänner. Slott och borgar, konstskatter och böcker har gått på exekutiv auktion. Gossarna har blivit vuxna unga män. Och lever sitt eget liv.”

Vid den sista meningen ropar de 5 unga männen och Bo i mun på varandra: ”kom och knulla…”, ”vem vill ha min kuk…”, ”älskling, så god din sperma är…”, osv osv osv.

Samtidigt: krossar alkemisten formalintuberna med silverhammaren; innehållet läggs i det stora metallfatet (bord 2). Alkemisten griper tag om korpen, plockar upp den tandade kniven och skär av dess hals över fatet, han tömmer faten med kroppsvätskor, burken med insekter, kolvarna med svavel, kvicksilver och fotogen över metallfatet. Han drar fram en träpall som varit osynlig under bordet; sätter sig på huk på pallen över bordet/fatet och skiter ned i det. Han plockar upp kniven och skär sig i den vänstra handflatan; blodet rinner ner och minglas med substansen och kroppsdelarna i fatet. Han antänder fatet med en blåslampa.

RIDÅ


När ridån gått ned, publiken förbereder sig på att aktörerna skall komma in för att buga och tacka, istället kommer en helvit ridå ned, framför fönsterrutan, med texten EPILOG i svart, stor stil, från vänster till höger. Handklappningarna avstannar, de som börjat resa sig sätter sig åter ned, osv.


EPILOGLjudspår: gråtande barn.

Scenario EPILOG, som i sin helhet utspelas bakom fönsterrutan: På golvets mitt står 1 vasst spett, ca 1,80 cm lång. 1 cirkel har ritats upp på golvet runt spettet (lika stor som den runda sängen). 1 väldig galt på 500 kg har kedjats fast vis spettet; rör sig runt i cirklar. Golvet runt cirkeln är täckt av rentvättade, klorblekta benknotor. En stark lukt av eter/kloroform sprider sig till rummet och publiken på andra sidan fönstret. Tre pojkar, i 15-årsåldern, helst med kukar som är större än normalt för deras ålder, endast iförda läderbälten med hängande bajonetter. Den ene pojken håller en machete, den andre en hammare och ett stämjärn, den tredje en såg. Pojkarna tar till orda; för varje yttrad replik sliter respektive pojke ned en kritteckning från väggen.

Pojke A: Jag tycker inte det är så viktigt med känslor.
Pojke B: Jag kan bara uppleva en eller två känslor.
Pojke C: Jag kan inte skilja på olika känslor.
Pojke A: Jag blir obehaglig till mods när jag känner mig lycklig.
Pojke B: Om jag verkligen slappnade av skulle jag förlora kontrollen över mina känslor.
Pojke C: Jag blir nervös när situationen är lugn och avslappnad.
Pojke A: Jag kan bli våldsam.
Pojke B: Jag har aldrig varit våldsam men jag är rädd för att bli det.
Pojke C: Sadistiska, våldsamma fantasier gör mig upphetsad.
Pojke A: För mig hör sex och aggressivitet ihop.
Pojke B: När jag har sexuella känslor känner jag mig samtidigt skräckslagen på ett sätt jag inte förstår
Pojke C: Jag försöker tillfredsställa de flesta av mina behov genom att ha sex.
Pojke A: Jag känner mig som om jag skulle vara översexuell.
Pojke B: Jag undviker sex. Innerst inne önskar jag att jag aldrig mer ska behöva ägna mig åt sex.
Pojke C: Sex är det som jag duger bäst till.
Pojke A: Jag har tagit betalt för sexuella tjänster.
Pojke B: Jag har svårt att ge mig hän sexuellt. Jag blir inte tillfredsställd.
Pojke C: Jag har haft sex med sådana som inte respekterar mig.
Pojke A: Jag minns att jag visste mer om sex än andra barn.
Pojke B: Så fort jag blir sexuellt upphetsad känner jag äckel.
Pojke C: När jag läser eller talar om sexuella övergrepp blir jag sexuellt upphetsad.
Pojke A: När jag var åtta år fick jag gå till doktorn för att jag hade slidkatarr.
Pojke B: Jag är rädd för att gå till tandläkaren. Jag avskyr känslan att ha föremål i munnen.
Pojke C: När jag får orgasm börjar jag gråta direkt.

Pojkarna börjar cirkulera runt den bundna grisen som blir nervös och grymtar, när en pojke lurar den åt en riktning gör en annan pojke ett utfall mot den med bajonetten; denna ritual fortskrider tills galten faller ihop av utmattning och blodförlust. Pojkarna går nu nära inpå galten, skär av dess hals, avlägsnar könsdelarna, skär upp buken och sliter ut inälvorna på scengolvet, de griper sedan tag i sina respektive verktyg och börjar det mödosamma arbetet att avlägsna huvudet från kroppen.

Samtidigt som detta sker träder Pojke F in rummet iförd en mässkrud, han ställer sig vid fönstret, framför de övriga pojkarna och galten, stirrar med tom blick ut i rummet genom fönstret och tar sedan till orda:

”Historien lyder: den 21 november 1998 besökte en grupp på fem svartklädda ungdomar ett mobilt kristet téhus i finska Hyvinkää. Efter ett verbalt bråk mellan ungdomarna och téhusets personal, begav sig det nu uppretade följet vidare till en lägenhet som de ofta delade som bostad och som var deras gemensamma samlingspunkt. Lägenheten var belägen i ett område som enligt finsk socialstandard närmast kan jämföras med ett getto; ett område välkänt av polisen som ofta fick rycka ut för att avstyra diverse infekterade familjebråk och drogrelaterade företelser. I folkmun kallas denna nedgångna del av Torikatugatan ironiskt nog för ”Loutikuja”, det vill säga Vådaskottgränd. Ungdomarna förlustade sig här ohämmat åt våldsam black-metalmusik och alkohol. Följet var känt för sin ohämmade aptit för den starkt alkoholhaltiga drycken ”Kilju”, som består av apelsinjuice med tillsatt jäst som fått jäsa. Det var inte alls ovanligt att sällskapet konsumerade så mycket som ett helt kar av denna hemmabryggda dryck under en kväll. I takt med att alkoholen gjorde verkan blir detaljerna allt mer suddiga och fragmentariska.

Av okänd anledning vände sig gruppens ilska mot en av dess fem medlemmarna. Den 23-årige mannen utsattes för en rad förödmjukande handlingar. Dessa till en början oskyldigt sadistiska påhopp eskalerade till grov fysisk misshadel; offret brändes med glödande metall, man ledde honom som en hund runt lägenheten på alla fyra, och urinerade i hans ansikte tills han svimmade. När han senare återfick medvetandet högg man honom med saxar och tejpade igen hans mun med isoleringstejp, som han dock lyckades slita loss. Offret bad sina plågoandar om nåd och lovade att inte berätta för någon om vad som hade skett. När han stod på knä, snyftade och bad för sitt liv tejpade man hela hans huvud; mun, näsa, allt tejpades igen. Sedan högg man honom med vassa föremål tills han slutade sparka och stöna. Efter offrets död hängav sig de fyra återstående medlemmarna av gruppen åt en populärmedial version av den medeltida sataniska mässan, som i huvudsak var en förvirrad sammanställning av fragment hämtade från böcker- och skräckfilmer. De stympade kroppen med saxar, skar ut inälvorna, speciellt stor vikt lades vid att skära ut hjärtat och att klippa bort könsdelarna. Liket skändades sedan ytterligare av gruppen som utförde nekrofila handlingar med det, samt skar bort bitar från det som de tillsammans åt upp. Man sågade av likets huvud från kroppen och borrade ut ögonen. Därefter sågades liket upp i flera mindre delar som ungdomarna spred ut i containers, papperskorgar och soptippar runt om i staden. Det var dessa utspridda likdelar som tre dagar senare ledde till att de fyra mördarna greps. Gruppens självutnämnde ledare, en man på 23 år, hade ett starkt inflytande över sina tre yngre kumpaner; en 17 årig flicka som även var hans flickvän, och två unga män, 20 respektive 16 år gamla. Det är fullt möjligt att ledaren hade planerat mordet och även repeterat inför det, då han 21 dagar innan dådet, under den pågående allhelgonahelgen dödat och torterat sin hund. Dråpet har direkta likheter med det kommande mordet, då hundens huvud hade tejpats innan den misshandlades och slutligen högs ihjäl med en sax. Troligen skröt ungdomarna om sin bravad inför andra bekanta, inte bara inom Hyvinkääs black-metallscenen. Men dessa rykten stannade i så fall inom gruppen, delvis på grund av rädsla för mördarna men också för den tystnadsplikt som ibland förekommer inom subkulturer. Offret och samtliga mördare hade stark koppling till den finska black-metallscenen. Offret var högt ansedd och spelade själv i ett band som hade ett obefläckat rykte. Man talade om olika motiv, ett svartsjukedrama kring ledarens flickvän, en obetald skuld eller renodlad sadism. En låt av ett norgebaserat black-metalband kan även ha varit inspirationskälla...”

Monologen avbryts flera gånger av pojkarnas upphetsade skratt och galtens kvidanden.

Pojkarna håller tillsammans upp grishuvudet så publiken kan se det, lyfter upp det och spetsar det på spettet. En av pojkarna går bort till rummets högra hörn och hämtar en dunk bensin som han häller över huvudet och djurkroppen och tänder på med en fackla. Belysningen i rummet slocknar. En förvrängd röst spelas upp genom högtalarsystemet:

Att vara medveten om världen och lemmarnas organiska puls.
Ständigt närvarande i köttet: blod, märg, slem (vrålas).
Buken pressar mot marken, pryglar den nakna jorden.
Rygg och måltavla ständigt utelämnad åt ers nåd: vråk, hyena. (vrålas).

MODERGAM (vrålas).
MODERSCHAKAL (vrålas).

Din grymhet gödde mig: din livsfrukt.
Det som står till svars inför mig; mitt kött och livsgärningar.
Ditt avträde.
Din livsfrukt.
De fria lemmarnas krig;
ett organens anarki, vrålet efter vedergällning och utlösning.

MODERGAM (vrålas).
MODERSCHAKAL (vrålas).

Jag håller eggarna
Jag pekar dem mot dig
Jag för dem tillbaka upp genom dig
Jag möter motståndet inuti dig,
tillbaka in genom grymheten;
den farsot som gödde mig.

Pojkarna mässar de första stroferna ur de Hädangångnas Mässa:

Nos timemus diem judicii
Quia mali et nobis conscii
Sed tu, mater summi concilii
Para nobis locum refugii
O Maria!
Tunc iratus judex…


Aktörerna på andra sidan glaset förstärker pojkarnas mässande (deras skuggsiluetter blir synliga)
Pojkarna släcker elden med eldsläckare och lämnar rummet.
Mörker.


RIDÅ

Inga inropningar. Aktörerna visar sig inte mer för publiken. Ljuset i salongen tändes mycket långsamt. Publiken lämnar salongen.



APPENDIX
Appendix 1. Charles Perrault – Blåskägg: Det var en gång en man som hade många vackra hus i staden och egendomar på landet, guld- och silverkärl i överflöd, möbler inlagda med guld och klädda med siden, samt vagnar förgyllda både utan och innan; men olyckligtvis hade han också ett blått skägg, och detta gav honom ett så fult och hemskt utseende, att flickor och fruar sprang sin väg, så snart de fick se honom.

Appendix 2. Matt. 2: 16-18 - Nya testamentet; Bibelkommissionens översättning NT 81: När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna, blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Ett rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer.

Appendix 3. A. L. Vincent och Clare Binns – Gilles de Rais: The Original Bluebeard: The recrudescence of Gilles de Rais’ stage mania, which had first shown itself in his boyhood, was, as we have already hinted, closely allied to his sexual abnormality and a component element of the whole morbid diathesis. It was not the result of any genuine histrionic ability or legitimate love of the drama, but a symptom consistent with his diseased egotism and perverted instincts. René de la Suze declared that the theatre was one of the principal causes of his brother’s ruin, a statement that is amply confirmed by the facts.
To the playgoing public who are accustomed to the wonderful productions of the modern theatre it will come as a surprise to learn that Gilles de Rais was a forerunner of this movement. Indeed it is debatable whether the stage of to-day could give us anything approaching in cost or display the “shows” mounted by Gilles in the years 1433-1434.

Appendix 4. Jean Genet – Tjuvens dagbok; översatt från franska av Bengt Söderbergh och Marc Ribes: Jag uppfostrades av ett par bönder i Morvan. När jag möter ginstens blommor på heden – särskilt i skymningen när jag vänder tillbaka från slottsruinerna i Tiffauges där Gills de Rais bodde – känner jag en stark dragning till dem. Jag ser på dem allvarligt och ömt. Det är som om min upprördhet steg fram ur hela naturen. Jag är alldeles ensam i världen, och jag är inte säker på att jag inte kan vara de blommornas kung – eller kanske deras fe. De hyllar mig när jag går förbi, hälsar mig utan en bugning men känner ändå igen mig. De vet att jag är deras levande representant, rörlig, smidig, vindens besegrare. De är mitt naturliga emblem, genom dem har jag mina rötter i den franska jord som är närd av förvittrade ben från de barn och ynglingar som genomborrades, massakrerades, brändes av Gilles de Rais.

Appendix 5. Ruth Bochner, Florence Halpern – The Clinical Application of the Rorschach test: Girl, compulsion neurosis, age 11, average intelligence. 1. Two skeletons holding two girls´ heads over skeleton bones. Their feet look like their hands; they are far apart from the rest of their body. / 2. Fish falling down, a little like fish and a little like dogs. / 3. There is a bow between them. / 4. There’s a hole between the skeleton bones they’re putting the heads on. / 5. The heads are alive and looking through that hole. They look like children’s heads.
1. Looks like a giant ready to kill anyone that comes near it. Holding out its hands like this. Like in the bathroom sitting on something. It’s sitting down. Looks like it can fight while it is sitting. It can’t fight because its arms are attached with two strings near the underarms, but he can, no, he can’t tear out from the strings because they are a part of his body. Not only the hands are attachments but the feet are attached.
2. Looks like an animal with a head like a cat.

Appendix 6. Intervjuv med Augustin Vilaronga fr DVD-utgåvan av Tras el Cristal: …working with the kids was extremely challenging, because you can’t ask a child to do or say certain things; they understand many things, but not all things. And even more so when you talk about sensitive topics, such as sex, you can’t be very explicit. And I remember we found ways to interact with the kids, like in the needle scene, we stick a gas gauge in the child’s heart, which is a brutal scene, and I remember that the child turned it into a game. You can’t just tell a child to play dead, because if you do they don’t respond effectively. So we had to find little tricks to get the children to perform. It their stomach hurt, or if they couldn’t breathe, which is a distressed feeling, we pretended as if they were pulling a balloon out of their mouths. Always trying to find ways for them, many times they had no clue what they were doing, and at times they were aware of what they were doing. Children aren’t just puppets, they too understand what’s going on, and they are able to project their feelings from within.

Appendix 7. Maralynn M. Hagood – The Use of Art in Counselling Child and Adult Survivors of Sexual Abuse: Sarah was preoccupied with a “Mean Bear” and all of her attempts at artwork and playing with puppets were around this theme. It was clear that she was afraid of the “Mean Bear” and wanted to destroy him in order to feel safe. She would routinely look for the bear puppet, which she would angrily throw on the floor. She would jump up and down on it and then throw it behind the rocking chair. She and I would routinely chase an imaginary “Mean Bear” behind the rocking chair and tell him never to hurt Sarah again. Sarah attempted to draw the “Mean Bear” on ordinary white paper with felt-markers. She consistently picked the colour red and in each drawing would scribble and stab at her attempts to draw a bear. It is interesting to not how her crude drawing appears to represent an erect male phallus, which she stabbed at and scribbled over. She would become frustrated because, developmentally she was not capable of drawing a bear. She finally asked me to draw a bear for her and then took felt-markers and began to scribble over the bear’s eyes and nose. Session after session, she repeatedly continued the process, both in artwork and with puppets. It was apparent that she was attempting to master and assimilate what had happened to her to gain a sense of empowerment.


Appendix 8. Realdoll.com – Introduction: Welcome to the exciting world of REALDOLL! Since 1996, we have been using Hollywood special effects technology to produce the most realistic love doll in the world. Our dolls feature completely articulated skeletons which allow for anatomically correct positioning, an exclusive blend of the most expensive silicone rubbers for an ultra-flesh like feel, and are each custom made to order, to our customer's specifications. We offer an extensive list of options, from body type and Face type all the way down to fingernail colour. If you've ever dreamed of creating your ideal woman, then you have come to the right place.

Appendix 9. Suetonius – Nero ur Kejsarbiografier: Nero utlämnade sin kropp åt sina lustar och gjorde till den grad att han, efter att ha orenat sin kropps alla delar, till slut måste tänka ut ett slags lek som utfördes på följande sätt. Kläd i vilddjurshud släpptes han ut ur en bur och gick sedan lös på könsorganen hos män och kvinnor som stod bundna vid pålar, och när han rasat ut och fått sitt lystmäte lät han den frigivne Doryforus ge honom den sista njutningen. Med honom gifte han sig, liksom han tagit Sourus till hustru. Under sin samvaro med denne man brukade han härma de skrik och klagorop som jungfrur utstöter när de blir våldtagna.
Av flera personer har jag fått veta att Nero var fullt och fast övertygad om att ingen människa var kysk eller bevarade någon del av kroppen obefläckad, men att de flesta slugt dålde sin last och höll den hemlig. De som öppet bekände sin oanständighet för honom förlät han därför även deras övriga brott.

Appendix 10. Albert Fish citerad ur Harold Schechter – Deranged: I whipped his bare behind till the blood ran from his legs. I cut of his ears – nose – slit his mouth from ear to ear. Gouged out his eyes. He was dead then. I stuck the knife in his belly and held my mouth to his body and drank the blood.
I picked up four old potato sacks and gathered a pile of stones. Then I cut him up. I had a grip with me. I put his nose, ears and a few slices of his belly in grip. Then I cut thru the middle of his body. Just bellow his belly button. Then trough his legs about 2 in. below his behind. I put this in my grip with a lot of paper. I cut off the head – feet – arms – hands and the legs below the knee.
This I put in sacks weighed with stones, tied the ends and threw them into the pools of slimy water you will see along road going to North Beach. Water is 3 to 4 ft. deep. They sank at once.

Appendix 11. Gilles de Rais förhörsprotokoll - lördag, oktober 22, 1440, ur Georges Batailles – The Trials of Gilles de Rais: By which secret confession that in the said Gilles´ presence was read in trial and published, and approved by him, the said Gilles de Rais, the accused, voluntarily and publicly, before everyone, confessed that, because of his passion and sensual delight, he took and had others take so many children that he could not determine with certitude the number whom he’d killed and caused to be killed, with whom he committed the vice and sin of sodomy; and he said and confessed that he had ejaculated spermatic seed in the most culpable fashion on the bellies of the said children, as much after their deaths as during it; on which children sometimes he and sometimes some of his accomplices, notably the aforesaid Gilles’ de Sillé, Milord Roger de Briqueville, knight, Henriet and Poitou, Rossignol and Petit Robin, inflicted various types and manners of torment; sometimes they severed the head from the body with dirks, daggers, and knives, sometimes they struck them violently on the head with a cudgel or other blunt instruments, sometimes they suspended them with cords from a peg or small hook in his room and strangled them; and when they were languishing, he committed the sodomitic vice on them in the aforesaid manner. Which children dead, he embraced them, and he gave way to contemplating those who had had the most beautiful heads and members, and he had their bodies cruelly opened up and delighted at the sight of their internal organs; and very often, when the said children were dying, he sat on their bellies and delighted in watching them die thus, and with aforesaid Corrillaut and Henriet he laughed at them, after which he had the children burned and their cadavers turned to ashes by the said Corrillaut and Henriet.

Appendix 12. Henry Darger - In the Realms of the Unreal: the boy was then carried before Jennie and Glandelinians made her plunge the knife into his body. She was helpless and the man was holding the dagger with his own hands. “The boy’s abdomen was gashed open, and taking out the heart the cruel Glandelinian with a cruel laugh threw it in my face, and then slicing it up forced it bit by bit down my throat nearly choking me … These Glandelinians were human cannibals … Oh how I looked tward (sic) heaven begging God to let me vomit up the fragments of the hearts. The rest of the poor little boys were strangled and fairly hewn to pieces before our very eyes, their bodies being torn opened their very insides pulled out. They forced sliced fragments down the throats of my sisters who were fairly strangled almost to death. But God overheard our prayers and we vomited to the anger of the Glandelinians who saw us … I swooned”

Appendix 13. Theodor Lessing – Haarmann – the Story of a Werewolf: As it is to be assumed that within Haarmann there lived a constant desire for his own destruction (I had the impression that he viewed his possible execution as one final orgasm), then it is also to be believed that this person, normally devoid of feeling, experienced a self-extinguishing over-excitement that far exceeded anything he experienced in his ordinary day-to-day life, more helpless and more fateful than the orgiastic state of a civilised person bound by inhibitions for whom love and crime have become a kind of sexual game and comfortable semi-luxury. The fact that the original, excessively pronounced sexuality of this androgyne and androlyke was now completely exhausted, wholly spent, helps us to understand how he dragged up age-old traits of a forgotten genus from the darkest recesses of his mind, a genus whose urge to bite into and devour (including the taking-in of “foreign” nature in the form of food and drink) was a Dionysian act, based on a primal desire for imitation, of eroticism which obliterated the individual. We do not even know whether the animal urge to tear apart and devour is part of some natural sensual experience; when the wolf chokes the lamb one may also say, he loves the lamb even as he hates. I was reminded of a dog which had to be put down because of a compulsion to attack the necks of certain other dogs (which were always of a similarly degenerate nature to his) and bite through it until he had killed the dog. It was obvious at these times that the creature was sexually aroused. There should be a biological explanation for these cases: psychology should look much further into the dream life, childhood surroundings, the toys, desires and ideals experienced during the formative childhood years, than modern school psychology and medicine do at present.

Appendix 14. Peter Kürten citerad ur Karl Berg – The Sadist: I went, over and over again, to the graves of the victims, returned repeatedly to Mulheim to the grave of Klein and to the Stoffeler cemetery. When I fingered the earth of the grave with my hand I sometimes became sexually excited, and when I recalled in memory the vents, I could stay for hours by the grave of Hahn. But when I had an orgasm on the graves it was without any act on my part. The great thing was that I was within reach of the achievement of my mission (…) The place where I attacked Frau Kühn I visited again that same evening twice, and also later several times. In doing so I sometimes had an orgasm. When that morning I poured petrol over the child Ohliger and set fire to her, I had an orgasm at the height of the fire. The scene of that crime I visited again the same morning at half-past-eight and half-past-nine, and later on, frequently.

Appendix 15. Francois Prelati förhörsprotokoll – oktober 16, 1440, ur Georges Batailles – The Trials of Gilles de Rais: Item, the witness said that one could read in this book how demons had the power to reveal hidden treasures, teach philosophy, and guide those who acted. The words of invocation that they used then were conceived thus: “I conjure you, Barron, Satan, Belial, Beelzebub, by the Father, Son and Holy Ghost, by the Virgin Mary and all the saints, to appear here in person to speak with us and do our will.” Interrogated to know whether, in the event the demon had appeared in the same place, they would have made some gift or offering, the witness said yes: a live cock, dove, pigeon, or turtledove to engage him not to harm them during his invocation, and so that he would more easily grant them what they solicited. (…) Item, that, as the said Gilles and witness performed several invocations together, at which the conjured demon did not appear, the said Gilles asked the witness why it happened thus and for what reason the invoked demon had not appeared or spoken to them, and he told the witness himself to ask the same thing of the devil. To find out, the witness made an invocation, and obtained from the invoked demon the response to the aforesaid question, which was that the said Gilles promised to give the conjured demons many things, but did not keep his promises; and that, if the same Milord Gilles intended the demon to appear and speak to him, each time he appeared and spoke to him, Gilles would have to give a cock, hen, dove, or pigeon, provided that the same Gilles did not solicited something of the sort, he was then obligated to provide the demon some member of a young boy; and this is what the witness reported to the aforesaid Gilles.
Item, he said that this being brought to attention of the said Gilles, the same Gilles, on one occasion a little latter, carried into the said Francois’ room the hand, heart, eyes, and blood of a young boy, kept in a glass, and gave them to him so that, as soon as they performed an invocation, Francois could offer and give them to the demon should he respond to the said invocation; as to whether the said members were those of the child the witness said he had seen dead in the said hall at Tiffagues, or those of another, he does not know, as he affirms.
Item, that not long after the aforesaid, the witness and the said Gilles in the aforesaid place, that is, in the hall at Tiffauges, performed an invocation with the aforesaid ceremonies, with the intention of offering and giving the hand, heart, eyes, and blood to the demon if he appeared; at which invocation the demon did not appear, which is why a little later the witness wrapped the aforesaid hand, heart, and eyes in a piece of linen and buried them close to saint Vincent’s chapel, within the enclosure of the said castle at Tiffauges in sacred soil, to the best of his belief.

Appendix 16. Lyndy Abraham - A Dictionary of Alchemical Imagery: The decapitation or dismemberment of the bird, lion, serpent, dragon, tree, man or king signifies the dissolution, putrefaction and division of the body, the matter in the alembic, at the black nigredo, the first step in the opus. This stage, which is a time of sacrifice and lament, is sometimes referred to as the caput mortuum or caput corvi. The Six Keyes of Eudoxus clearly equated the dissolution of the matter with the beheading and death of the bird: “the wise Artist ought to dissolve the body with the spirit: he must cut off the Raven´s head” (in Regardie, Philosopher’s Stone, 105). The crow or raven’s head is a well known name for the black stage or nigredo. The Hermetis Trismegisti tractatus aureus advised the alchemist to “Take this Volatile Bird” and “cut off its Head with a fiery sword” (Salmon, Medicina Practica, 279). This means that the volatile (flying) matter in the alembic has to be fixed (made non-volatile) and that the heating and digestion of the matter are to be continued until the black colour is transformed into the white of the albedo.

Appendix 17. City of West Memphis Police Department; protokoll: The victims were removed from the scene at approximately 4:30 p.m. 5/6/93 and taken to the Arkansas state crime laboratory, Little Rock, Arkansas, for analyses. To date analysis has determined that a knife with a serrate edge was used to castrate Moore. A hammer or a round object was used to create trauma to the head of all three victims. Beyers and Branch were alive when placed in the water and as a result of drowning. Branch appears to have marks on his penis which would indicate that oral sex had been performed on him. There is a possibility that Beyers may have been injected by a hypodermic needle. A dark colored hair, host likely Caucasian, was located on the buttock of one victim and the neck area of another. Forensic analysis is still being conducted and any additional information will be forwarded to the behavioural sciences unit. The medical examiner also advised that evidence would tend to indicate that the victims’ had been struck with a belt containing studs or a raised surface.
Victims are described as follows:
Name: Michael Moore / Race: white / Sex: male / Date of birth: June 27, 1984 / Height: 4 feet tall / Weight: 50 pounds / Eyes: blue / Hair: brown.
Name: Christopher Beyers / Race: white / Sex: male / Date of birth. June 23, 1984 / Height: 4 feet 4 inches / Weight: 60 pounds / Eyes: brown / Hair: brown.
Name: Steve Edward Branch / Race: white / Sex: male / Date of birth: November 26, 1984 / Height: 4 feet 2 inches / Weight: 60 pounds / Eyes: blue / Hair: blonde.
Appendix 18. Per Yngve Ohlin aka. Dead - The Freezing Moon: Everything here is so cold / Everything here is so dark / I remember it as from a dream / In the corner of this time / Diabolic Shapes float by / Out from the dark / I remember it was here I died / By following the freezing moon / It's night again, night you beautiful / I please my hunger on living humans / Night of hunger, follow it's call / Follow the freezing moon / Darkness is growing, the eternity opens / The cemetery lights up again As in ancient times / Fallen souls die behind my steps / by following the freezing moon.


Appendix 19. “Pascal’s” Story ur Michel Dorais – Don’t Tell, The Sexual Abuse of Boys: I must admit I’ve had fantasies about younger boys also. At a certain point I had a dream: I was abusing a young fellow the way I was abused. That’s really not my thing. I reacted badly. It was as though I’d been hit on the head with a sledgehammer. I thought of killing myself. I cut my veins. But I stopped in time. This went on for about eight or nine months. I said to myself: If I’m capable of doing it in a dream I could do it awake. But I don’t want to be involved with young boys. I’m in therapy for that. I try not to think of the past. It’s like putting on a suit of armour. I’ve had other similar dreams recently, with girls in the dreams too. I wake up and feel excited. But now, instead of panicking, I try to make connections. I ask myself what happened the day before to make me think of that. I keep a journal to help me understand, to make connections between it all.

Appendix 20. Beckert (Peter Lorre) citerad ur Fritz Lang – M: Men jag rår inte för det! Jag rår inte för det (...) Vem är du? Och vad vet du? Vad är ni för ena? Mördare, förbrytare? Inbilska för att ni kan knacka kassaskåp, klättra in i hus eller spela falskt. Saker ni kunnat låta bli, om ni lärt er nåt...eller arbetat. Om ni inte varit för lata! Men jag, kan jag verkligen göra annat med förbannelsen jag har i mig? Elden...rösten...pinan! (...) Alltid när jag går på gatorna, är det nån som följer efter mig. Det är jag själv som följer efter mig! Ljudlöst. Men jag hör honom. Ibland är det som jag sprang efter mig själv...som om jag ville springa undan, men jag kan inte komma undan! Jag måste gå vägen som jag jagas. Måste springa längs ändlösa gator! Jag vill komma undan...! Med mig springer vålnaderna av mödrar och barn... De finns alltid där. Alltid – alltid! Men inte när jag gör det...! Sen vet jag inte mer, förrän jag står framför en afisch och läser vad jag har gjort. Jag läser och läser. Har jag gjort det här?! Jag vet inte om det. Vem tror mig? Vem vet hur det ser ut inom mig? Det skriker: Vill inte...måste! Och sen skriker en röst. Jag kan inte höra den mer! Hjälp! Jag kan inte! Jag kan inte...!

Appendix 21. Christopher Love citerad i Bengt Ankarloos – Helvetet, Döden och de eviga straffen i Västerlandets kristna tradition: Ögat skall plågas vid åsynen av djävlarna. Örat skall plågas genom ropen och de förfärliga vrålen från de fördömda i flammorna. Näsborrarna skall täpas till och kvävas med svavel; tungan med eld; med ett ord, hela kroppen skall plågas i eldens flammor; ingen del av kroppen skall undgå elden, varken hand, fot tunga eller öga.

Appendix 22. Protokoll från de sista dagarna, avrättningen - oktober 26, 1440, ur Georges Batailles – The trials of Gilles de Rais:
Recommending himself to holy Monsignor Jacques, whom he had always held in singular affection, and also to holy Monsignor Michel, begging them in his hour of great need to be willing to help him, aid him, and pray to God for him, despite the fact that he had not obeyed them as he should have. He further requested that the instant his soul left his body, it might please holy Monsignor Michel to receive it and present it unto God, whom he begged to take it into His grace, without punishing it according to its offenses. And the said Gilles then made beautiful speeches and prayers to God, recommending his soul to Him. And then, so as to set his aforesaid servants a good example, he wished to die first. Just before his death, his said servants told him and implored him to be a strong and valiant knight in the love of God, asking him to remember His suffering, which had been for our Redemption. Which Gilles de Rais died repentant. And before the flames could open his body and entrails, it was drawn away and his body placed in a coffin and carried inside the Carmelite church of Nantes, where it was buried.

Appendix 23. Gilles de Rais citerad ur A. L. Vincents och Clare Binns – Gilles de Rais: The Original Bluebeard: There is not so great a sin that man can commit that God in His paternal goodness and benignity will not pardon, if only the sinner has great repentance and contrition in his heart, and he asks forgiveness with good hope. God is readier to pardon than the sinner is to ask. Thank God for showing us a manifest sign of his mercy in allowing us to die in our force and good memory, instead of punishing us suddenly for our evil deeds. Have such a regret for your crimes that you do not fear death, which is such a little thing, and without which we can not see God and His glory. How much ought we to wish to be out of this world where there is only misery… Together we have sinned, and immediately our souls are separated from our bodies we shall meet with God in Paradise.



Martin Bladhs illustrationer...HÄR!!!




Gilles de Rais. Älskaren finns i Martin Bladhs & Bo I. Cavefors' bok GRYMHETENS TEATER DEKADENS, som även innehåller essäer av Mårten Björk och Hans T. Sternudd (Hammarströms Bokförlag, 2008).

Copyright©Martin Bladh & Bo I. Cavefors, 2007, 2009.