Monday, October 07, 2013

XAVIER DE MAISTRE : DEN SPETÄLSKE I STADEN AOSTA... / CAVEFORS





P R O G R A M

Xavier de Maistre
DEN SPETÄLSKE I STADEN AOSTA

Såväl författarens originaltext Le lépreux de la cité d'Aoste från 1811
som Hjalmar Lundgrens översättning från 1949,
här totalt reviderad, moderniserad, omstrukturerad, utökad,
försedd med scenanvisningar samt tillägnad min gode vän
Den Unge Riddaren.
Bo I. Cavefors

*
Personer:
DEN SPETÄLSKE  Thomas Hultcrantz
OFFICEREN   Måns Holst-Ekström
BERÄTTAREN   Bo I. Cavefors

Originalmusik: Jörgen Andersson och Ulf Marknäs
Ljussättning: Kicki Eldh
Dokumentation: Lena Mattsson (film), Kathrine Scharatzi-Rahd (stillbilder)

MAF, scen 1, Norra Skolgatan 10A, Malmö
Svensk urpremiär den 27 januari 2005

*
Produktion  Teatergruppen Döparens Dag

*  *  *
Pjäsen spelades under 4 föreställningar för drygt 200 personer
*  *  *


Kommentarer:

Helsingborgs Dagblad 27.1.05

RELIGIÖS TRO OCH ÅTRÅ
DEN SPETÄLSKE l STADEN AOSTA
Xavier de Malstre
Teatergruppen Döparens Dag MAF, N. Skolgatan 10A, Malmö
27-30 januari
Den bakterie som orsakar hud- och nervsjukdomen lepra upptäcktes så sent som 1873, men redan då var spetälska, som sjukdomen ofta kallats, en "litterär" åkomma, mest känd från Bibeln. Störst spridning hade spetälska under medeltiden, och eftersom varken orsak eller smittvägar var kända isolerades leprasjuka i kolonier. Den spetälske blev sinnebilden för den från samhället utstötte.

Det var den traditionella symboliken som den franskspråkige författaren och arméofficeren Xavier de Maistre utnytfiade för sin enaktare från 1811, Den spetälska i staden Aosta (staden ifråga ligger i nuvarande norra Italien med utsikt mot Alperna). Xavier de Maistre är i huvudsak känd för sin tankebok Resa i min kammare från 1795, en av den franska litteraturens smärre klassiker. Pjäsen över-sattes av Hjalmar Lundgren 1949 men har aldrig spelats här. När Bo I Cavefors nu reviderat och moderniserat texten och pjäsen sätts upp i Malmö är det följaktligen urprerniär för ett snart tvåhundraårigt stycke.

Valet av pjäs är oförskräckt, likaså den beskrivande fras som används på affischen: "Dialog om katolsk tro, ensamhet och åtrå". Till ett torn utanför staden Aosta, en rest av den gamla stadsmuren, kommer Officeren (Måns Holst-Ekström) och träffar i trädgården Den spetälske (Thomas Hultcrantz), som isolerats i tornet av stadens styresmän.

Officeren inleder ett samtal med den skygge och avvisande spetälske, som ändå har ett uppenbart behov av att få tala med någon om sin ensamma tillvaro. Också officeren förklarar sig vara en ensam människa, men inser att hans liv rymmer ett annat mått av kärlek än de spetälskes, vars umgänge i sin helhet bestått av hans syster och en hund.

Systern, också hon spetälskesjuk, bodde i tornet en tid men nu död. Hunden höll dem sällskap men stenades till döds av stadsborna, som var rädda att den skulle smitta deras egna hundar.
Vid slutet av det långa samtalet erbjuder sig officeren att under sin fortsatta resa skriva brev till den spetälske - den spetälske avböjer (och förklarar att han samtalar med naturen och i sina böner med Gud. Därefter skiljs de - pjäsen är alltså närmast händelselös, men rymmer en stark spänning i dialogen mellan de två ensamma männen. Dess sexuella undertoner har påtagligt förstärkts i bearbetningen och genom att skådespelarna agerar nakna, Officeren med höga bruna läderstövlar.
Även den religiösa tematiken, förtröstan på en gud som inte ser till det yttre, har lyfts fram genom att böner och utdrag ur den katolska mässan reciteras av Berättaren (Bo i Cavefors). Det är också Berättaren som höjer intensiteten och ökar samtidsanknytningen i pjäsen då han tar över från den spetälske och berättar om hundens öde: den frihetligt sexuella varelsen som straffas av samhället för sin nonkonformism.
Vid genrepet i onsdags märktes väl att diktionen och precisionen i replikföringen kunde förbättras på sina ställen, men den till ytterlighet avskalade scenografin och den lugna belysningens få effekter gav gott stöd åt det lite stiliserade framförandet. Skådespelarnas rörelsemönster och poser ger intryck av långsam balett; den högtidligt allvarliga stämningen slås an av Jörgen Anderssons och Ulf Marknäs originallnusik med drag av såväl Carl Orff som symfonisk rock.

Genom sin otidsenlighet sticker Den spetälska i staden Aosta ut på en svensk scen i dag. Utmaningen förstärks (och hotar att slå över i provokativ exhibitionism) genom den fusion av tro och sexualitet som känns igen från Cavefors egna skrifter.
Frågan är om uppsättningen kommer att beröra med den intensitet och på det djup som uppenbarligen är dess respektingivande ambition - finns en publik som är beredd att låta sig beröras? Jag är inte säker på detta, men det närmast dödsföraktande i projektet har min beundran.

JONAS ELLERSTRÖM

 + + +

Kvälls-Posten 28.1.05.

ETT TUNT SKAL
XAVIER de MAISTRE Den spetälske i staden Aosta. MAF, Scen 1, Malmö. Premiär 27 januari. Spelas 28 och 29 januari kl 20 samt 30 januari kl 16.
Låt oss klara av de "spännande" delarna först: Ja, tre män är helt nakna på scen i en timme. Ja, en av dem masturberar i en scen. Ja, det finns ett drag av homoerotiskt begär i tolkningen.
 Men det som produktionsgruppen Döparens Dag söker gestalta ligger långt bortom enkla provokationers icke-dialog. Den spetälske i Staden Aosta är en katolsk-filosofisk text som handlar om förluster, sorg och försakelse på en individs väg mot inre helhet. Om man inte vågar lyssna till berättelsens allvar och pröva dess tankar i sitt inre har man inget större utbyte av ett besök på MAF.

Det är den evigt nyfikne bokmannen Bo Cavefors som har funnit och bearbetat denna text (från I 8 I 1) av Xavier de Maistre (1765-1852). de Maistre är känd för en underbar äventyrsbok, Resa i min kammare, där han utforskar sin hemmiljö som vore den ett okänt, svindlande berglandskap. Med Den spetälske i Aosta är de Maistre mer inåtvänd och söker själen, eller Gud, i en man som ingen vill röra eller kännas vid.

Den spetälske (Thomas Hultcrantz) lever isolerad utanför en välmående kurort, ensam sedan hans sjuka syster dog. En ung Officer (Måns Holst-Ekström) kommer förbi och erbjuder Den Spetälske sin vänskap. Officeren är lågmäld och ödmjuk i sitt möte med den kärvt genomskådande Spetälske. Thomas Hultcrantz magra kropp och ljusa men skyggande blick visar en man som tvingats avstå från allt. Han saknar social roll, förvägras möjlighet att leva ut sina kroppsliga begär, har mist den syster som älskade honom och har känt Guds frånvaro. Ändå är han i sin ensamhet starkare än all världens väldrillade arméer. Officeren betraktar Den spetälske med kärlek och fascination och upplever gemensamma andliga beröringspunkter.

Den spetälske kan givetvis påminna om dagens hiv-aidssjuka, om folk som stöts ut därför att andra är rädda för deras sexualitet, åsikter, tro eller personlighet. Bo Cavefors Berättare talar lugnt och sakligt, ger även vissa nycklar som öppnar texten mot nuet. I en scen överskrider han den konventionella berättarrollen, när han med sin egen nakna kropp illustrerar en kåt hund, Miraklet, och dess bittra öde. Syftet med scenen, liksom med uppsättningens koncept, tycks vara att bryta våra kulturella föreställningar inför nakenhet och sexualitet. Kroppen är ju bara ett tunt skal runt människans oanade sanningar.

THERESA BENÉR

+ + + 

KvällsPosten 28.1.05

NAKENCHOCKEN UTEBLEV
TEATERFÖRSTÄLLNINGEN UTAN KLÄDER FICK ISTÄLLET BERÖM

MALMÖ. Inte en enda åskådare i den fullsatta salongen chockades av de tre na na männen som genomförde hela föreställningen utan en träd på kroppen.

En besvikelse?
- Inte alls, säger uppsättningens frontfigur och berättare, Bo Cavefors.
- Jag upplever att besökarna lättare kunde koncentrera sig på text och form. Själv tycker jag att agerandet och samspelet med publiken gick mycket lättare och kändes naturligare än jag förväntat mig.
- Med kläder på hade det varit alltför konstlat och pråligt.

Det var på Malmö Amatörteaterforums scen som pjäsen Den spetälska i staden Aosta hade svensk urpremiär i går kväll.
Den skrevs för närmare 200 år sedan, men är högaktuell i dagens samhälle, menar Bo Cavefors som bearbetat ursprungsmanus och anpassat det till modern tid.

Pjäsen är är barnförbjuden. Där finns bland annat flera obscena och starkt homoerotiska inslag.

Hans idé om att nakenheten skulle avdramatisera det allvarliga budskapet, skapa täthet och en mer dynamisk verklighetskänsla delas av publiken:
- Inte ett dugg generande. I-lelheten i kompositionen gick fram bättre. Så spelade de ju så bra alla tre. Vi är imponerade, säger Catarina Ek, Malin Ekström och Per Wizén.
- På något märkligt sätt gjorde nakenheten att man bättre kunde fokusera på inne-hållet, tycker Mårten Björk och Tomas Johansson.

Föreställningen spelas också i dag, i morgon och på söndag. Sedan kanske den drar ut på Sverigeturné.
LARS KLINT

+ + +

Sydsvenska Dagbladet 29.1.05

TEATER.
Den spetälska i staden Aosta
Av Xavier de Maistre i bearbetning av Bo Cavefors. Musik: Jörgen Andersson, Ulf Marknäs. Ljus: Kicki Eldh. Skådespelare: Thornas Hultcrantz, Måns Holst-Ekströrn, Bo Cavefors. Teatergruppen Döparens Dag, MAF scen 1, Malrnö 27.1.

Av den franske författaren Xavier de Malstres (1765- 1852) sällan spelade enaktare Den spetälska i staden Aosta har författaren och förläggaren Bo Cavefors skapat ett drama som med lite god vilja kan utspela sig i vår tid. Språket har moderniserats och kostymerna lagts av till fördel för en tidlös nakenhet och stycket har dessutom kryddats med diverse utvikningar av gestaltande och verbal art, framförda av Cavefors själv.

Texten är i sig är vacker och stark och rymmer på alla vis potential att beröra även en modern publik. Den spetälska (Thomas Hultcrantz) har på grund av sin sjukdom dragit sig undan människorna och lider svårt i sin ensamhet. En syster med samma smitta har funnits och efter hennes död har vändan stegrats och mannen väljer mellan att "synda" och ta sitt liv och att framhärda i det liv Gud valt åt honom.

Officeren (Måns Holst-Ekström) erbjuder sin vänskap och kanske till och med kärlek men stöts bort, även det i kärlek. Associationerna till vår tids sjukdom aids är oundvikliga och här ligger dramats verkliga möjlighet att slå an med ett angeläget budskap. Svårare är det att ta till sig myckenheten skam som sägs vila inte bara över självmordstankarna utan också över den förbjudna kärleken som antyds ha orsakat sjukdomen.

Riktigt problematiskt blir det när Bo Cavefors griper in i dramat i rollen som Berättaren, i en egenhändigt författad utvikning om en hanhund vid namn Miraklet som härjar i parkerna och sägs sprida smitta, och som slutligen lynchas av pöbeln. Det dramatiska förloppet illustreras genom hand-fast onani från Cavefors sida, en frenetisk bisyssla som gör den i sig inte alltför finurliga metaforen allt mer krystat formulerad, i takt med att Berättarens röst tjocknar.

Tanken är förstås att chockera, precis som hundens skamlösa pinkande i parkerna påstås uppröra de normalitetsivrande massorna till det besinningslösas gräns. Här gör Cavefors dessvärre en missbedömning av både effekten av sin egen förströelse och den allmänna attityden gentemot sex i buskarna. Som underlag för sin effekt använder han en påtagligt förlegad och lite barnslig uppfattning om att sexuella aktiviteter - homosexuella eller heterosexuella - med nödvändighet omgärdas av stor skam.

Genom Cavefors förevisning dras dessvärre uppmärksamheten från föreställningens verkliga behållning, spelet mellan Den Spetälske och Officeren där inte minst den profesionelle skådespelaren Thomas Hultcrantz berör i sin tolkning av den intill döden ensamme sjuklingen. Här fungerar nakenheten som en förstärkning av det skyddslösa, allmänmänskligt giltiga medan funktionen av en osaligt kretsande naken Berättare är långt svårare att konstnärligt motivera.

BOEL GERELL


Hans T. Sternudd
Saturday, January 29, 2005

BO ONANERAR

Tänk att naket fortfarande säljer! Det faktum att tre nakna män ställt sig på scenen i torsdagens premiär för teatergruppen Döparens dags föreställning Den spetälske från staden Aosta, på MAF i Malmö, gjorde att Kvällspostens hyenor vädrade sensation. Visst är det trevligt att få se tre snoppar i full frihet under en knapp timmes tid, inte speciellt spännande utan ungefär samma känsla som att titta på ett nudistbad. Ganska trivialt, men ändå fint att se Bo I. Cavefors, f d bokförläggare med mången obskyr skrift på sitt samvete, konstlektorn Måns Holst-Ekströms och skådespelaren Thomas Hultcrantz ganska ordinära kroppskonstitution exponeras. De är lite för smala, lönnfeta och framförallt lite för gamla. Som en hyllning till den icke perfekta kroppskonstitutionens rätt att exponeras fyller pjäsen kanske en funktion. Extreme Makeover släng dig i väggen, här kommer den obefläckade sanningen.

Men hur kul blir det då de börjar tala? Nja. Teaterns trovärdighetskris är tydlig, här pekas imaginära landskap ut, här luktas på osynliga blommor. Allra svårast är det som vanligt att ta till sig skådespelarkonsten. Uppspärrade ögon, konstlad intonation, frasering som andas teaterskola. Aktörer som omotiverat rör sig över scenen och intar olika platser (stå still när ni talar). HU så hemskt! Bättre klarar sig Måns som levererar text, utan alltför mycket inlevelse, som säger dem och inte talspråkigt dom o s v. Vilket markerar att detta är litteratur.

Den enda gång det bränner till är när Bo onanerande berättar historien om den promiskuösa hunden Miraklet som dödas av stadens innevånare under förespegling att den skulle sprida smitta. Den sårbarhet som akten utstrålar accentueras när han får ta emot ett par piskrapp av Måns i slutet på monologen. Scenen lyfter fram scenkonsten offerkaraktär, ett utsättande och hudlöst tillstånd. Här finns en fysisk närvaro och smärta som får recensenterna i Malmöpressen att stegra sig och hävda att den blir dysfunktionell i sitt sammanhang. Kanske stämmer det. Bo planerar också en uppföljning med mer aktion och mindre teater. Svårt att veta hur man skall råda i detta fallet, lämnar man teaterns lugna värld utsätter man sig för risker. Jag kan i alla fall se mer av den typen som Mirakelmonologen. Ut med taskig ljussättning, ljum musik, svarta teater boxar och avantgardescenens obligatoriska stolar. In med Bo i full frihet!

+ + +

3 EXEMPEL FRÅN ANKOMNA MEJL (UTDRAG)…

1.
- - - Det var som en gudstjänst. Jag kom att tänka på de gamla mysteriespelen (i viss mening är ju den spetälske Envar) och framför allt på Olov Hartmans kyrkospel, som kunde vara strukturerade som en mässa. Jag kan mycket väl tänka mig Den spetälske från staden Aosta uppförd framme vid högaltaret eller kanske ännu hellre lite vid sidan om i kyrkorummet, där den spetälske i överförd bemärkelse framlever sin tillvaro. Musiken var mycket fin. Spår 1 var minimalistisk musik som höll Philip Glass-klass men den nådde inte upp till John Adams-nivån, men vilken minimalistisk kompositör svingar sig upp på den höjden? Spår 2 och Spår 3 påminnner förvånansvärt mycket om en del indisk filmmusik av A. R. Rahman, en hos oss tämligen okänd förmåga. - - -


2.
- - -Vad beträffar "sexaction" och hur långt man kan gå så vet du säkert mer om detta än jag... Jag tycker att man i princip kan gå hur långt som helst om ämnet kräver det. Samlagsscener i Hollywoodfilmer är ju alltid förljugna då kvinnan aldrig tycks klä av sig (det skulle ju väcka anstöt!). Å andra sidan: Kyrkan reagerade ju negativt på filmen Priest som kom för ett par år sen eftersom den behandlar en homosexuell katolsk prästs katarsis. I filmen kysstes männen på riktigt (hugaligen!). Hur skulle det annars illustrerats? Det som är anstötligt sitter i våra hjärtan och är oftast bara frukten av stelbent tänkande / kännande. Få saker är så snuskigt äcklande som BRISTEN på kroppslighet, bristen på sex kort o gott.

3.
Jag har ett par invändningar till rörande dina medskådespelares ageranden; fila bort den stockholmska dialekten hos den spetälske och låt de två inte avbryta varandra så hastigt. Det ger ett sökt sken (spelat). Annars måste jag tillstå att jag
är djupt imponerad. Dina monologer kunde fått mer plats då dessa i mitt tyckE var den största behållningen. Tveklöst. Din monolog om Miraklet med runkandet och brandtalet (nåja...) om frihet kom oväntat och jag fann det både självklart (när jag väl såg det) och som det centrala i hela pjäsen. - - -


EGNA KOMMENTARER

Ellerström: det handlade inte om att Miraklet skulle sprida den spetälskes sjukdom till andra hundar, utan att Miraklet förde över sjukdomen från Den Spetälske till andra människor.

Gerell: det upprörande var knappast att Miraklet "pinkade", utan att han knullade och ägnade sig åt fellatio. Det är väl idag endast på Sydsvenskans redaktion man blir upphetsad av att någon "pinkar". Allvarligare är att Gerell inte läst pjäsen. Miraklet som icke-närvarande agerande hund i pjäsen ingår i författarens manus och i såväl den tidigare som min aktuella svenska översättning. Jag har endast aktualiserat den genom att jämföra de förborgerliga revolutionärerna efter den franska revolutionen med de förborgligade pseudorevolutionärerna från 1960-talet. Lika märkligt är att Gerell inte nämner att detta är en text som är uttalat katolsk! Var tar Gerell så lätt på detta med skam? Det kan knappast undgått någon att ett mycket stort antal av de unga män som tar sina liv, gör detta av skam över sin homosexualitet, av en skam som skapats och gödslas av de moralister Miraklet talar om.

I bokmanuskriptet står det så här:
BERÄTTAREN: "Jo, jag är en brottsling", svarar Den Spetälske. Istället för att låta Den Spetälske själv berätta en del av sitt livs historia, en historia som Den Spetälske anade skulle få honom att sjunka i Officerens aktning… …tar jag över ansvaret för att denna historia blir korrekt återgiven. . . .  Efter systerns död, djupt deprimerad, fick Den Spetälske ingivelsen att begå det svåra brottet… …att ta livet av sig, men fruktan för Guds straff höll honom tillbaka… Hur kunde detta ske? Svaret är: av en tillfällighet, av en händelse, hamnade Den Spetälske i en situation där han i sin förtvivlan kunde ha gått förlorad för evigheten… Den Spetälske hade fått ett nytt bekymmer på halsen… …utöver alla de gamla vanliga, om vilka han berättat här tidigare, själv! Det var så här… Under några år hade en liten hund sällat sig till Den Spetälske och hans syster. Systern älskade den lilla hunden och efter hennes död blev hunden till stor tröst för Den Spetälske. Att hunden valt systern och Den Spetälske som sitt värdpar, menade Den Spetälske berodde på att också han, precis som hunden, var så ful. Hunden hade kastats ut och avvisats av alla andra människor, men i de båda spetälskesjukas hem var han guld värd! Av tacksamhet för den nåd Gud visat de båda syskonen när han gav dem hunden, kallade de honom för Miraklet. Det var ett namn som stod i stark kontrast till hundens fulhet, men trots allt var den glada hunden de båda syskonen till ovärderlig glädje.  Men Miraklet var som alla hanhundar… ibland rymde han… …in till staden Aosta. Vad Miraklet sysslade med där kan man lätt föreställa sig… Några av stadens invånare blev upprörda… De trodde att Miraklet spred smitta, att Den Spetälskes sjuka kunde spridas via hunden… Så de upprörda medborgarna klagade hos kommendanten och kommendanten gav order om att Miraklet skulle dödas, omgående. Några soldater, följda av upprörda medborgare, travade genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. I Den Spetälskes närvaro slog de ett rep runt halsen på Miraklet och drog bort med honom. När soldaterna, medborgarna och Miraklet passerade slottsporten vänder sig hunden om och ber med ögonen om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gjorde intet för att försöka befria sin vän. . . .  Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden Doire, men populasen, som redan hade travat dit, slog ihjäl hunden med stenar. Hunden stenades!  Den Spetälske hörde sin väns skrik. Han återvände till sitt torn. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Förtvivlad. I ordern om att avliva hunden kunde han inte se annat än ett grymt och onödigt barbari. Långt senare säger Den Spetälske att han skäms för sin känslosamhet… men samtidigt är det så att han inte kan tänka kallt och klart på denna grymma händelse. Man hade tagit ifrån honom den enda levande varelse som stod honom nära, som var hans verklige vän. Man hade rivit upp hjärtats alla sår… …och han hade själv inte gjort någonting för att förhindra detta! Så gick den sorgliga exekutionsdagen mot sitt slut.

På scenen lät det så här:
BERÄTTAREN: "Jo, jag är en brottsling", säger Den Spetälske… Men den spetälske har fel, han var ingen brottsling, men han hade kunnat bli en brottsling. Men av ren rädsla för Guds vrede tog han inte livet av sig. Av en ren slump räddades Den Spetälske från att gå förlorad för evigheten. Bakom detta ligger en pinsam historia, en för Den Spetälske pinsam historia. Så pinsam så han själv avstår från att berätta den eftersom han anar att om han berättar den kommer han att sjunka i offficerens aktning. Därför tar jag över ansvaret för att den här historien blir korrekt återgiven. Det var så här… Under några år hade en liten hund sällat sig till Den Spetälske och hans syster. Systern älskade den lilla hunden och efter hennes död blev hunden till stor tröst, och glädje,  för Den Spetälske. Att hunden valt systern och Den Spetälske till sitt värdpar, menade Den Spetälske berodde på att också han, precis som hunden, var så ful… Hunden hade kastats ut och avvisats av alla andra människor, de hade terroriserat den, trakasserat den, förtalat och hånat hunden, men i de båda spetälskesjukas torn var han guld värd! Av tacksamhet för den nåd Gud visat de båda syskonen när han gav dem hunden, kallade de honom för Miraklet. Ett ovanligt löjligt namn med tanke på hundens fulhet… En byracka, tovig, haltande, skitig, men trots allt var den glada hunden de båda syskonen till ovärderlig glädje.  Men Miraklet var som alla hanhundar… ibland rymde han… …in till staden Aosta. Bort från den spetälske i hans torn, in till kurortslivet i Aosta. Vad Miraklet sysslade med där kan man lätt föreställa sig… Han gjorde det som alla hanhundar som söker friheten gör… Miraklet levde det gränsöverskridande liv som författaren Gombrowicz talar om i sina böcker, framför allt i sina memoarer. Miraklet pendlade mellan tryggheten, den meditativa ron, kärleken och tristessen hos Den Spetälske i hans fyrkantiga torn av marmor och in till den vilda och öppna sexualiteten i Aostas parker. Några av stadens moralistiska medborgare blev upprörda… så de skrev långa  debattartiklar i Aostas KvällsExpress, gjorde namninsamlingar och allt mjöligt annat för att få bort Miraklet från sta'n. Miraklet ut ur Aosta. Senare säger de att deras upprördhet kom sig av att de trodde att Miraklet spred smitta, att Den Spetälskes sjuka kunde spridas via hunden…till andra människor! Men det är ren lögn. I själva verket var deras upprördhet en form av avundsjuka över Miraklets anarkistiska frihet. Dessa nya moralister, dessa upprörda medborgare hade bara några år tidigare marscherat under fanorna och skanderat krav om liberté, fraternité och l'amour, men nu samlade man sig för en gemensam attack mot Miraklets frihetsbegär. Så när inget annat hjälpte sökte de upprörda moraliserna och forna revolutionärerna stöd hos maktens lakejer. De travade upp till stadens kommendant, som var beroende av medborgarnas välvilja och sympatier. Kommendanten gav order om att Miraklet skulle dödas, omgående. Några soldater, följda av dessa moraliserande och  upprörda medborgare, travade genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. I Den Spetälskes närvaro slog de ett tjockt rep runt halsen på Miraklet och drog bort med honom. När soldaterna, medborgarna och Miraklet passerar slottsporten vänder sig hunden om och ber med ögonen om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gjorde inte någonting för att försöka befria sin vän. . . .  Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden Doire, men pöbeln var redan där, populasen hade travat dit och de hade stenar i händerna och de slog ihjäl Miraklet med dessa stenar. Miraklet stenades!  Den Spetälske hörde sin väns skrik. Men han återvände till sin cell. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Grät en skvätt. Förtvivlad. För andra gången samma dag svek han sin vän. Isenare säger han att han i ordern om att avliva hunden inte kan se annat än moralismens och maktens grymma barbari.  Men den spetälske inser inte, han kanske inte ens anar, att Miraklet bara var det första offret, att han själv, Den Spetälske, kan bli det andra offret och att sedan följer offer på offer på offer av andra avvikare som inte passar in i de upprörda medborgarnas, i nymoralisternas och i maktens normalitetshysteri.  Men den spetälske blir själv ett offer för denna normalitetshysteri när han senare säger att han skäms för sin känslosamhet… skäms… skäms för sin känslosamhet! Samtidigt är det så att han inte kan tänka kallt och klart på denna grymma händelse. Man hade tagit ifrån honom den enda levande varelse som stod honom nära, som var hans verklige vän. Man hade rivit upp hjärtats alla djupa sår… …och han hade själv inte gjort någonting, ingenting för att förhindra detta!

+ + +

Under repetitionernas gång (drygt två månader) förändrades synen på såväl texten som på hur rollerna skulle spelas. Vi kom snabbt fram till övertygelsen att spela nakna och med endast tre stolar som rekvisita. Officerens attityd gentemot Den Spetälske blev efter hand alltmer avvaktande, ibland kritisk. Min egen uppfattning om Den Spetälske radikaliserades markant och i Mirakletmonologen påpekas att eremiten inte endast är ett offer för spetälska utan ock egoistisk och självcentrerad som inte endast hör samman med hans sjukdom. Den Spetälske talar om hur mycket systern betytt för honom, att hon gjorde allt för honom. Sådan uppskattning från broderns sida får systern först efter sin död. Det är också anmärkningsvärt att Den Spetälske under loppet av en timme två gånger ser respektive hör hundens, Miraklets, rop på hjälp. Utan att ingripa. Vem kan undgå att i detta se den plåga som mer än någon annan utmärker vår tid, självcentreringen, oförmågan att ingripa, rädslan för politiska och moraliska vakthundar, oron för att den egna situationen kan hotas, förvärras. Kort sagt: Den Spetälske visar i sina relationer till systern och till hunden att han levde i, som vi lever i, ett tyst och skrämt samhälle. I detta finns den här pjäsens skrämmande aktualitet. Och denna aktualitet framstår pinsamt tydligt i Gerells recension: vad finner recensenten mest hotande, katolska tro eller öppen sexualitet?

Pjäsen kan spelas på olika sätt, på olika nivåer. Jag är intresserad av att sätta upp den med delvis andra förutsättningar, där aktualiteten i texten förstärks, där aktörernas spel blir mer accentuerat, där Den Spetälske i diktionen är mer självironisk och öppet nyfiken på Officerens erbjudanden, där Officeren snarare är en jüngersk intellektuell officer än en kasernofficer, där Berättaren oftare kommer in med kommentarer (nyskrivna) och där sexualiteten inte endast visas av Berättaren, utan blir ett genomgående tema mellan de tre männen.