Daniel Westerlund : Three Studies for a Crucifixion...

+
+
Daniel Westerlund
“FROM THE CEILING HANGS A NAKED LIGHT BULB”.
Teater Dekadens

Att lida till lösen för oss andra… Jesusmaterialet som traderats genom årtusendena skär snett in i annorlundaskapets sexuella praktik; sado-masochismens. Att hoppas, hoppas på personen bredvid, var gömmer du piskan? Det har varit en lång dag. Och den rituella speglingen av detta: mässoffret. Offertorium. Offergåvornas tillredelse. Jesus på Golgata - ett djur på väg till slakt. [Det är ståthållare Pilatus soldater som övertar rollen som överstepräster när de torterar Jesus i fängelset. Omedvetna om sin symboliska roll förbereder de jesusköttet med piskan; pryglar det mört.]

[Wikipedia sticker in med en replik: Katolsk teologi talar hellre om kommunion (förening) än om nattvard (måltid).]

UTVIKNING 1:
Jesu lidande i evangelierna; liten guide:
Översteprästerna spottar och slår Jesus (MATT 26:67, MARK 14:65, [Obs: nämns varken hos Lukas eller Johannes) // Pilatus soldater pryglar Jesus (MATT 27:26, MARK 15:15, LUK 22:63) // Pilatus soldater och judarnas män binder Jesus (JOH 18:12) // Soldater örfilar Jesus (JOH: 18:22, 19:3) // Törnekronan fästs på Jesu huvud (MATT 27:29, MARK 15:17, [Obs: nämns ej hos Lukas], JOH: 19:2) // Soldaterna spottar och slår Jesus i huvudet (MATT 27:30, MARK 15:19 [här misshandlas Jesus uttryckligen med en käpp i huvudet]) // Jesus får vin blandat med galla (MATT: 27:34, [Obs: I Markusevangeliet får Jesus vin blandat med myrra]) // Jesu korsfästelse (MARK 15:25, [Obs: I Matteusevangeliet nämns korsfästelsen enbart i imperfektform enligt senaste bibelöversättningen], LUK 22:33, JOH 19:18) // En åskådare ger Jesus att dricka från en svamp indränkt i surt vin (MATT 27:48, MARK 15:36, JOH 19:29) // En soldat sticker sin lans i Jesus sida (JOH 19:14)

ORGIETEATER
Bo Cavefors, denna kropp som trotsar åldrandet och fortsätter vara lika produktiv som alltid; efter ett tusental bokvolymer som förläggare och författare, otaliga artiklar och essäer, de svarta fanorna från tidskrift till bokserie till blogg, materialet som ständigt skrivs om, kommenteras, ges ut på nytt; Cavefors produktion är i sig ett slags Talmud; oupphörligt föremål för revidering och fortsättning. Kommentar på kommentar. En världsåskådning måste ha sina helgon och visst går det att betrakta Cavefors verksamhet som teater/performanceartist de senaste åren som ett konsekvent praktiserande av filosofierna hos Cavefors egen helgonskara: Yukio Mishima, Francis Bacon, Markisen de Sade, Georges Bataille för att nämna de mest uppenbara och frekventa i hans litterära verksamhet. Verket Three studies for a crucifixion. A Passion Play in Three Acts; dedicated to Francis Bacon av Cavefors och Martin Bladh finns nu utgivet som dvd på Firework Edition.

“Varför inte vilja leva i Dionysos orgiastiska orgasmer?” skriver Cavefors i Svarta Fanor - sjunde boken. “För en ny teaterkonst krävs nya renässansdramer i mörka färger, rituellt formade skeenden som frigör aktiviteter som leder till extrem tillfredställelse över att Vara, över det sado-masochistiska orgiebehovet, tex kring oidipusmotivet.” Three studies… tar sin utgångspunkt i triptyken Three Studies for Figures at the Base of a Crucifixion av Francis Bacon. Tavlorna har var och en tilldelats varsin akt och under föreställningen projiceras Bacons förvridna människogestalter på väggen bakom aktörerna. Dessa Bacons söndermalda kroppar, ofta ansiktslösa, deformerade, förvridna och vridande, roterande kring sina egna smärtaxlar. Inte sällan inhämtades inspirationen från slakterier. Det är smärta i minst fyra dimensioner målade i olja och sand.

I verkets andra akt ligger Martin Bladh på en enkel säng i scenens mitt med stinkande avföringsfyllda inälvor över sig. En man i skyddsdräkt stoppar en gummislang i Bladhs mun och ger honom blod att dricka från tio behållare (sammanlagt fem liter blod). En behållare i taget. Och efter varje behållare skrubbas munnen med en vinägerindränkt svamp (se guide till Jesu lidande ovan). Under “riten” ses Cavefors och “The Whip Man” (Johan Adolphi) kopulera till höger om sängen och till vänster om den ses “The Naked Man” (Jakob Ohlin) följa processen som en tillbedjare vid korset. Noisedrone signerad Bladh och Erik Jarl (veteraner i noisescenen) fyller altarrummet samtidigt som Bladh häver ur sig blodet i vilda kaskader över sig själv och scenen.

Det är svårt att tala om Cavefors och Bladhs verk med koncentrationen i behåll. Verket skickar associationsbanorna i så många riktningar på samma gång; samtidigt som de omväxlande lustbetonade och horribla (det är förstås ointressant för de inblandade att dra gränslinjer mellan de två) handlingarna på scenen skickar signaler genom mig som är långt ifrån begränsade till det reflekterande sinnet. Nej, det hör till den teater som tar riten på allvar att tala direkt till kroppen. Att tala till kroppen är att tala till förgängelsen. Den egna förgängelsen och privata döden aktualiseras och det kunde lika gärna vara min egen kropp i form av slaktavfall som projiceras på väggen bakom scenen. Francis Bacon citeras i programbladet till dvd:n: “Well, of course, we are meat, we are potential carcasses. If I go into a butcher’s shop I always think it’s surprising that I wasn’t there instead of the animal.”

Associationer. Nej snarare våldsamma svallvågor. Verket sköljer över mig i den bekväma soffan. Dionysos, Jesu korsfästelse, Jack the Rippers sista och mest våldsamma slakt av Mary Kelly, rester av kollektiva minnen jag inte ens visste jag hade, orgasmen… Verket lyckas på något sätt göra EN lust av tre begär; begäret efter piskan, nattvarden och könsumgänget.

Det är en teaterkonst som jag inte trodde existera den här sidan om sextiotalet eller Östersjön (nere på kontinenten hägrar Hermann Nitsch). Som jag inte vågat hoppas på att få ta del av i den desinficerade och glittrande kroppslösa samtiden; som har städat bort döden och i förlängningen möjligheten till en verklig närvaro i livet.

UTVIKNING 2:
Teater Dekadens ger kroppen tillbaka till kroppen. Vi lever visserligen i en kropps- och sexfixerad värld, men knappast en sexintensifierad värld. Orgasmen (en distanserad, sekundkort liten prutt till njutning) har ersatt Gud, orgien (=föreningen) ska leda oss tillbaka till Gud. Och i samma rörelse till förgängelsen, och en kropp som tillåts lukta, läcka, och njuta av sin egen späkning. Ledorden för den här formen av teater skulle kunna vara KOMMUNION GENOM KONFRONTATION.

Three Studies for a Crucifixion aktualiserar min egen längtan efter riten. Denna kompromisslösa orgieteater ger mig mod att fortsätta inåt. Jag är en sådan periodare i mystiken. Av rädsla för vad? Att mitt intresse för mystiken skall fjärma mig från mina (ateistiskt lagda) vänner? So be it.

Jag hoppas på en höst som pendlar mellan extremer: från tystnad & hunger till orgie & rit. Ge mig fem år så har jag säkert sållat mig till katolikerna.

Copyright©Daniel Westerlund 2008.

Bad Alchemy #59/08 : MARTIN BLADH

Bad Alchemy Magazine
#59/08

Rigo Dittmann

MARTIN BLADH

- - - - -

BA: If You had to go back in time for a ‘Self-portrait of M. B. as a young monkey’ (to steal from another M. B., Michel Butor), when and how did it dawn on You that You are… different, maudit, an - artist?

MB: When I passed on from being a mere listener and observer to being creative. At a certain point (probably by the beginning of the millennium) I decided that I didn’t want to dedicate my life to someone else’s work. Certainly, after IRM had recorded Oedipus Dethroned [2000], I thought that I had something going that I wanted to dig deeper into and would take years to exhaust. A couple of years later when I first saw my own vision materialised in the flesh, I got quite exited cause this was an image I’ve been thinking of for years. The action work Sensation is Everything was of great importance to me (although I don’t fashion it as one of my better pieces today).

Mit Bo I. Cavefors (*1935) begegnet einem jemand, der vom Enfant terrible bis zum ‚unwürdigen Greis’ eine gradlinige Biographie des Verfemten vorgelebt hat. Ob als Verleger, Autobiograph oder Essayist, mit Cavefors hat das Heterogene eine erste Adresse in Lund. In den 60er-80er Jahren hatte er unermüdlich anarchische, anrüchige, pataphysische, psychoanalytische und revolutionäre Literatur publiziert (Burroughs, Dali, Jünger, Lautréamont, Mao, Nietzsche, Pasolini, Pound, A. & P. Weiss…), bis der Skandal um RAFTexte zum Bankrott und Schweizer Exil des Verlags führte. Seit den 90ern sorgt er für Skandal mit seiner Textreihe Svarta Fanor, ein Name, in dem neben der Drapeau Noir der Anarchie auch Strindbergs Schwarze Fahnen mitschwingen, und mit dem Teater Dekadens, das Nitschs Mysterientheater abwandelt zu Exerzitien des Verfemten. Ich sage bewusst 'Exerzitien’, denn Ignatius von Loyola ist mit seinem ‚Agere Contra’ ein unwahrscheinlicher, aber wesentlicher Stichwortgeber für Cavefors ‚politische Theologie’. Cavefors‘ ‚unmöglicher’ Horizont, für den man sich hierzulande eine Fusion aus März Verlag und Matthes & Seitz vorstellen müsste, verbindet Ideen der Konservativen Revolution und des Heroischen Nihilismus mit der Spiritualität der Kartäuser und erotischer Verausgabung. Ernst Jüngers‚ Anarch’ (aus Der Waldgang) ist der Heros einer Souveränität, die Carl Schmitts diktatorische Definition ‚Souverän ist, wer über den Ausnahmezustand entscheidet’ (d. h. wer den Notstand ausrufen und mit Polizei und Militär jeden Widerstand platt machen kann) mit Bataille’schen Vorzeichen anarchisch umkehrt: Souverän ist, wer gegen die Normierungsgewalten um jeden Preis seinen persönlichen Ausnahmezustand lebt.

BA: The emphasis on excess and enjoyment at any cost, what You call ‘sexual absolutism’, and the motto: Agere contra (to act against) seem to contradict the ‘desinvoltura’ of Ernst Jünger’s ‘Anark’, another heroic model of Yours, whose attitude is to resist power by ignoring it?

MB: My work is full of contradictions. But I cannot really see the contradiction between the Jüngerian Anark and the supreme libertine. Although I respect Jünger’s work I can’t really say he’s been that influential on my part, the manifesto was written in collaboration with Bo Cavefors. I myself have nurtured a project which I used to call The New Theatre of Cruelty and Bo got his own project called Theatre Decadence. Bo is a huge admirer of Jünger and he was one of the first to introduce his work to the Swedish audience in the sixties. The main reason for quoting him was to illustrate how we don’t care about the political movements of today, and thus through our theatre feel ourselves liberated from them. As stated our agere contra is a very personal one and has nothing to do with a collective utopian following, it has to do with being aware of the world, but ignoring it and thereby act against it; to live inside a society but at the same time be able to live outside of it. I don’t see this as a heroic act but a necessary one. Communication is what it is, and foremost directly related to our own carnal desire, exhibitionism and narcissism, masochism and sadism.

&c. HERE!

- - - - -

Bad Alchemy Magazine
#59/08

Hmmm Dämon - Bidner & Martinek, Meese & Feuerstein (Dämonologische und ludologische Überlegungen); Martin Bladhs Theater der Grausamkeit; Joyful Noise - Taktlos 2008 (von GZ); 25 Jahre 'Musique Action' (von Bernd Weber); Party Intellectuals - Ceramic Dog live; A Potent Brew - Sean Noonan's Brewed By Noon; If You Like Armaggedon - Evangelista (von M. Beck); Veins to the Sky - Alexander Tucker; The Spectres of lost Possibilities - Hauntologische Splitter; Konfrontationen Nickelsdorf 2008 (von R. Gmöhling); Das Pop-Analphabet von Allroh bis Z'ev [nur für Abonnenten: Artwork von MARTIN BLADH]

Bad Alchemy erscheint ca. 2–3 mal jährlich.

Herausgeber: Rigo Dittmann

Vital Weekly: "This is the real deep black horror of existence..."

VITAL WEEKLY
number 639
week 33

MARTIN BLADH & BO I CAVEFORS THREE STUDIES FOR A CRUCIFIXION (DVD & CD by FireWork Edition Records)This DVD is of a three act "Passion Play" dedicated to Francis Bacon, this is nothing to do with noise either, but certainly could in no way be described as trivial. The protagonists here in front of a projection of the paintings set out to embody the nihilistic vision of the painter. You might feel disgusted or sick at the blood, intestines and homosexual acts- and perhaps want to return to the playfulness of Fckn'bstrds antics. This is the real deep black horror of existence - shocking in that is can be or should be performed by human beings at all, not that it is in its deliberation - to shock or disgust- that would be too easy, it would become a sex show, and it is not. Like the paintings of Bacon it unfolds along a horrific and deterministic trajectory that somehow cannot be avoided, if it did appear to be deliberately shocking then it would be possible to step outside the drama and see it as amusement or entertainment. Or is it excusable as a sudden outburst of promethian energy - which is understandably human - from tribal dancing through to the silliness in noise festivals. The real horror here is the premeditated logic of the performance devoid of any emotional excuse. This performance as also Bacons' paintings in their inhumanity could and should be ignored as impossible imaginations if not for the reality of the logic of the slaughter house from which they derive and the even more terrible realizations of these artists finding in this beauty. (jliat)

Address to Firework here!